#Gamestruck4: Kim Jakobsson

World of Warcraft
Det finns inget annat spel som definierar min ungdom lika mycket som World of Warcraft. Jag hade aldrig tidigare haft något som helst intresse för genren, men Blizzard har ju en särskild förmåga att göra sina spel inom respektive genre lättillgängliga för den breda massan, och World of Warcraft är inget undantag. Jag minns alla de nätter jag spenderade tillsammans med mina vänner utanför portarna i Ironforge. Eller våra äventyrsresor till Orgrimmar, i hopp om att smiska på en och annan Tauren som kom i vår väg. Under spelets glansdagar kunde jag utan större problem spendera tolv timmar om dagen framför spelet, och ibland var det så illa att jag varken duschade eller åt när det som blev som allra mest intensivt. För att inte tala om alla raids som kunde pågå i uppemot åtta timmar utan någon som helst paus. World of Warcraft sabbade på många sätt mina betyg i skolan, men så här i efterhand ångrar jag det inte, konstigt nog. För spelet fick mig att utveckla mina sociala förmågor, och jag träffade på vänner som jag än idag har kontakt med. Jag tvivlar starkt på det kommer att släppas ett MMO som kommer att hänföra mig lika mycket som World of Wacraft. Det skulle väl vara om Blizzard en dag bestämmer sig för att nylansera det på något sätt, fast det är nog bara önsketänkande. World of Warcraft är själva definitionen på ren spelglädje för egen del, och jag kommer för evigt vara tacksam för alla de timmar av speltid det har skänkt mig genom åren.

Metal Gear Solid
Jag kan inte ha varit äldre än elva bast när Metal Gear Solid släpptes till Playstation. Ett spel som på många sätt står sig som en av de viktigaste spelupplevelserna i mitt liv. Jag minns hur jag febrilt försökte få mina föräldrar att sitta med mig och spela - bara för att visa att spel kunde vara så mycket mer än Mario och Sonic. Spel kunde vara konst, och de kunde berätta otroligt fascinerade historier. Även om berättelsen så här i efterhand är rätt så märklig i spelet, dock. Men jag var djupt tagen av det galleri av karaktärer som Hideo Kojima presenterade för mig. Snake, Revolver Ocelot, Mel och Gray Fox för att nämna några få. Metal Gear Solid fick mig att börja älska smygspel, en genre som jag än idag uppskattar otroligt mycket. Och än idag, så här tjugo år senare finns det inte många spel i genren som kan mäta sig med det första Kojima-liret. Spelet lärde mig att vara tålmodig och planera mina utvägar, och att inte rusa in med huvudet före i ett rum med fiender - något som innan ofta var min strategi. I Metal Gear Solid var du tvungen att tänka om. Med en mycket begränsad arsenal av vapen och utrustning är planering A och O för att försäkra din överlevnad. Jag minns även hur spelet använde sig av flertalet smarta knep för att ta sig vidare, du uppmanades konstant att testa nya vägar - och jag tror att spelvärlden hade sett väldigt annorlunda ut om inte Metal Gear Solid hade släppts. Ett spel som banade väg för både narrativ och valmöjligheter inom spel.

Castlevania: Symphony of the Night
Kalla mig pretentiös, men jag har aldrig varit en person som uppskattar klassiska plattformsspel. Super Mario-spelens simpla upplägg har aldrig riktigt tilltalat mig. Castlevania: Symphony of the Night har vissa likheter med ett valfritt Mario-spel i den bemärkelse att du styr en karaktär i en 2D-miljö, hoppar mellan lite plattformar, och smiskar på en och annan onding. Men estetiken kunde inte vara densamma. Istället för färgsprakande skogar och soldränkta stränder rör du dig istället i ett enormt gotiskt slott, komplett med varulvar, zombies och vampyrer. Symphony of the Night öppnade upp portarna för plattformsspel för mig, och fick mig verkligen att uppskatta genren ur ett nytt ljus. Spelet lade även grunden för en hel subgenre som i folkmun kallas för "Metroidvania" - en kombination av Metroid och Castlevania, som går ut att du låser upp nya förmågor till din karaktär som tillåter dig att besöka områden som tidigare varit låsta. Castlevania: Symphony of the Night är inte bara det bästa spelet i serien, det är även ett av de bästa TV-spelen som skapats. För mig är det fullständigt komplett, med en fantastisk presentation, både visuellt och ljudmässigt. Det släpptes ju som bekant till Playstation, vilket tillät Konami att slänga in lite 3D-grafik här och där, samt att göra bakgrunderna mer levande - trots att det i grund och botten ser ut som ett Super Nintendo-lir. Väldigt sällan spelar jag om ett spel, men Castlevania: Symphony of the Night lirar jag åtminstone en gång per år runt Halloween. Mysfaktorn är enorm, och jag kommer aldrig tröttna på att glida runt i Draculas dunkla slott med mina enorma röda kappar som susar längs med golvet.

The Last of Us
Vad kan man säga om The Last of Us som inte redan har sagts? En milstolpe när det kommer till berättande i TV-spel, och ett bevis på att mediet faktiskt kan framkalla riktiga känslor hos spelaren. Det finns få personer jag känner som satt med ögat torrt efter att inledningssekvensen var avslutad - och huvudkaraktären Joel förtvivlat försöker att rädda sin dotter. Så här fem år senare står sig fortfarande The Last of Us som en av de mest närgångna spelupplevelser jag tagit del av, och det är endast nya God of War som ens kommer i närheten av det Naughty Dog skapade. Det är väldigt ofta jag tänker på The Last of Us, och jag brukar fantisera om vilka vägar uppföljaren kommer att ta. I mitt huvud är berättelsen redan avslutad, men självklart tackar jag inte nej till ett andra spel, bara det sköts på ett snyggt sätt. Det första spelet var ju så perfekt, visst finns det små spelmekaniska moment som kunde designats om, men på det stora hela så är spelupplevelsen i mina ögon så nära perfektion som det går att komma. Om jag någon gång i framtiden hamnar i utvecklarsidan inom spelbranschen vet jag med mig redan nu att The Last of Us lär bli en stor inspirationskälla. Även nu när jag har halva foten inne i filmbranschen skriver jag en del manus som har starka influenser från spelet. Så mycket har det påverkat mig.

Du har väl inte missat de andra delarna i denna artikelserie?
#Gamestruck4: Mathias Holmberg
#Gamestruck4: André Lamartine
#Gamestruck4: Petter Hegevall
#Gamestruck4: Henric Pettersson