Fracture

Det är svårt idag att vara helt originell, helt unik. I en genre som actiongenren skulle jag vilja påstå att det är snudd på omöjligt. Man måste låna goda idéer från genrens giganter och de spel som trots allt förnyat och revolutionerat speltypen under de senaste åren.

Max Payne införde slowmotion-systemet, som idag nästan alla actionspel innehåller. Halo introducerade autouppladdningsbar livmätare och vapenprioriteringar (man kunde bara bära två) och med Gears of War blev omgivningen en större del av spelbarheten än någonsin tidigare då systemet med att söka skydd innan man öppnade eld, introducerades.

Det kan därför bli krystat när en utvecklare ger sig fan på att de verkligen, verkligen, verkligen ska komma på en egen storslagen superidé som ska omfamna hela spelet i fråga, och inte stjäla något från ovan nämnda genregiganter. Det kan bli som i Timeshift där tidsspolningen från Prince of Persia blandades med usel rippade Half-Life 2-moment och bildade en enligt mig rätt trögflytande soppa.

Eller så kan det bli som i Fracture, där man haft en originell och rolig idé, och kanske inte fulländat den på det sätt som många hoppats på, men trots allt använt den för att skapa ett spel som bjuder på något lite annorlunda. Och framförallt lyckas roa under de tio timmar som åkturen tar.

Handlingen är ungefär lika originell som spelets dödstriste hjälte. I en avlägsen framtid slits USA mellan två olika partier vars oenighet om bestämmelserna kring genetisk manupulation renderar i ett våldsamt inbördeskrig. Det är väst mot öst, Atlantic Alliance mot Republic of Pacifica. Välutrustade old school-soldater mot genetiskt förbättrade gymnaster med ljusgula nano-dräkter.

Mitt i allt står du, i form av sergeant Jet Brody. Renrakad stridspitt med stark förkärlek till ensamma krigsräder och grovkalibriga puffror. Uppdraget är att på egen hans jaga rätt på fiendernas läbbiga general Nathan Sheridan och sätta stopp för Republic of Pacificas raska framfart.

Backstoryn om Jet är så ostdoftande B-films-aktig sådan som känns så söligt töntig att man nästan börjar gråta. Tuff unge bevittnar mordet på sina föräldrar (ombord på en husbåt) och tvingades leva på egen hand i vildmarken. Han hittades sen av stark farbror som tog med honom hem och lärde Jet allt han kan. Sen blev han supergrym på att kriga, och adoptivpappan blev glad.

Medan storyn, huvudkaraktären och hela upplägget till en början osar akut fantasilöshet, är det spelets huvudsakliga spelmekanisk som står för originaliteten. Fracture är nämligen helt strukturerat kring möjligheten att förändra terrängen som man går på, vilket omsatt i speltermer betyder att man kan sänka marken för att kunna smyga in genom hål i byggnader, eller höja den för att antingen nå höga avsatser, eller bara skjuta iväg sina fiender som nyårsraketer.

I början av äventyret känns terrängmanipulationen som en påklistrad gimmick och endast på ett litet antal förbestämda platser kan Jet utnyttja sina granater. Efter ett par timmar öppnar dock spelvärlden upp sig en hel del och möjligheterna att påverka terrängen, och därmed varje enskild sammandrabbning med fienden, blir betydligt fler och mer dynamiska.

Det går liksom inte att värja sig emot möjligheten att vänta in en trupp fiender för att vid precis rätt tillfälle höja marken de springer på cirka tio meter och därmed se hur de flyger all världens väg och sedan dör direkt när de slår i marken. Dels sparar denna funktion ammunition, och sen innebär den ju såklart att man som spelare mer än gärna spelar om varje bana minst ett par gånger för att testa sig fram och förändra terrängen på så många ställen som det överhuvudtaget går.

Närman väl blivit bekväm med funktionen är det både användbart och väldigt roligt att manipulera marken under ens fötter. Jet behöver aldrig fundera på hur han ska nå en särskild avsats, eller hur var han ska söka skydd mot fienderas eldgivning. Ett par lätta knapptryck räcker för att bygga en mycket tjusig (blåskimrande) superkulla som han dels kan hoppa upp på (och från) men även gömma sig bakom för en mysig paus från allt krigande.

Sägas ska dock att många av de påtvingade pussel som Fracture innehåller, som alla måste lösas med hjälp av terränggranaterna, ofta blir plågsamt jobbiga och ofta känns väldigt krystade. Vid ett tillfälle måste man exempelvis bygga kullar i ett stort rum för att få rullande jättegranater att åka in i en generator (som enligt Jets uppdragsgivare måste förstöras).

Efter att man byggt 3000 kullar och ändå inte lyckats valla in de där satans bollbomberna i maskinen är irritationsfaktorn skyhög och man frågar sig varför Lucasarts inte skapat en valfrihet så att man även kan skjuta sönder generatorn, om man så vill.

Bortsett från ett par riktigt menlösa pussel och ett par vidrigt dåligt designade banor (där man helt enkelt aldrig begriper vart man ska, eller hur man ska ta sig dit) är Fracture roligt hela vägen igenom och proppat med intensiv och underhållande action.

Spelkontrollen är snabb, precis och kameran fungerar utmärkt. Jet rör sig visserligen lite stelt, och fienderna är på tok för pricksäkra, men det glömmer man snabbt då man trots allt får leka med några av spelvärldens coolaste skjutvapen, någonsin. Granatkastaren "The Black Widow" och übergranaten "Vortex" är några av de roligaste inslagen i ett actionspel som jag sett, och leder både till högljudda gapskratt och motbjudande leenden.

Vortex får man efter cirka tre timmar in i spelet och ombeds då av befälhavaren att slänga iväg ett par ned på marken framför en. Just då, då man hittar dessa granater står Jet på en upphöjd bit mark och stirrar ned i en dalgång proppad med fiendesoldater, tunnor och annat bråte. När man väl kastat ned Vortex-granaten inleds en av de mest vansinniga sekvenser i ett spel någonsin då hela dalen sugs ned i ett enormt virvelvinds-hål tillsammans med all bråte som hela banan innehåller. Det är överraskande omfattande och fantastiskt häftigt. Och ett spelminne som jag aldrig kommer att glömma. Faktiskt.

Tillkommer gör ursnygg grafik som renderas av Day 1 Studios (MechAssault-spelen) egenutvecklade grafikteknologi. Miljöerna i Fracture är enorma, texturkvaliteten superb och ljussättningen lämnar ingenting att önska. Även i multiplater roar Fracture med roliga banor och massor av möjligheter.

I slutändan är Fracture bättre än förväntat med roliga vapen och snygg grafik. När jag såg det här spelet för några månader sedan (i preview-fas) såg det ganska bedrövligt ut och jag var inte alls särskilt imponerad. Jag hade väl i ärlighetens namn därmed förväntat mig rent skräp då recensionsversionen anlände till redaktionen. Men efter tio timmar och en bunt matcher i multiplayer skulle jag ljuga om jag sade att jag inte haft roligt med Lucasarts senaste.

Visst, Jet är corny, handlingen stinker och designen känns som en färgstark pastisch på alla klicheer som sci-fi-genren haft att erbjuda under de senaste 20 åren. Tillkommer gör världens mest pricksäkra superfiender (störiga jävlar) och den mest överdrivet bombastiska dunder-musik jag hört i ett spel någonsin. Trots detta väger dock terränggranaterna upp, variationen i bandesignen och de helt fantastiska vapnen. Fracture är skoj, helt enkelt.