It Takes Two

Efter att ha bjudit på en ny typ av co-op i A Way Out, är Hazelight nu tillbaka och har skiftat fokus mot romcom-genren. It Takes Two kan tyckas vara en enorm avvikelse i tonen med sin färgstarka och Pixar-liknande grafik, men fokus ligger fortfarande på co-op. Nyligen lovade director Josef Fares att ge $1000 till alla som tråkades ut av detta äventyr, så naturligtvis hoppade vi på chansen att ge det ett försök innan release för att se om vi kanske kunde vara berättigade till fina pengar.

Upplägget kan kännas som en udda mix av Freaky Friday och Honey, I Shrunk the Kids, men It Takes Twos nyckfulla story har en riktig känslomässig botten att bjuda på. I öppningssekvensen introduceras vi för huvudpersonerna Cody och May, två föräldrar som är på väg att separera på grund av deras splittrade förhållande. När hon tillkännager sin förestående skilsmässa till sin unga dotter Rose drar hon sig tillbaka till sitt sovrum och önskar att de två kunde släta över sina svårigheter. Det leder till att Cody och May förvandlas till två handgjorda dockor som måste arbeta tillsammans för att försöka vända förtrollningen som drabbat dem.

>

Jag vill direkt slå fast att It Takes Two är ett samarbetsäventyr, och det kan överhuvudtaget inte spelas singleplayer. Lyckligtvis behöver du inte en annan vän som också äger spelet, eftersom det innehåller något som kallas Friend's Pass. Med detta kan du spela mot andra online (eller lokalt), trots att de inte äger spelet ifråga, och jag känner personligen att det är ett riktigt smart och konsumentvänligt drag för Hazelights räkning. Tyvärr stöder spelet dock inte cross-play, men det är åtminstone cross-gen, så de med Playstation 4 och Playstation 5 kan spela ihop, liksom de med Xbox One och Xbox Series S/X.

Spelbarheten i It Takes Two beskrivs kanske bäst som ett filmiskt pusselplattformsspel. Något jag älskade med spelet var hur co-op kändes som en integrerad del av upplevelsen. Utmaningarna har utformats med co-op i åtanke från grunden, och det visar sig verkligen eftersom du måste arbeta som ett team för att gå vidare. Ofta måste en spelare plattforma sig framåt medan den andra är ansvarig för att slutföra pussel och rensa eventuella mötande hinder. Fel kan lätt uppstå om båda spelarna inte aktivt kommunicerar och är uppmärksamma. Det är faktiskt riktigt smart, eftersom det lagbaserade spelet fungerar som en utmärkt metafor för de två som arbetar tillsammans för att återställa deras misslyckade relation.

En kul grej är också att Cody och May har sina egna specifika förmågor för att hjälpa till att hålla spelet fräscht för båda olika spelare. I den senare delen av demot fick Cody spik att kasta och May fick överdelen på en hammare. Under en sektion, till exempel, var Cody-spelaren tvungen att skjuta spikar i träplankor på väggen, medan spelaren som agerade som May var tvungen att svänga över dem med hammaren. Förhoppningsvis kommer liknande mekanik att förgylla även resten av spelet och se till att de båda karaktärerna används på bästa sätt.

Allt utspelas på delad skärm oavsett om du spelar lokalt eller online med en vän. Personligen befarade jag att detta kunde bli distraherande eftersom man själv inte använder fulla skärmen, men det var något som fungerade väl och rent av växte på mig. Att kunna se sin partners sida av skärmen är fördelaktigt, och kan bland annat avslöja alternativa rutter och hjälper dig att ge tydliga råd om partnern fastnar.

Bossmötena är ett riktigt spektakel (på det bra sättet) eftersom de är ljuvligt utformade och introducerar sin egen nya uppsättning spelmekaniker. Vi kämpade mot en tänkande dammsugare som skickade chockvågor av damm mot oss och en rostig gammal verktygslåda som tog bort marken under oss med snurrande cirkelsågar. Dessa möten kändes verkligen distinkta, eftersom de verkligen pressade oss att arbeta tillsammans för att avslöja deras svagheter och orsaka skada. När man till exempel bekämpade dammsugaren var den ena spelaren tvungen att suga explosiva projektiler och den andra spelaren var tvungen att vinkla den andra änden för att kunna skjuta den i ansiktet.

Under vår resa tillbaka till vårt mänskliga jag stötte vi också på flera roliga och korta minispel. En av dessa såg oss tävla om att försöka flippa så många brytare som möjligt, där en använder spik och den andra hammare. En annan var utformat som ett mänskligare whack-a-mole. Visst, det här är inget revolutionerande, men de lade till ett roligt tävlingselement i mixen, som annars inte finns i huvudspelet. När dessa är upplåsta kan de för övrigt spelas direkt från huvudmenyn.

Tyvärr ser det inte ut som om jag kommer att bli $1000 rikare, eftersom jag njöt rejält av It Take Twos underhållande co-op. Att spela tillsammans med en vän känns integrerat i upplevelsen och jag gillade verkligen hur varje karaktär har sina egna olika förmågor. Det här ser ut att bjuda på ren och skär glädje och jag håller tummarna för att det kan hålla samma nivå av momentum under resten av äventyret. Vi återkommer med vårt omdöme innan It Takes Two lanseras den 26 mars 2021.