Det är drygt en och en halv månad kvar tills Man of Medan släpps vilket är den första titeln i Supermassives antologi The Dark Pictures. Som du säkert har sett i diverse trailers utspelar sig delar av spelet på en båt, under vattnet, i sjunkna skutor och passande nog så fick vi testa på liret ombord på ett fartyg som hade lagt till i Hamburg. Väl på plats avslöjade utgivarna också att The Dark Pictures - Man of Medan kommer innehålla flerspelarmöjligheter i två olika lägen, både "Shared Stories" och "Movie Night Mode". Tydligen ville de inte avslöja detta förrän någon samtidigt fick chansen att lägga lägga labbarna på spelet och jag förstår faktiskt varför. Ett multiplayer-läge i ett väldigt berättelsefokuserat skräcklir låter ganska märkligt på papperet, inte sant? Men efter att ha fått testa hela rasket så kan jag gladeligen meddela att Supermassive har fått ihop en imponerande flerspelarupplevelse som inte ser ut att försämra själva berättandet något nämnvärt.
Vi blev uppdelade i två grupper som fick sätta sig i två olika rum för att spela igenom ett längre demo och väl i spelet så visade det sig att någon från det andra rummet kontrollerade en av karaktärerna i min spelsession. Det var en logistisk mardröm för Bandai-folket på plats att få ihop detta och försöka lösa vissa teknologiproblem mellan två olika rum på en mörk båt, men det hela illustrerade ganska fint hur bra det fungerar att lira utan att ens snacka med din co-op-polare.
En ganska imponerande detalj är att din egen spelupplevelse aldrig känns speciellt försämrad trots din online-kamrats bravader. Spelbarhetsmässigt fungerar alltsammans ungefär som i Until dawn. Du kan spatsera omkring och utforska, interagera med prylar och samtidigt fullkomligt strunta i vad den andra spelaren håller på med. Den enda gången jag egentligen lade märke till att jag körde med någon annan var när ett "your friend is deciding"-meddelande dök upp på skärmen medan vi delade en dialog - så bortsett från det så hade jag nog inte ens trott att jag var mitt inne i en co-op-session.
Själva öppningssekvensen är en prolog där två soldater åker på en utskällning för att ha varit ute för länge och krökat, och det hela är lite av en tutorial där jag får lära mig hur Quick Time-eventen och utforskandet fungerar och om du har kört Until Dawn kommer du definitivt känna igen spelmekaniken såväl som spelkontrollen. När någon av militärhöjdarna sedan får fatt i oss blir en inslängd i ett rum medan den andra blir ivägsläpad till medicinflygeln efter att ha fått en högerkrok. Dagen efter vaknar vi upp och märker att hela skeppet kryllar av lik och att något annat riktigt konstigt har hänt som jag inte vill avslöja just nu.
I nästa sekvens befinner jag mig i Franska Polynesien och får äntligen träffa karaktärerna som vi har fått se i Man of Medan-trailern. Brad och Alex är bröder med varandra där den förstnämnda av dem är blyg och tillbakadragen medan Alex är en skön läkarstudent som är tillsammans med den utåtriktade Julia. Hennes brorsa Conrad (Shawn Ashmore) är den arroganta i gänget som skiter fullständigt i alla regler. Och så har vi även kaptenen Fliss som är Conrads raka motsats och följer båtlivsnormerna till punkt och pricka.
Precis som i Until Dawn är personlighetsdragen något undsanskjutna då du så klart får välja vilka val som din karaktär ska göra. Det finns ett par gränssnittsändringar sedan Until Dawn men sett till helheten är det mesta sig likt när det kommer till dialog och de olika valen du kan göra och alltsammans kommer självfallet ha en stor påverkan på vad som händer i berättelsen under just din genomspelning. Även under vår korta 90-minuters spelsession så lyckades vi uppleva någonting helt annat än två andra skribenter som var på plats, vilket säger en del om hur hårt Supermassive går in för att böja berättelsen utefter de val du gör.
Och det räcker faktiskt inte där. Spelläget Shared Stories öppnar nämligen upp för ännu fler alternativa berättelsespår. De två spelarna får uppleva berättelsen från var sitt perspektiv där båda två påverkar vad som händer tack vare deras respektive val. Som exempel så styrde jag Julia under en sekvens där hon skulle utforska ett skepp på havets botten tillsammans med Alex medan min co-op-partner var kvar på båten tillsammans med Conrad och Fliss och det var först när jag såg på medan några andra spelade igenom samma sekvens som jag fick se vad som egentligen hände på båten.
I det andra multiplayer-läget (Movie Night Mode) lirade jag tillsammans med fyra andra personer. Detta är ett lokalt spelläge där enbart en handkontroll används. Du får välja vilken karaktär du ska styra och allt eftersom att berättarperspektivet växlar mellan ungdomarna får vi passa omkring handkontrollen. Supermassive berättade att väldigt många som lirade Until Dawn gjorde det tillsammans med någon annan och det motiverade utvecklarligan till att göra det hela enklare med Movie Night-spelläget. Här hade jag turen att bli ihopparad med en branschkollega som var vansinnigt noggrann och han hittade helt andra saker än vad jag hade gjort under min tidigare genomspelning. Jag kan inte riktigt säga att det finns ännu mer gömda och betydande prylar att leta fram än i Until Dawn men det är tydligt att nyfikenhet kommer belöna sig.
Under en sekvens där alla fem karaktärerna är samlade läggs själva grundpremissen ut och den kretsar kring att ungdomsgänget ska försöka ta sig till ett tidigare outforskat skeppsvrak utan att myndigheterna får reda på det. De hittar mycket riktigt någonting intressant men råkar samtidigt stöta på ett par individer som inte är så vänliga - och där tar demot slut. Jag hann inte riktigt få något intryck om vart berättelsen kommer ta vägen efter detta och förhoppningsvis kommer det inte riktigt sluta som väntat - precis som i Until Dawn.
Vidare så har Supermassive förändrat ett par saker sedan deras collegeskräck-titel.
Exempelvis ger det tropiska klimatet som de första timmarna utspelar sig i en helt annan atmosfär än Until Dawn, istället för märkliga "totems" är det nu fotografier som vi kommer hitta som ger en liten inblick i framtiden, och de märkliga stunderna där vi blev tvungna att hålla kontrollen helt stilla (vilka gick att fuska sig igenom ganska lätt genom att skicka ned handkontrollen på backen) är nu ersatta av en hjärtslags-mekanik där du ska trycka på en knapp i takt till pulsen för att hålla din karaktär lugn.
I demo-versionen som jag testade fanns det ett par mindre charmiga detaljer som utvecklargänget lär hinna fixa till innan sista augusti. I multiplayer-läget upprepade Fliss samma sak om och om igen när jag snackade med henne och samma sak hände när min spelpartner tog sig en pratstund. Inlevelsen tar även lite stryk medan jag stirrar in i co-op-snubbens väldigt uttryckslösa ansikte medan han bestämmer sig för vad han ska svara i en dialog.
Bortsett från de små buggarna var jag klart förvånad över att spelupplevelsen var förlagd i multiplayer vilket i stora drag fungerade riktigt bra. Det kändes precis som om att jag upplevde berättelsen utan någon påverkan från en dumdristigheten hos en annan spelare och det hela är smart designat för att flerspelarmöjligheten inte ska kunna förstöra berättelsen på något sätt.
Så efter att ha fått smaka på narrativet och karaktärerna har jag gott förtroende för att Supermassive ska leverera en riktigt fin skräckupplevelse i både Man of Medan och totalt sett till hela The Dark Pictures-antologin. Jag fick egentligen bara ett smakprov av vad som väntar nästa månad, men det känns redan som att skräck- och thriller-fans har något fint att se fram emot i The Dark Pictures - Man of Medan, särskilt om du gillade Until Dawns unika blandning av utforskande, intensiva stunder och intressanta karaktärer.