Vi var minst sagt överraskande när THQ Nordic annonserade Darksiders: Genesis, en "spinoff" av den populära actionäventyraren, kort innan E3-kalaset drog igång. Det blev även än mer chockerande när det visade sig att detta är ett top-down actionrollspel, som har mycket gemensamt med titlar som Diablo. Men vi har iallafall lyckats klämma och känna på det uppkommande spelet och här är våra intryck.
Darksiders: Genesis är ett väldigt stort steg bort från vad serien traditionellt brukar vara. Inte är det endast utvecklat av en annan studio, Airship Syndicate, utan detta är nu även en dungeon crawler med fantasy-tema. Detta betyder att serien som länge varit känd för sitt spelupplägg inom actionäventyrsvärlden, har till slut blivit något av en Diablo-kopia som Darksiders aldrig var avsedd att vara.
I det snabbspelade demot vi fick åtnjuta oss av här i LA hann vi utforska början av det tredje kapitlet i sagan. Karaktärerna presenterades för oss via en kort dialogsekvens och sedan introducerades även handlingen via spelkaraktärernas interaktioner. Från vad vi kunde utläsa har The Carred Council, som leder apokalypsens ryttare, beordrat Strife, en av ryttarna, att hitta någon som kan assistera i kriget mot ett hot som för oss ännu är okänt. För att lyckas har Strife rekryterat War från det första Darksiders-spelet och vid demots slut stod vi i ett demolerat och insnöat slott.
Världen är inredd med en klassisk gotisk degin som vi sett otaliga gånger. Men även om den grafiska stilen är väldigt generisk för ett spel i denna gener, var spelmekaniken inte alls det vi förväntade oss. Under demot fick vi möjligheten att spela som både Strife och War, och vi kunde byta mellan dessa karaktärer med ett enkelt knapptryck, vilket var minst sagt originellt.
Strifes förmågor ger oss möjligheten att slåss både i närstrid samt på distans. Genom att enkelt sikta och skjuta kan distansattacker, som använder ryttarens kraftiga handkanoner och förintar allt som kommer i hans väg, utlösas. Denna förmåga kan även förstärkas genom att laddas upp vilket skapar en explosion stark nog att krossa även de största av fiender.
När det kommer till Strifes alternativ vid handgemäng gäller hack-and-slash-tekniker av det traditionella slaget som tar striden rätt upp i fiendens ansikte. Precis som med Strifes kanoner kan även hans närstridsstyrka förstärkas via olika förmågor i spelet.
War har å andra sidan begränsade distansattacker jämfört med Strife även om de båda är väldigt lika rent spelmekaniskt. War skär igenom sina fiender med sitt stora svärd, precis som i det originella Darksiders, vilket skapar en härlig nostalgikänsla, något som de tidigare spelen i serien saknat.
Av det lilla vi fått erfara har Airship Syndicate bjudit oss på två olika karaktärer med vitt skilda förmågor för att skapa mer variation i hur vi tillåts interagera med miljön och ta oss vidare. War kan till exempel öppna vissa dörrar med sitt tre-eggade svärd som Strife inte alls kan ta sig igenom.
Den dynamiska spelmekaniken adderar sannerligen mer variation till räden. Däremot ökar detta utmaningen att lyckas memorera och bemästra en mer komplex spelkontroll, något som mycket väl kan komma att hämma spelupplevelsen. Summa summarum är detta ett action-rollspel med mycket inslag av platformsinspirerade utmaningar som bakats in i en bekant miljö med ett hack-and-slash baserat stridssystem. Om det lyckas stå upprätt jämt emot sina föregångare i serien så väl som spel inom samma gener återstår att se. Svaret kommer vi få veta när Darksiders: Genesis släpps till PC, PS4, Switch samt Xbox One senare i år.