Rainbow 6: Patriots

Det är ingen vanlig dag på kontoret hos Ubisoft Montreal. Tydliga vibbar av allvar och koncentration ligger som ett hölje över hela personalen som aktar sig noga för att häva ur sig annat än artighetsfraser just idag. Samtidigt pågår ett påtagligt intensivt och sammansvetsat arbete bakom skrivborden på de många våningsplanen. När jag i sällskap av en sällsamt entusiastisk guide klättrar upp för den gamla tegelbyggnadens interiörer knakar det lite i trapporna. "Ubisoft har över 2500 anställda" förklarar guiden. Klart att det knakar lite.

När vi når våningen där nästa del i Rainbow-serien ska avtäckas kan jag inte låta bli att tjuvkika på ett fåtal av mängden monitorer som står uppställda vid varsitt skrivbord, i hopp om att åtminstone glimta en underrubrik till ett nytt Prince of Persia, Splinter Cell eller till och med Assassin's Creed. Men Ubisoft har flankerat sig noga för journalistikens nyfikna ögon. Precis som väntat.

När så själva presentationen drar igång gör den det med pompa och ståt. Några av de viktigaste damerna och herrarna på hela företaget har satt sig på varsin sida om en skärm där nyhetsinslag från äkta terroristhandlingar visas upp och direkt efteråt får jag det förklarat för mig att terrorism inte fungerar på samma sätt längre. Äkta terrorism alltså, inte virtuell. "Hotet kommer inifrån nuförtiden, och när terrorismen och därmed antiterrorn utvecklas måste vi utvecklas med dem.

Rainbow 6: Patriots sätter fokus på ett betydligt starkare manus än tidigare delar i serien där karaktärer och dialog ärligt talat glömdes bort ganska snart efter det att spelet var avklarat. Belägg för detta gavs med besked när en demo spelades igenom under vilken en mängd etiska svårigheter ställdes upp. Eller vad sägs om en demo där en grupp extremistiska patrioter kidnappar en vanlig man och hans fru och tvingar denne man att utföra ett terrordåd, med frugan som insats, samtidigt som Rainbow-styrkan måste stoppa dådet? Vilken utväg är bäst? Hur löser man problemen när kramar och dialog inte räcker till?

För en minut väntar jag mig nästan att vi ska hålla en samhällsaktuell debatt med slagbegrepp som utilitarism och multikulturell mångfald. Diskussionen uteblir dock och istället pratar Ubisoft om det nymodigt spelmekaniska som främjar det rent berättarmässiga ordentligt. Demon inleds nämligen sedd ur en helt vanlig mans ögon. Karln sitter i godan ro och tittar på nyheterna med sin kärleksfulla fru i närheten när det plötsligt knackar på dörren.

Sekunden senare gråter och skriker både han och frugan samtidigt som ett mycket dramatiskt händelseförlopp utspelar sig under vilket patrioterna (som nu blivit terrorister) gör det så tydligt som det någonsin kan bli att han (den vanlige mannen) måste spränga sig själv på en publik plats för att rädda sin kärestas skinn. Under sekvensen som visas upp därpå kämpar sig mannen slarvigt fram över Brooklyn bridge i New York iförd en bomb och med tummen hårt intryckt på avtryckaren - uppenbart livrädd. Samtidigt skjuts oskyldiga civila till döds lite här och var i bakgrunden. När mannen kommer fram till en specifik plats på bron skymtas ett gäng män klädda i svart uppe på en av brons signifikanta pelare, och rätt som det är byter spelet perspektiv till Rainbow-styrkan.

Klumpigt slarviga kliv lämnar plats åt orädda, smidiga, rörelser som ger situationen ett uns hopp. Samtidigt vet ju inte Rainbow-styrkan något om mannens avsikter. Det de ser i änden av kikarsiktet är en man med en bomb. Den kontrollerade karaktären har inte sett vad jag sett och hela händelseförloppet, ja hela begreppet konflikt, sätts i perspektiv.

I situationer där det inte går att se skillnad på civila och terrorister för blotta ögat använder man sig av verktyget "see-through-vision" som gör precis vad det låter som. Det tillåter spelaren att se om personer i närheten bär på undangömda vapen för att avgöra vem som utgör ett hot eller ej. När Rainbow-styrkan gör just det samtidigt som de taktiskt flankerar, ger understöd och tvingas ta sig fram som ett lag påminns jag om vilken serie som faktiskt får ett nytillskott presenterat idag, för i övrigt påminner Rainbow 6: Patriots en hel del om Call of Duty. Actionröj har skalats upp medan spelets samtliga ledarmässiga val numera styrs på autopilot.

Den som vill ha full kontroll över sin trupp kan fortfarande välja att detaljanpassa varje order till varje uppdrag, men när det förmodat klokaste valet ligger ett knapptryck bort har jag svårt att se någon poäng med att berätta för varje enskild individ var han ska gömma sig bakom nästa hörn. Seriens speltekniska signum tar stryk i förmån för försäljning helt enkelt, och vad man tycker om det beror helt på varje människas subjektiva åsikt kring tidigare spel.

Om du som spelare låter bli att skjuta mannen med bomben och istället väljer att ta dig fram till honom av den enkla anledningen att ett gäng civila definitivt kommer att ta skada av explosionen inleds en fas där bombaren ber om sitt liv samtidigt som du pressas av din överordnade att kasta honom över broräcket och ned i vattnet. Kastar du honom eller väntar du medan klockan snabbt och skoningslöst tickar ned till noll? Valet är ditt, och även om dina beslut inte får lika drastiska följder som i valfritt modernt rollspel känns det åtminstone nymodigt i genren.

Efter singleplayer-presentationen fanns det en elefant i rummet och jag passade på att fråga hur Ubisoft planerar att rädda seriens taktiska inslag om ledarmässiga val går att hoppa över genom att man helt enkelt tittar mot en yta, trycker på en knapp och låter autopiloten avgöra vad som är lämpligast för just den här situationen.

En befogad fråga tydligen då nästkommande halvtimme spenderades med en demonstration över den enorma mängd val man står framför i varje enskilt stridsmoment. Ett rum med en gisslan och åtta terrorister kan intas och övervinnas genom en snabb lokalisering av alla fiender i rummet innan du avgör vilka som bär på vapen och vilka som ser rädda och försvarslösa ut med hjälp av see-trough-vision för att därpå bestämma dig för vem som lämpligtvis bör tas ut först.

Därefter kan det vara läge att hitta den lämpligaste ingången, placera en skytt där och en annan vid ett fönster för att därpå avgöra vem som ska skjuta på vem och när. Allt går att detaljanpassa och det hela fungerar som ett utmanande pussel där flinka avtryckarfingrar och taktiska val möts i en giftig symbios. Precis som Rainbow ska vara.

Multiplayer vill Ubisoft inte prata särskilt mycket om i nuläget. En snabb demonstration visar att allt verkar vara precis som tidigare där lagarbete med en enskild ledare som ger order ligger i fokus. Vilka spellägen som kommer att implementeras och vilken typ av kartor de kommer att utspela sig på återstår för framtiden att utvisa. Oro för detta är dock obefogad då Patriots befinner sig i sin vagga just nu. Med ett släppdatum någon gång under 2013 har teamet gott om tid på sig att färdigställa vad som på förhand ser ut som seriens... tja, inte pånyttfödelse kanske, men dess trivsamt udda familjemedlem.