Metal Gear Solid V: The Phantom Pain

Att Metal Gear-seriens gudfader Hideo Kojima är en trogen filmfantast som bar på drömmar om att bli filmregissör redan innan han gav sig in i spelbranschen kommer knappast som en överraskning för någon. Den tunna gränslinjen mellan film och spel är en ständig påminnelse för varje nytt kapitel i historien om Big Boss, Foxhound och Solid Snake, som nu får sitt femte avsnitt i och med Metal Gear Solid V: The Phantom Pain.

Att Kojima siktar på att bryta gamla mönster och fylla serien med mer frihet genom att öppna upp spelvärlden är svårt att missa. Där spelen i serien tidigare har arbetat enligt en bestämd kedja av uppdrag, som följt varandra i ett "A till B"-mönster, väljer Kojima Productions nu istället att skapa en stor och dynamisk värld där fokus ligger på val och konsekvens.

Uppdragen kan väljas fristående från varandra och behöver inte utföras i en bestämd ordning (med vissa uppenbara restriktioner) och likt pusselbitar fyller de i luckorna som tillsammans för handlingen framåt, bit för bit. Kan låta underligt för den konservative, men Kojima är fast övertygad om att kapitlen kommer att avlösa varandra på ett tillfredsställande sätt.

Huvudkaraktären i The Phantom Pain är Big Boss, också känd under kodnamnet Punished Snake. När djungeltrumman basunerar ut att Snake är tillbaka rör det sig alltså inte om seriens ställföreträdare Solid Snake, även om blodsbanden är minst sagt påtagliga. Big Boss är nämligen det närmaste Solid Snake kommer till en fadersfigur, även om familjefriden lämnar en hel del att önska.

Temat i The Phantom Pain kretsar istället kring krigets fasor. Smärtan hos de som drabbas. Inte minst det glödande begäret efter hämnd. Persongalleriet är som brukligt fullt av starka biroller och bossar, däribland den omtalade kvinnliga krypskytten Quiet och revolvermannen Ocelot - ett bekant ansikte för den som kan sin Metal Gear.

Med en större spelvärld att utforska gäller det att utnyttja transport för att ta sig runt. Kojima Productions ger spelaren valet mellan allt från hästar till jeepar, lastbilar, helikoptrar och pansarfordon av olika slag. Att utforska och kartlägga dina omgivningar blir viktigare än tidigare, inte minst eftersom du måste välja på egen hand hur du ska angripa ditt mål.

Tiden då vi finner Snake långt bakom fiendens linjer redan när uppdraget startar är något i det förgångna, och vittnar om det taktiska spionage som nu kommer att krävas för att närma sig och utföra uppdragen. Spelare tvingas även ta hänsyn till faktorer som tidens rytm och vädrets krafter. Dygnsrytmen följer med över zongränserna samtidigt som spontana ökenstormar, regnfall och snöoväder ska ge liv åt krigszoner som Afghanistan och Kuba.

När du valt strategi och fienden är så nära att du kan känna andedräkten återgår däremot The Phantom Pain till det klassiska Metal Gear-upplägg som vi är vana vid. Djupare stealth utlovas med mer dynamiska kontroller än tidigare och ett naturligare rörelsemönster som integrerar hopp, kast och undanmanövrar.

Identifierade fiender markeras tydligt på kartan samtidigt som de fortsätter vara delvis synliga bakom hinder, varpå spelaren kan välja att göra processen kort med situationsbaserade attacker. Blir Snake upptäckt spelas det välkända ljudet av aggressiva stråkar och tiden saktar ner några få sekunder, vilket ger spelare som har reflexerna med sig en extra chans att likvidera vittnet innan larmet går.

Det sedvanliga vapengalleriet gör comeback men i närstrid har Kojima Productions valt att lägga fokuset på vad de väljer att kalla dynamiska närstridsfunktioner. I ett överraskningsmoment kan Snake avväpna sina motståndare för att sedan använda deras egen eldkraft mot dem, om fienden inte redan kastats in i en vägg eller knockats på stående fot. Väljer du istället att ta gisslan finns möjligheten att i en kedja av kommandon kommunicera, knocka eller ta livet av din fånge.

Vakterna själva är påtagligt mindre alerta än vi är vana vid, och svårighetsgraden verkar bli mildare i ljuset av att spelaren ska få utforska den öppna världen utan risken av att ständigt bli upptäckt. En fin tanke, men om det är ett klokt drag för ett spel med hjärtat i stealthgenren återstår att se.

Som spelmakare har Kojima alltid strävat längre än vad spelmediumet och dess konsoler kunnat prestera, ett strävande som möjligen har missgynnat Metal Gear-serien lika mycket som det bidragit till den. I och med The Phantom Pain är siktet inställt på en öppnare, tyngre och större spelupplevelse, med starka filmiska undertoner om krigets offer och önskan att få slå tillbaka. Nästa år får vi se om det femte kapitlet i serien enbart är en välputsad yta av tiden som gått, eller om hämnden fortfarande är ljuv.