För mig är storleken avgörande

Nej, låt mig stoppa dig redan där innan du tittar neråt, detta är inte en sådan krönika. Men denna babbliga artikel har faktiskt helt med storleken att göra och är ingen som helst clickbait överhuvudtaget om du det trodde och kränkt tänkte vråla medans du stampade foten i golvet som en trotsig femåring. Alla som känner mig här vet att jag är den fegaste av spelare här på redaktionen även om Conny försöker knycka titeln på falska premisser. Att man bara inte kan låta mig vara bäst på något här på redaktionen, detta eviga korvkalas av fenomenala spelare och teknikunderbarn.

Kan jag inte ens få ha min titel som ynkedom för mig själv? Nu kanske du sitter där och undrar hur en sådan fegis faktiskt kan kalasa på spel som Resident Evil och Dead Island till frukost och då ska jag berätta sanningen. En hint? Det har helt med storleken att göra. Du hörde rätt, och nu snackar vi inte storleken på mina cojones. Jag pratar nämligen storleken på vapen, för de är avgörande på min grad av mod i ett spel. Liten pickadoll, mod som en mus. Stor pickadoll, mod som en björn. Svårare är det inte för mig. Första omkörningen av Resident Evil-spelen låter alltid väldigt mycket här hemma i mitt lilla spelrum. Höga skrämda utandningar, små lätta skrik och självklart ett och annat "Va faaaan!" när Majsan blir som räddast.

Jag spelar i dagsljus och dörren står alltid helt öppen och vovven måste ligga bredvid som en slags sponsor för medlemmar i anonyma fegisar. Hela min spelstil baseras där på snabba fötter då jag likt Usain Bolt springer som en galning ifrån de flesta som vill ta en tugga på Majsans delikata köttiga kroppsdelar. Det finns nog ingen som sparar mer än jag i spelet och inte heller någon som fegt står och hänger i sparrummet som om det var i det rummet allt det roliga händer. När Mr. X kommer brötande springer jag in och står och lurar innanför dörren tills jag hör att han tar ett steg bort, då sticker minsann feglund ut näven och bränner av ett skott eller två.

Som ni ser har jag gjort mig förtjänt av titeln och inte Connyman, och det med hästlängder. Sen händer det alltid något magiskt när man äntligen lägger vantarna på den första hagelbrakaren. Man kan se det i min karaktärs säkra och lugna gångstil att det är en man som känner sig oövervinnelig helt plötsligt för det skiljer sig markant i från den snabbspringande hukaren han var en timme innan. Bossfighter ska vi inte ens tala om, för de tar verkligen fram rädda räkan i mig. Min enda logiska tanke som far igenom kycklinghjärnan är att ständigt vara i rörelse och helst springa i sicksack för att undvika att träffas av projektiler eller eldstrid. Sen vips har jag ett raketgevär i näven och jag förvandlas med en gång till Arnold om man tar bort alla muskler och den österrikiska dialekten som får honom att låta som om han ska starta ett tredje världskrig och utplåna ett helt folkslag.

Ibland ska det faktiskt tilläggas att jag blir stressad bara musiken speedar upp lite. Hur många myntjakter i Super Mario har inte slutat med ond bråd död när musiken signalerar att tiden börjar lida mot sitt slut och Majsan blivit så stressad att hennes lille rödklädde rörmokare bara kastat in handduken och hoppat ner i avgrunden i ren protest? I Resident Evil 5 fick jag totalpanik av motorsågsmannen i jutesäck. Så till den grad att jag fegt lät min co-opspelare själv hoppa ner från plattformen och bli sågad i bitar medans jag själv stod kvar och tittade på i säkerhet. Under andra omspelningen där emot var det andra bullar då jag kommit över en Magnumpickadoll med en pipa som var så lång att jag nästan snubblade på den.

Med den växte mitt mod och jag hade inga som helst problem att möta mannen som påminde så om min gamle träslöjdslärare Mats om man liksom såg förbi jutesäcken och blodtörsten. Men jag tycker ändå att de hade liknande humör även om han aldrig gick så långt att han hotade med motorsåg för jag minns att han blev mäkta sur det året jag bara ägnade mig åt att producera kaststjärnor i stället för att göra den där bestämda adventsljusstaken som stod på agendan. Nu senast har jag kommit över min skräck för ghouls i Fallout 4 då jag kommit över en mäktigt fin Teslakanon som gör mig näst intill oövervinnelig. Innan räckte det att jag hörde en ghouls distinkta väsning för att jag skulle vända på klacken och gå åt ett annat håll.

Men med min ljuvliga kanon blåser man bort dom som dammtussar vilket ger mig en övertro på mig själv som gett mig en enkelbiljett då och då till underjorden när jag sprungit på en deathclaw eller två på mitt återbesök. Vår käre Pedro Hegevall har dock glömt min usla feghet det senaste gångna året vid ett flertal tillfällen. Recensionsförfrågningar på skräckspel har dampt ner i min inkorg och jag har varit tvungen att sätta ner foten rejält. Eller, ja, med att sätta ner foten rejält menas att jag ghostade honom tills han tröttnade och gav reccen till nån annan för jag har ju precis skrivit femtio rader om min egna feghet.

För att recca ett skräckspel på en tidsfrist hade ju trots allt inte heller funkat för som alla vet måste fegisar då och då kasta in handduken när det blir för läskigt och sedan vila lite från spelet i si så där två veckor tills andning, puls, hjärtfrekvens och tarmrörelser lugnat ner sig och återgått till det normala igen innan man kan fortsätta sin spelning. Resident Evil 2 Remake hade jag en sju dagars paus på när jag hade hissat upp jalusidörren på polishuset och mötes av en nerblodad korridor i mörkret med konstiga ljud som ekade i fjärran. Då fick jag allt gå på ett möte med AF, Anonyma Fegisar innan kulorna vuxit sig lite större på mig.

Resident Evil 7 stängde jag dock av helt efter mötet med den första familjemedlemmen. Mitt arma hjärta pallade helt enkelt inte med det för det finns ju trots allt gränser vad en räddhare pallar. Några spel som självklart väljs bort av mig är också spel där vapen helt lyser med sin frånvaro. Spel där du ska gömma dig från fiender eller fotografera spöken med nån löjlig kamera. Såna spel får mig att sitta längst ut på soffans kudde och min puls att slå som en kommande hjärtinfarkt är på ingång.

Nä, hagelbrakare, maskingevär, raketgevär och granatkastare är mer min melodi. Ju större desto bättre som jag brukar säga. Och finns det inga stora vapen så kräver jag en stark co-opspelare som alltid tar täten så jag kan smyga mig fram och döda resterna liksom, jag är ju trots allt mer Rambos manager än själva Rambo. Det jobbet lämnar jag mer än gärna till en man som villhöver känna sig stor och stark.

Behöver du också en stor pickadoll för att känna dig tuff i spel?