Finding the Soul Orb

Det finns spel som är roliga helt enkelt för att de är bra spel rakt igenom och så det finns spel som är roliga ur ett rent humoristiskt perspektiv. Det finns också spel som är roliga på helt andra vis, till exempel kan det vara att det är så hysteriskt uselt att man bara sitter och gapskrattar åt allt och det hela blir någon sorts orgie i oavsiktlig komik. Till den kategorin hör Find the Soul Orb utan minsta tvekan, det är absolut roligt på sina håll men av helt fel anledningar.

Vi kan ju börja med att ta upp det där med grafiken, Find the Soul Orb är riktigt snyggt, om det varit för 22 år sedan och på Playstation 2 vill säga. Men för ett spel som är släppt 2022 så är det fruktansvärt fult, det ser ut lite som en dålig kombination mellan Dark Souls och Skyrim och om dessa spel hade körts på just Playstation 2. Det finns någon enstaka vy här och där som inte ser helt förfärlig ut, men ljussättning och texturer är i de allra flesta fall helt horribelt utfört. Det finns inte mycket att se eller upptäcka i den medeltida världen heller, det finns några statyer att samla på och en och annan gargoyle att skjuta ner men till största delen är det stendött och ointressant.

Spelkontrollen är verkligen inte någon avancerad sådan men den är ganska ologisk och märkligt utformad på flera håll. Vänstra styrspaken rör man sig med och med den högra kontrollerar man kameran vilket ju är standard men därefter är det en del märkliga val som gjorts i utformningen. Skjuter gör man med R2, inte heller det några konstigheter men sikta så som man vanligen kan göra i första person-spel där vapen brukas går inte, L2-knappen används istället till att sprinta, vilket man också kan göra med L1 av oklar anledning. R1 hade ju kunnat användas till något annat som till exempel då sikta kan jag tycka. Tro inte ett ögonblick på att sprinta faktiskt innebär sprinta dock, att sprinta i det här spelet innebär snarare att man kommer upp i normal gångtakt då protagonisten Alexander rör sig så fruktansvärt långsamt att en genomsnittlig snigel hade kunnat spurta förbi honom i vilket ögonblick även om Alexander fått försprång med några mil. Det går otroligt segt så L2 måste man hålla in konstant om man vill ta sig framåt i spelet med ett tempo som inte är på nivå med en inlandsis.

Det bjuds på lite kamp också och till sin hjälp har man ett armborst som uppgraderas en gång längs vägen och blir då lite kraftfullare, man kan till exempel efter uppgraderingen fälla två fiender med en pil, om skottet är välriktat då vill säga och inte för på långt håll då armborstet inte når längre än kanske tio meter. Variationen på dessa fiender är minst sagt usel, det finns en enda fiendetyp man behöver tampas med och det är ett gäng stenkorkade, fula fyrkantiga pixel-varulvar. Med det sagt så är striderna också komiskt usla på en nivå jag nog aldrig tidigare sett, varulvarna vaggar sig framåt som om de skitit ner sig fullkomligt och när den dödande pilen träffar dem så kastar de sig en meter upp i luften, en liten klick blod sprutar ut och sedan landar de på rygg. Den dödsanimationen är horribelt ful och samtliga varulvar gör exakt samma sak när de dör, hysteriskt roligt första gången men inte särskilt roligt ens andra gången. Alla varulvar i hela spelet måste också dödas, annars kommer man inte vidare då nästa område blir upplåst först när man har fällt samtliga av de pälsklädda mupparna. Utöver det så bjuds det även på lite pussel men inte heller det är något som är särskilt imponerande eller avancerat, nivån på dessa pussel är kort och gott att man ska skjuta på en spak med armborstet så att den slår över till grönt och låser då upp en dörr eller port så att man kommer vidare. Det är inte svårt att klura ut direkt men med tanke på att man inte kan sikta med någon vidare precision så kan det bli väldigt problematiskt att pricka spakarna. Ibland måste man stå i helt rätt vinkel för att det ska gå, tur då att man har obegränsat med pilar till sitt förfogande. Annars är inget i spelet särskilt svårt, varulvarna är löjligt lätta att döda trots att de ibland är uppemot 7-8 stycken samtidigt. De är dock alltför korkade för att organisera sig och attackerar en och en eller i mycket sällsynta fall två och två så det är inte så svårt att fimpa dem. Max två pilar krävs för att ta kål på uslingarna, oftast räcker en. Det hade ju kunnat vara lite tuffare men å andra sidan så är svårighetsgraderna som finns att välja på extremely easy, very easy och easy så det säger sig kanske självt att det inte är menat att vara särskilt svårt.

Finding the Soul Orb fokuserar främst på berättandet och man har valt en ganska ovanlig metod för att få fram sin historia. Den berättas genom en väldig massa plattformar och när man då ställer sig på en sådan så dyker ett stycke text upp. Det är inte ett helt lyckat sätt att berätta en historia på eftersom man behöver upprepa detta var och varannan meter. Det blir väldigt tröttsamt väldigt snabbt och det tar inte särskilt lång tid innan man helt slutat bry sig om den tröga dåligt skrivna storyn om en tyrannisk kung som lär sig en värdefull läxa och lovar att sluta vara en skitstövel. Det huvudsakliga målet dock är att hitta The Soul Orb som kallat på Alexander i en dröm och det är aningen oklart vad den fyller för funktion egentligen, om jag tolkar den röriga storyn rätt så hade allt som hände hänt ändå med eller utan den. Det är också lite förvirrande då det inte framgår när det utspelar sig, jag förväntade mig en stor konfrontation eller slutstrid och att jag då skulle få strutta in och rädda hela kalaset med mitt kraftfulla armborst mot slutet men inget av det som står i alla dessa texter man tvingas läsa händer under genomspelningen. Därav drar jag slutsatsen att det antagligen redan hänt och att min enda egentliga uppgift är att rensa ut de inkompetenta varulvar som återstår och hitta det av allt att döma helt onödiga klotet. Det irriterande lilla klotet dyker också upp lite då och då och håller en monolog med förvrängd röst läsandes replikerna innantill om att det är bråttom att rädda kungariket och att man allt får rappa på lite om det ska gå vägen. Detta trots att kungariket av allt att döma redan är utom fara.

Finding the Soul Orb är verkligen inget toppspel, det är fult som stryk, det är slappt skrivet, spelkontrollen är ologisk och bristfällig och det har heller ingen historia som engagerar eller berör överhuvudtaget att luta sig tillbaka på. Faktum är att storyn inte tillför spelet någonting egentligen, det hade varit ett något bättre spel om det bara gått ut på att ta sig från punkt A till punkt B och städa undan de värdelösa varulvarna. Det har inte mycket att komma med överhuvudtaget och vore det inte för det gapskratt jag ändå fick första gången jag dödade en varulv så hade det blivit lägsta möjliga betyg här. Att ge sig ut och leta efter det värdelösa blåa lilla klotet bör man låta bli för det ger en nämligen ingenting. De dryga tre timmar det tog att klara ut eländet kändes som minst det tredubbla och det finns inget som motiverar en rekommendation här, inte ens om man gillar att jaga troféer för det finns det ju faktiskt en hel del av och de är väldigt lätta att plocka. Haken är ju då att man då måste spela skräpet och det är det inte värt.