
På E3 förra året visade Capcom upp både Beat Down och Final Fight, två till synes ganska likartade spel där slagsmål på gatorna är allt som erbjuds. Beat Down visade sig vara medelmåttigt, så allt hopp stod till Final Fight. Som visade sig vara ännu sämre. Nyligen fick vi veta att Capcom Studio 8, den amerikanska utvecklingsgrupp som gjort spelet, lagts ner efter slutförandet av det här spelet. Och det kanske var lika bra så.
Vi får följa Kyle Travers, en ointressant gatukämpe, i jakten på de som kidnappat hans bror Cody. Kyle har den kanske sämsta designen på en huvudperson i mannaminne. Jag vill helst bara att han ska gå en grym och kladdig död till mötes. Till och med stentriste Brad Hawk från Urban Reign framstår som Mr Congeniality i jämförelse. Det blir inte bättre att han klämmer ur sig ett "...uummmonnnay!" eller "...cääässsh!" varje gång han hittar en slant i närmaste soptunna. Cody är förstås samme våldverkare som i det första Final Fight-spelet, och snart får vi också stifta bekantskap med Haggar, Guy, Andore och några andra gamla ansikten. Med Streetwise har Capcom försökt blanda den gamla stilens beat'em up med lite brutal San Andreas-gangsterstil, och förstås misslyckats totalt.
Till att börja med är spelets mellansekvenser lika brutalt fula som pinsamt dåligt regisserade i något pinsamt försök att kopiera Guy Ritchies Snatch, komplett med introduktionen i en boxningsring. Kyle framstår som en bajsnödig wannabe-värsting som väser fram hela sin dialog, och hela ensemblen består av ytterst stereotypa karaktärer. Redan när den "snygga men hårda" barägaren Vanessa presenterades höll jag på att skratta på mig. Superninjan Guy (även känd från Street Fighter Alpha) är här omskriven till en elak yakuza-gangster med tatueringar och allt. Mesiga porrklubbsägare, stenhårda kostymnissar, det kunde inte vara längre från originalet. Senare spårar handlingen ur fullständigt och blir mer Resident Evil än Final Fight, något som tyvärr inte förbättrar det hela.
När det blir dags att slåss är det en sladdrig kontroll och eviga horder av urkorkade fiender som står på schemat. Banka ner fiender med simpla kombinationer, samtidigt som du håller utkik efter hamburgare, pizzabitar eller varmkorvar för att fylla på hälsan med jämna mellanrum. Maten får du antingen från besegrade fiender (eh?) eller, som i originalet, från diverse trälådor och soptunnor (eh eh?). Bosstriderna är lite mer påkostade, men i gengäld blir de brutalt svåra framåt slutet, något som inte heller blir bättre av att kameran är konstant osamarbetsvillig och helst pekar åt helt fel håll. Utöver detta finns diverse krystade minispel. Kasta dart, stampa på kackerlackor i det lokala fiket, slå sönder gängledarens bil, bryt arm, och så vidare. Knappast en anledning att springa naken ut på gatan och proklamera spelets storhet.
Om du trots allt skulle uthärda de fem-sex timmar som spelet tar att klara får du möjligheten att spela ett arkadläge tillsammans med en kompis. Förutom Kyle finns där de tre klassiska hjältarna Guy, Cody och Haggar, och det blir lite roligare att ägna sig åt lite hjärndöd action utan en massa hjärndöda mellansekvenser med jämna mellanrum. Tyvärr är kontrollen och kameran fortfarande lika hemska. Som ytterligare bonus finns Final Fight med, men konverteringen av det spelet är den sämsta på länge, med utsmetade färger och ryckig animation. Bara att glömma.
Nej, det finns inte mycket som är roligt i Final Fight: Streetwise. Spelet blir enformigt efter de första fem minuterna och direkt sömnframkallande efter en timme. Med sjutton år gammal spelmekanik, sjaskig och suddig grafik, långa laddningstider varje gång du öppnar en dörr, ett minimalt soundtrack med hemsk musik, och en övergripande känsla av "nämen grabbar, nu skiter vi i det här, jag går hem" från utvecklarna finns det ingen som helst anledning att återvända till Metro City.