Smock. Spelvärldens förmodligen hårdaste näve träffar den hånskrattade ligisten mitten emellan ögonen. Han sätter sig ned och ser vimmelkantig ut. Haggar kunde inte bry sig mindre, de har ju kidnappat hans dotter Jessica. Han greppar tag i svinet och levererar en duktig suplex som förmodligen orsakar minst en sjua på richterskalan. Metro City blev just en gangster mindre.
Final Fight släpptes ursprungligen redan 1989 i japanska arkadhallar. Ett stenhårt beat 'em up i samma liga som Double Dragon och Street of Rage. Som vanligt är det en bortrövad dam som är upptakten till det hela, i detta fall Metro Citys borgmästare Haggars dotter. Haggar är lyckligtvis en rättskaffens man och dessutom en jäkla grym fribrottare och har inga planer på att vika sig för några krav.
Istället hämtar han Jessicas pojkvän, kampsportsliraren Cody, och dennes sparringpartner Guy som råkar vara ett Ninjutsu-äss. Sedan är det bara att sätta igång slagsmålet. Det saknas verkligen inte bus att dänga, och de liksom bara tigger om rejäla käftklappar. Den stora grejen med Final Fight är att man kan spela co-op. Ni som har era tidigaste Final Fight-minnen från den hemska Super Nintendo-versionen ombedes vänligt men bestämt att sudda ut dem.
Där var co-op-stödet helt bortplockat. Men i Final Fight: Double Impact är det dock en helt arkadperfekt version som serveras med enorma spritar, helt fantastiskt ljud och sanslöst coola slagsmål. Capcom har heller inte stannat där, utan ansträngt sig lite extra för att verkligen leverera en cool arkadupplevelse av det slag man fick under 80-talet.
Standardinställningarna låter dig nämligen spela Final Fight med ett synligt arkadkabinett runt skärmen, medan skärmen i sig självt är en kopia av en gammal arkadmonitor. Det innebär synliga scanlines och fosforglöd. Det hela är riktigt välgjort och efter att ha provat att fylla skärmen med originalpixlar, dra ut spelet i widescreen sam testat medföljande smoothing-filter, går jag faktiskt tillbaka till Capcoms försök att förvandla mitt vardagsrum till en rökig japansk arkadhall.
Jag korkar upp en Cherry Coke, öppnar en påse ostkrokar och får med ens flashbacks av när jag och min yngre bror hängde på den lokala pizzerian, granne med den lika lokala (och numera stängda) Ica-butiken, och spelade just arkadversionen av Final Fight. Vet inte hur många veckopengar som gick åt till att spela, och inte blev det bättre av att vi kördes ut stup i kvarten eftersom vi inte hade åldern inne.
Ljuva minnen. Nåväl. Final Fight har åldrats. Det är inget snack om saken. De stora spritarna gör spelkontrollen lite inexakt och Haggar gör inte alltid som jag har tänkt mig. Men ändå. Final Fight kanske inte längre är det häftigaste man kan uppleva i spelväg, men det står sig bra. Även om du inte har spelat det tidigare kan jag varmt rekommendera dig att införskaffa Final Fight: Double Impact, medan alla äldre fans såklart inte behöver övertalas.
Bara som för att göra allt lite bättre har Capcom även slängt med Magic Sword. Ett actionäventyr med fantasytema som kastar in dig i rollen som en riktig He-man. Hjältar av denna typ var extremt vanliga under 80-talet, och med blond prins Valiant-frisyr, enorma svärd och en tjusig rustning mest för syns skull - fungerar de än idag.
Även Magic Sword stödjer co-op och låter din hjälte slå sig fram genom ett enormt torn fyllt med allehanda ockulta varelser. Genom att hitta nycklar kan man sedan befria fångar längs vägen, vilka även fungerar som power-ups tills du hittar nästa fånge som då blir din assistans. Här finns präster som snitsigt kastar magi, valkyrior med armborst och såklart ninjas. Faktum är att även om Final Fight är det roligare spelet, är det i slutändan charmiga Magic Sword jag spenderat mest tid med. Det står sig oerhört bra.
Både Final Fight och Magic Sword stödjer för övrigt co-op online. För att ännu mer stärka arkadkänslan är standardinställningen att du spelar online. Så när som helst kan någon annan komma och ansluta för att spela med dig. Precis som när man stod ensam vid ett co-op-kabinett förr i världen. Enda haken är väl att man inte kan pausa spelet, ens om man spelar ensam.
Final Fight: Double Impact är absolut värt sina pengar. Visst känns det att de båda medföljande spelen har några år på nacken (eller snarare några decennier), men för 800 Microsoft-poäng är det inte något annat än ett kap som kommer roa både den som spelar online och offline. Har du inte spelat denna typ av spel förr så ta chansen att uppleva lite riktig pixelmagi och har du spelat dem förut så... ja, då vet du ju hur mycket kul som väntar dig.