Svenska
Gamereactor
recensioner
Final Fantasy XVI

Final Fantasy XVI

Ett av årets mest storslagna och efterlängtade action-rollspel är äntligen här. Conny har tillbringat några veckor med Square Enixs episka motsvarighet till Game of Thrones...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Det fanns alltid någon sorts mystik över den japanska spelserien Final Fantasy. Åtminstone fram tills dess att del sju anlände till oss under andra halvan av nittiotalet. Vi fick då stifta bekantskap med en titel som blev en sådan där klassiker som ofta omnämns som inte bara seriens bästa, utan även ett av de bästa spelen någonsin. Final Fantasy VII förändrade mycket, åtminstone för oss som kom att viga en hel del tid till just japanska rollspel. Den hyllade sjunde delen följdes sedan av kommande tillskott i serien som gav oss både rejäla toppar och dalar. Square Enix har gett oss ett flertal oförglömliga upplevelser men tyvärr har några av dessa inte direkt varit av mästerlig klass.

Det har nu gått nästan sju långa år sedan sist, då framförallt en öppen värld stod i fokus. Något som utvecklarna nu lämnat bakom sig för ett betydligt mer linjärt äventyr och det är med stor förväntan jag startar det och jag möts direkt av bombastiska scener. För om det är något man framförallt gör i inledningen av del sexton, så är det att bränna av massor med krut. Vi pratar om pampiga filmsekvenser, mäktig musik och allting är så over-the-top att jag sitter fastklistrad men nästan skrattar åt Square Enix och deras förmåga att vrida upp allt till en överdriven nivå. Spelet gör detta flertalet gånger - balanserar på en egg av att vara lite löjligt kring det som sker på skärmen. Men på något vis lyckas det hela tiden befinna sig på rätt sida av gränsen eller åtminstone bara något steg över den. Man kommer undan med allt och det överdrivna blir koncentrerat till ren och skär underhållning. Det är som att man skjuter upp ett inferno av fyrverkerier och att det blir lite för mycket och rörigt, men ändå lyckas få ljusshowen att förvandlas till en ståtlig presentation.

Final Fantasy XVIFinal Fantasy XVI
Torgal är Clives mest trogna följeslagare. En varghund som inte bara hjälper honom att finna rätt väg utan även strider vid hans sida.

Precis som med spelserier som Zelda och Mario har Final Fantasy varit något som följt mig genom en stor del av mitt liv. Det tog visserligen som bekant till den sjunde delen, men sedan har man kunnat gå tillbaka och uppleva allt det som kom innan eftersom alla delar till slut även släpptes här. Jag nämnde tidigare att det är en serie med toppar och dalar, och det är precis vad denna del nummer sexton bjuder på i de flesta avseenden. Det är en på många vis episk resa med så mycket innehåll att det är svårt att få ned i en text som inte ska tråka ur er med sin längd. Men jag ska göra ett ärligt försök att sammanfatta det massiva innehållet som bjuds på. För även om Final Fantasy XVI sett till speltid är långt ifrån den längsta delen i serien, så är det definitivt en av de maffigaste gällande ett flertal saker.

Detta är en annons:

Äventyrets inledning är en berättelse med ganska snäva tidshopp. Först tillbaka och sen framåt, igen. Vår huvudperson Clive Rosenfield är en ärrad man, bokstavligen, för att sedan efter ett hopp i berättelsen vara betydligt yngre och mer oerfaren. Det går inte att beskriva det på något annat vis än att Square Enix tar i från tårna gällande berättelsen och det märks att det har slängts ett vaksamt öga på Game of Thrones. Detta är bra på ett vis och sämre på ett annat. Vi bjuds på en mörk, vuxen och allvarsam historia som vågar visa ond bråd död och inte skyggar iväg från dessa teman. Det är sotsvart, tungt och med blod och döda kroppar i mängder och karaktärerna reagerar och reflekterar över detta vilket jag uppskattar.

Även om de såklart skyndar sig vidare mot nästa destination när allvaret har begrundats så gillar jag att här faktiskt finns ett djup och en påtaglig karaktärsstudie, där Clive och de runt om honom och likaså invånarna i kungariket Valisthea påtalar hur jävligt saker kan vara. Nackdelen, för mig personligen, är att jag uppskattar det Final Fantasy som känns mer som en saga men det är såklart bara en högst personlig preferens. Jag föredrar gröna skogar, vattenfall, drakar och mer fantasi framför något som känns lite som hämtat från en alternativ historisk riddartid. Ett annat problem är att när man väl får en dos av något som andas denna typ av stämning, så skyndar sig spelet genom det alldeles för fort. Ett träsk, en skog eller annan mysig plats där man får styra Clive är ofta inte mer än ett par korta transportsträckor och bryts av med otaliga mellansekvenser samt mängder med strider mot fiender eller bossar.

Final Fantasy XVIFinal Fantasy XVI
Spelet bjuder på många fina och varierande miljöer. Det är bara synd att man färdas lite väl snabbt igenom dessa.

Något som Final Fantasy XVI dock gör riktigt, riktigt bra i allt det här - det är att ändå i princip alltid lyckas med att kännas engagerande. Med breda penseldrag lyckas man ändå få de linjära och ganska snäva korridorerna att kännas som en plats i en större värld där magnifika vyer finns bakom de uppenbara begränsningarna man rör sig inom. Man bryter också flertalet gånger välkommet av dessa med betydligt större, mer öppna områden och även om det tar lite tid så leder de spelade timmarna till flertalet överraskningar och det vilar också ett väldigt stabilt berättande genom hela spelet. Det är som att man i allt allvar och sin Game of Thrones-inspiration aldrig glömmer bort vilken serie man ändå förvaltar och vi som slukat ett antal japanska rollspel, vi vet ju också att sådant här brukar ta lite tid att växa till något storslaget.

Detta är en annons:

Clive är en huvudperson vars mål och mening också förändras, växer och hans berättelse förvaltas bra. Vid sidan om den tunga övergripande storyn om ett kungarike där ingen tycks komma överens så har vi ett lättsmält actionspel som mer liknar Devil May Cry än något annat. Det blir mycket frenetiskt tryckande på knappar och även om det är underhållande är det också lite märklig design på det hela. Magi har ett stort fokus, men i takt med att man låser upp olika egenskaper så blandas närstrid med magi i en automatiskt frenetisk symfoni där man inte riktigt behöver tänka själv. Det känns mer som att man vill att striderna ska vara enormt flashiga än taktiska, för här fylls skärmen av färger och ljus och Clive dunkar snabbt ner fiendens liv till noll. Jag kräver självklart ingen mekanik eller svårighetsgrad liknande ett Souls-spel här, men det blir väldigt mycket yta framför något annat och även om det flyter bra så är det rätt rörigt. För den som inte tål turbaserade strider är detta nog ett fullgott alternativ men personligen så hade jag sett att man utmanade mig lite och lät taktik och skicklighet ta plats istället för att det känns som att Clive slåss i princip automatiskt. Det är svårt att glädjas åt nya upplåsta förmågor när de ändå bara är en del av all rörig action utan att direkt påverka eller förändra hur man slåss.

Final Fantasy XVIFinal Fantasy XVI
Variationen på fiender är stor och designen lika fantasifull man kan förvänta sig.

Resan som Clive ger sig ut på tar honom som sagt genom ett omfattande kungarike. Man förflyttar sig via en världskarta som öppnar upp områden allt eftersom berättelsen fortskrider och där jag till en början tyckte det var ganska trist att man inte sammanfogade platserna, så ger det också ett sken av en stor värld och att anlända till nya spännande platser är en riktig behållning. Men lika skiftande som världens miljöer är, likadant är det med det visuella. Final Fantasy XVI är absolut väldigt snyggt på sina håll, men det är tyvärr väldigt ojämnt gällande det tekniska. Övergången från mellansekvenser till att styra Clive sticker ibland till i ögonen och jag saknar också en del rörelse i världen. Vyer och detaljer är fina, men mycket är stelt och väldigt livlöst och när man vandrar i städer eller genom en marknad märks detta extra.

Designen på karaktärerna är heller inte helt lyckad. Framförallt är det en av huvudkaraktärernas ansikte som känns uttryckslöst, nästan kusligt spöklikt, och detta går igen på flertalet andra ansikten där framförallt de kvinnliga ser ut som spöken eller vaxdockor med alltför slät hy. Mycket känns väldigt stelt och grafiken är ibland alldeles fantastiskt för att sedan upplevas som betydligt mer daterad. Jag tror framförallt att det är en brist på att vara enhetlig som är det stora problemet, och när man upplevt så många andra linjära spel som är betydligt snyggare rent tekniskt så är det faktiskt svårt att inte vara lite besviken på hur det ser ut stundtals. Detta gäller dock då inte alltid då det faktiskt minst lika ofta är otroligt fint, men det saknas en del i det grafiska som helhet för att imponera på allvar.

Final Fantasy XVI
Chocobos är ståtliga ridjur och packåsnor i detta spel.

Gällande ljudet har jag dock inte alls samma invändning. Musiken är fantastisk, om än kanske inte helt i klass med spelserien mest minnesvärda stycken, men den bidrar definitivt till en fantastisk känsla och förhöjer atmosfären enormt. Vi får en blandning av lågmälda stycken, fantastisk stridsmusik och vid vissa tillfällen bombarderas vi med maffiga körer och seriens har stundtals sin mest maffiga musik någonsin. Den övriga ljudbilden är nyanserad, detaljerad och det är flertalet gånger jag verkligen lagt märke till, och uppskattat, hur genomarbetad och bra ljudet och musiken faktiskt är. Alltifrån ljudeffekter till miljöljud finns där i perfekt harmoni med musiken och gällande total ljudbild är detta något av det bästa jag upplevt på länge.

Även om Final Fantasy XVI tar stora steg mot ett renodlat actionspel så finns här givetvis färdighetsträd, införskaffande av material, utrustning och mycket annat som hör genren och serien till. Eftersom spelet är så pass linjärt och fiender hela tiden är på din nivå, behövs inget klassiskt grindande utan det gäller mest att bara se till att ens vapen är det senaste man kan få tag i, att man har köpt på sig potions och att man låser upp de egenskaper som finns. I takt med att äventyret fortskrider så lär sig Clive mer och mer färdigheter och snart är element som eld, vind och fler dina bundsförvanter liksom seriens klassiska "Limit Breaks" då du kan åstadkomma extra skada. Designen på fiender och bossar är varierande och fantastisk och denna del har definitivt några av de mest imponerande ögonblicken gällande de sistnämnda.

Trots att jag tidigare nämnt hur fienderna är enkla så är dock all action ändå underhållande, även om mängden av dessa också bidrar till spelets kanske största problem och hade man filat lite på just den här punkten så hade detta definitivt nått det definitiva toppskiktet. Men, det är helt enkelt alltför många avbrott. Fiender och strider räknas kanske inte direkt som detta eftersom det ändå då är något interaktivt, men det bidrar ändå till ett tempo som blir lidande av att så väldigt mycket av spelet är mellansekvenser, eller det jag ogillar allra mest: att man får kontroll över karaktären för att ta ett par enstaka steg och så bryts det av med ytterligare en sådan. Jag vet inte ifall tanken är att man inte ska slumra till framför skärmen, men att se en lång sekvens för att få styra Clive några meter för att man sedan ska få se en till blir bara märkligt. Vid vissa tillfällen tar man sig genom miljöer på några snabba minuter för att sedan få en dubbel så lång mellansekvens och då hjälper de tyvärr inte hur bra innehållet är i något av det när tempot blir så pass lidande.

Final Fantasy XVI
Spelet är väldigt linjärt största delen av tiden, men öppnar då och då upp sig.

Om den femtonde delen bjöd på en stor öppen värld så kan de linjära och begränsade miljöerna här till en början tyckas vara lite avskräckande, men ju längre tiden förflöt desto mer tyckte jag att det fungerade väldigt bra. Det största minuset är som nämnt att man löper genom vissa miljöer lite väl fort. Här tycker jag denna typ av speldesign gjorts bättre i andra spel och jag tänker på exempelvis Tales of Arise som också bestod till största delen av linjära "banor" men där dessa platser tog lite längre tid att ta sig igenom. Final Fantasy XVI har visserligen en enorm variation i hur äventyret fortskrider och några av de allra bästa platserna får man först uppleva när speltiden blir tvåsiffrig. Det är en utmärkt sak att spelet hela tiden faktiskt växer och engagerar, så även om det innebär att man får ge det tid så är det definitivt värt det. Här finns magnifika strider och underbara miljöer man helt enkelt inte upplever förrän minst tjugo timmar in i berättelsen, så tålamod belönas verkligen med ett spel som aldrig slutar att engagera och överraska.

Final Fantasy XVI
Kristaller har såklart en central plats i Final Fantasy XVI episka berättelse.

Under berättelsens gång så återvänder man ofta till karaktärernas gömställe, som fungerar som en klassisk bas från där man ger sig ut på alla äventyr. Här får man också tillgång till massor med information i form av välfyllda lexikon och mycket annat. Det är sådana här saker som adderar mycket till det massiva omfånget och känslan för detaljer och innehåll gör att del sexton känns otroligt stort bortom de linjära miljöerna, som man har flertalet skäl att återvända till om man vill addera speltid genom att ge sig ut på sidouppdrag. Dessa må kanske inte vara särskilt mer spännande än att döda monster eller hämta något föremål, men de små berättelserna de ändå bjuder på och belöningarna, dels i form av utökade speltimmar, är mycket välkommet. Här finns mycket att upptäcka, se och få berättat för sig och här finns även något som kallas "Active Time Lore" som innebär att du när som helst kan trycka på paus och få upp kortfattad information om den aktuella platsen och karaktärer. Det är ett snyggt koncist inplanterat vis att påminna spelaren om man är lite förvirrad över vem som är vem eller man helt enkelt bara vill läsa lite information om en plats.

Final Fantasy XVI
Spelets bästa stunder och miljöer finner man först en bra bit in i äventyret.

På samma vis som denna spelserie som helhet haft sina toppar och dalar, så är Final Fantasy XVI en berg- och dalbana på så många vis. Det finns starka beståndsdelar som håller ihop alla beståndsdelar, tydliga inspirationskällor som fått ett bra utförande och massvis av tillfällen då detta ändå känns som ett äventyr väl förankrat i den serie det tillhör. Jag gillar framförallt hur berättelsen inte skyggar iväg från att visa blod, döda kroppar och karaktärernas reaktion på det. Berättandet är inte perfekt, storyn är inte mästerlig men den har en tyngd, ett allvar och om detta spel ändå då inte ska ha den där lite mer fantasy-känslan jag själv föredrar så är det ett lyckat drag att verkligen köra hela vägen in i kaklet kring den typ av berättelse man nu valt och den ton man vill förmedla. Ur det berättarmässiga perspektivet bjuder verkligen detta på något utöver det vanliga med starka karaktärsporträtt och välskriven dialog, som adderar mycket till att hela berättelsen är så pass bra som den är.

Del sexton i den eviga slutgiltiga sagan är på många vis så monumentalt ett spel kan tänkas vara på flertalet nivåer. Här finns sekvenser och action som nästan kunde vara som om Michael Bay regisserat fantasy och en allvarsam mix av Game of Thrones möter Sagan om Ringen. I allt det överdrivna som stundtals sker så finns det också en chans att andas, och det känns också som ett actionspel i tiden med så pass mycket fart att inte en enda spelare ska kunna klaga på dess tempo. Själv upplever jag denna bit lite väl rörig men jag får ändå erkänna att den trots det lyckas att underhålla.

Hade man bara lyckats finputsa några beståndsdelar lite till så hade vi fått ett renodlat mästerverk och trots en liten känsla av besvikelse att Square Enix inte riktigt lyckas ta denna del hela vägen dit, så tycker jag ändå att detta som helhet är en av seriens mer lyckade delar. För att knyta ihop allt och återigen använda toppar och dalar som en liknelse, så bjuder Final Fantasy XVI på en fartfylld men lite ojämn färd både upplevelsemässig och gällande sin spelmekanik. Som tur är så är de där topparna så pass höga att det i slutändan blir ett äventyr som snuddar vid att vara något extraordinärt.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Episka proportioner på berättandet, fantastisk musik och ljudbild, vågar vidröra tunga ämnen, blir bättre ju längre in i spelet man kommer
-
Ojämnt visuellt, spelandet avbryts för ofta, enkla och röriga strider, för lite tid spenderas i vissa miljöer
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter



Loading next content