Det var i slutet av Playstation 2-eran som Square Enix släppte Final Fantasy XII, ett spel som verkligen pressade konsolen till sitt yttersta och var ett sant mästerverk. Men eftersom det kom sent i konsolens levnad var det många som missade äventyret, och det åtgärdar man nu med en påkostad remaster.
När det släpptes 2006 var det ändå något av en vattendelare där somliga älskade det onlinerollspelslikande stridssystemet och det komplicerade upplägget för levling, medan andra inte alls var förtjusta. Idag känns det mest som att det var före sin tid. I Japan släppes dessutom senare en uppdaterad version kallad International Zodiac Job System som uppgraderade spelet rejält med bland annat möjligheten att ha gästkaraktärer och ett Trial-läge med 100 bossfighter. Detta kom aldrig till väst - förrän nu i och med Final Fantasy XII: The Zodiac Age.
Storyn utspelas i världen Ivalice, en ljuvlig plats med luftskepp och magi, och där Magicite hittas i marken. Det är en mineral som ger energi till fordon och gör det möjligt att använda trollformler. Ivalice är ofrivilligt inblandat i ett krig mellan kungadömena Archadian och Rozarrian, och en av de stater som finns i Ivalice är Dalmasca där vi hittar huvudpersonen Vaan. Han är en hemlös unge som drömmer och att bli himmelspirat. Han slår sig ihop med Penelo som också förlorat sina föräldrar i kriget och tillsammans träffar de himmelspiraten Balthier, en naturlig ledare som har med sig Veira-underhuggaren (kaninliknande humanoider) Fran. Här träffar vi också Basch, en besegrad riddare från Dalmascas armé. Detta osannolika gäng ger sig sedan av för att rädda prinsessan Ashe och därigenom återställa Dalmasca som suverän stat.
Det är värt att notera att storyn har tydliga paralleller till Star Wars, men aldrig på det påträngande sättet och även Star Wars i sin tur hade ju massor av inspiration hämtad från bland annat Akira Kurosawas Hidden Fortress. Jag tänkte dock försöka låta bli att avslöja alltför mycket roligt om storyn och låta dig som inte spelat detta tidigare upptäcka det själv.
Ivalice är en öppen spelvärld, kanske inte i samma omfattning som Final Fantasy XV, utan mer en samling mindre världar som kopplas samman med passager till en större helhet (laddningstiderna gentemot Playstation 2-versionen har förbättrats). Överallt runt dessa finns blå kristaller du använder för att spara din framfart samt återställa hälsa och magi, plus en orange i varje värld som låter dig färdas över längre avstånd med teleportstenar. Alla medlemmar i din grupp syns för övrigt när du rör dig runt på banorna och det är heller inga slumpmässiga strider i detta äventyr.
Besegrade fiender ger som vanligt XP och stridssystemet sker i realtid. Alla karaktärer har sin unika stil och kan nyttja antingen fysiska attacker, magi, Technik och föremål. Att få det att bli som man tänkt sig är tämligen komplicerat och det blir naturligtvis svårare med fler figurer. Lyckligtvis finns ett slags förutbestämt schema man kan använda sig av för att slippa tänka på allt. Ett exempel på det är att du kan ställa in så att om någon i din grupp får under 50% liv, används en Potion automatiskt. Ju fler fiender du besegrar, desto större blir såklart möjligheterna sett till förmågor, rustning, vapen och annat.
Utöver ovan nämnda attacksätt finns även Mist-formler att använda sig av i form av Quickenings och Summons. Detta är specialförmågor som måste laddas upp innan de kan användas. Quickenings får striden att pausas medan formeln kastas och dessa kan med vältajmade knapptryck kopplas samman med andra karaktärers Quickenings. Att lyckas med det kan ge enorm skada. Summons däremot ersätter alla aktiva medlemmar i din grupp (utom den som åkallar besten) med en Esper. Du som kan din Final Fantasy vet såklart att det är en enorm best som är klart fördelaktig att ha på sin sida i striderna.
Att spela igenom storyn är inte det enda Ivalice har att erbjuda. Du kan besöka någon av de lokala tavernorna för att få uppdrag att klara. Du kan även gå med i en klan och få belöningar för att besegra ruskprickar, alternativt rädda folk i nöd. Tyvärr måste du först leta upp personen som delade ut uppdraget på tavernan istället för att göra uppdraget, då de måste berätta vad du ska göra och när allt är utfört måste du dessutom söka upp personen igen för att få belöningen. För variationens skull har vissa uppdrag olika krav, som att någon best kanske bara dyker upp om du har kvinnliga kämpar i gruppen eller om det regnar ute.
Med tanke på att det är ett tio år gammalt spel ser det helt fantastiskt ut. Öppnings- och mellansekvenserna visar tydligt hur oerhört påkostat spelet var när det begav sig, och här har det dessutom piffats till ytterligare. Allt är skarpare och tillsnyggat, och det enda som egentligen stör mig är läppsynken till dialogen. Det märks helt enkelt väldigt tydligt att det är gjort för japanskt tal, med engelskt klistrat över. Det är dock ett begränsat problem som bara stör i mellansekvenser. Spelets musik har också orkestrerats på nytt och det är direkt majestätiskt bra. Du kan dessutom växla mellan originalet och det nya under spelets gång, men jag föredrar faktiskt sistnämnda.
Det här är kort sagt en riktigt bra remaster som äntligen låter resten av världen uppleva det kompletta Final Fantasy XII. Det är ett enormt stort spel även med dagens mått mätt, och vare sig du spelat detta tidigare eller ej, är Final Fantasy XII: The Zodiac Age något jag varmt kan rekommendera och det känns väldigt roligt att denna lite bortglömda Playstation 2-pärla fick denna behandling.