Final Fantasy IV

Det är gott om Final Fantasy-remakes av de första spelen, där både Game Boy Advance, Nintendo DS och PSP fått sin beskärda släng av sleven liksom mer obskyra format som nu saligen insomnade Wonderswan Color. Nu har turen kommit till Nintendo DS igen med Final Fantasy IV. Sist vi såg denna typ av remake där pannkaksplatta och urgamla spel i serien fått nytt liv med polygoner, förrenderade mellansekvenser och tal var med Final Fantasy III.

Ett spel som aldrig fick högre betyg än en sjua av oss, mestadels för att spelet i grunden är så primitivt att även en total remake ändå kändes lite gammal redan från start. Med Final Fantasy IV är det annorlunda, det var det första spelet i serien att släppas till Super Nintendo och det spel som verkligen fick spelserien att anta den form det har än idag och stridssystemet Active Time Battle kom att bli standard ända fram till Final Fantasy IX. Dessutom var det för sin tid grafiskt briljant. Faktum är att spelet blev så populärt att så sent som i våras släppte Square Enix en uppföljare till Final Fantasy IV i Japan att spela på deras avancerade mobiltelefoner.

Men det var mer än det tekniska och spelmässiga som imponerade i Final Fnatasy IV. Handlingen fick sig också ett rejält lyft och huvudkaraktärerna blev från och med Final Fantasy IV superstjärnor. Det gavs mer tid åt oväntade händelser, en stark historia berättades och det gavs tid åt karaktärsutveckling. Allt sådan här gör Final Fantasy IV till ett väldigt viktigt spel och det märks redan när man startar upp sin Nintendo DS att det här är ett kliv upp från Final Fantasy III på alla sätt och vis.

Final Fantasy IV kretsar kring Cecil, riddare i kungadömet Baron som genom erövringar utökar sitt rikes gränser i rask takt. Som en god soldat utför han de mest hemska uppdrag utan att någonsin ifrågasätta något. Men efter att ha stulit vattenkristellen från byn Mysidia och på kuppen dräpt flera oskyldiga börjar samvetet gnaga honom. Är det här verkligen rätt.

Kungen är dock inte på humör för ifrågasättande soldater och tar raskt ifrån honom rättigheterna och ger honom ett helt annat uppdrag, nämligen att leverera ett paket till byn Mist. Paketet visar sig dock vara en bomb som river hela den fredliga byn och dödar alla dess invånare. Utom en, Rydia, som visar sig ha mystiska krafter. Här är måttet rågat för Cecil som startar en allians för att en gång för alla få stopp på den galne kungens vanstyre och den riddararmé han själv en gång förfogade över.

Med Rydia vid sin sida startar Final Fantasy IV efter denna hemska historia på riktigt. Final Fantasy IV har som sagt en väldigt välskriven historia där man själv bara är en liten bricka i ett stort spel och flera rejält oväntade händelser väntar längre fram. Som vanligt på den här tiden komponerades musiken av Nobuo Uematsu (som sedan Final Fantasy XII inte längre jobbar med varken Final Fantasy eller Square Enix), som här framför några av sina absolut bästa stycken. Hans träffsäkra toner gör en spännande historia ännu mer nagelbitande och spelar hela tiden på exakt rätt känslosträngar.

Alla som spelat originalspelet kommer liksom i Final Fantasy III har ett coolt äventyr framför sig där man kan jämföra hur spelet såg ut då och nu och hur Square Enix omtolkat det gamla äventyret. Det känns både häftigt och påkostat, men för de som inte gjort det, lär Final Fantasy IV ändå framstå som lite magert och dialogen mellan figurerna känns inte lika trovärdig när de delvis fått röster och bättre möjligheter att visa sin mimik. Grafiken har helt enkelt blivit för mycket bättre för att det ska gå att komma undan med rumphuggen, extremt rakt på sak, dialog.

Något jag verkligen saknat i alla Final Fantasy-spel efter del sju är efemära huvudpersoner. Idag vet man bergsäkert att ingen olycka kommer drabba någon och likt sliskiga Hollywood-manus klarar man sig alltid i sista sekund. Inget fel på sliskiga Hollywood-manus dock, men när jag spelar japanska rollspel vill ha en story som känns mer trovärdig och tung än så. Spelmässigt har japanska rollspel nämligen ingenting att komma med jämfört mot västerländska och det är storyn som istället brukar glänsa. Här får jag tillbaka lite av de gamla sköna vibbarna där folk kommer och går. Bara för att jag fått med mig en ny person betyder det inte att denne kommer vara med för alltid, och inte ens hjältar som känns som absoluta nyckelpersoner har någon garanti för överlevnad.

Rätt vad det var försvinner någon ur gruppen och jag står chockad kvar och måste samla ihop spillrorna av mitt gäng och lägga upp helt nya taktiker för hur jag ska ta mig framåt. Bara för att någon timme senare råka ut för samma sak igen. Det är oberäkneligt, oväntat, välskrivet och överraskande på ett uteslutande bra sätt och jag kommer med ens ihåg varför jag en gång i tiden älskade den här rollspelsserien så mycket.

Därför smärtar det mig att se att Square Enix inte själva riktigt tror på idén om att figurer ska kunna försvinna. Inte så att de plötsligt kommer tillbaka igen, men på ett annat sätt. I Final Fantasy IV hade varje figur nämligen ett yrke som förde med sig färdigheter man inte kunde få på annat sätt än genom att använda denne. När det yrket försvann var också egenskapen borta för alltid. För att lindra separationsångesten har man till denna remake lagt till möjligheten att hitta föremål som ger dessa färdigheter att använda på vilken figur man vill.

Därmed blir det mer som Final Fantasy V där man kunde kombinera yrken på ett sätt alla ni som spelat Blue Dragon kommer att känna igen. Och i ett spel som inte är gjort för det tär det rejält på svårighetsgraden. Min Cecil kan plötsligt reducera inkommande skada, kontra alla attacker och dessutom göra det med munkens sparkar som träffar alla fiender samtidigt. Poff. Det var den svårighetsgraden.

Final Fantasy IV är helt enkelt inte byggt för att efterhandkonstrueras på det här sättet. Nu finns det visserligen ett par bossfighter som kommer att få många av dagens bortskämda spelare att bita våldsamt i gräset, men rent generellt gör detta att det inte längre finns samma anledning att fästa sig vid någon karaktär, och när någon försvinner känns det lite "Äh, jag har ju ändå den finessen på figur X istället". Konsekvensen minskar och därmed får jag inte samma beroende av mina hjältar som i sin tur därför blir mer av utbytbara spelpjäser.

Gnäll, gnäll. Men för mig känns det som att man försökt förbättra Mona-Lisa genom att köra det gamla konstverket i en modern bläckstråleskrivare. Final Fantasy IV är fortfarande ett strålande rollspel som känns som ett klart mycket bättre köp än Final Fantasy III och ger dagens spelare som missat denna klassiker en chans att återuppleva historien. Och det på ett trevligt sätt med välgjord grafik, en blytung historia, starka scener och otrolig musik som inte kommer att lämna någon oberörd.