Petter Hegevall:
Predator
Som jag skrev i min blogg förrförra veckan har jag under september sett om allting Predator. Allihopa, inklusive Alien vs Predator och förutom ett par ljusglimtar i Predator 2, är det mesta bara hemsk gegga jämfört med den briljanta, mästerliga ettan. Vore det inte för att Arnold rör sig som en två ton tung, stelopererad container och att specialmilitärerna vi får följa avfyrar sina vapen från midjehöjd, skulle den i princip lika gärna kunna vara gjord i år.
Free Guy
Ryan Reynolds kan liksom inte undvika att spela Deadpool i allt han gör, numer. Och i TV-spelshyllningen Free Guy blev det för egen del bara fel, hela tiden. Helt fel. Reynolds är semi-ironisk i alla repliker han avfyrar, hela tiden - och för rollen som Guy i den GTA-inspirerade spelvärlden blir det bara så opassande och märkligt, vilket tillsammans med en usel insats av Taika samt Jodie Comer och riktigt platt action gjorde denna till en av årets fetaste besvikelser för egen del.
Malignant
Hahahaha! Jag skrattar fortfarande åt Aquaman-regissören James Wans snorbilliga indieskräckis och de sista 25 minuterna av denna smått vansinniga skräckpastisch. För det ska mycket till för att Malignant ska toppas sett till rena absurditeter under den nyligen inledda hösten, det ska jag villigt erkänna. Minus slutet var filmen usel, men jag tror liksom att det var meningen - och gillar helt klart manéret.
Måns Lindman:
The Quiet Place Part II
Jag var inte fullt så lyrisk som många andra var när första filmen släpptes. Visst, det var en habil sci-fi-thriller som hade sina ljusa stunder men samtidigt var det något som skavde. Jag kände ganska omgående att det var något som saknades. Den kändes tunn på idéer, vilket förstås kan låta barockt då det var exakt det så många stod upp och applåderade över. Hur fantastiskt fräsch storyn var. Jag tyckte dock mest att det påminde om ett potpurri av saker jag sett otaliga gånger tidigare. Lite Alien här, lite Walking Dead där och så en rejäl omgång The Last of Us. Ett par scener var till och med oblygt kopierade, nästan rakt av och det fanns också logiska luckor i berättelsen som var skrattretande stora. När jag nu gav mig på fortsättningen var känslan ungefär densamma. Det är fortfarande en helt okej rulle i genren men jag förstår inte riktigt hyllningarna, för att vara helt ärlig. Det är mer av samma. Tvåan spinner vidare på samma koncept utan att utveckla någonting egentligen vilket är besvärande då det trots allt är just en fortsättning. Snyggt hantverk men återigen en tunn berättelse, full av obesvarade frågor.
Bac Nord
Ibland när jag inte riktigt kan bestämma mig för vad jag skall se, när det inte finns någon agenda, inga pressvisningar, recensioner eller måsten. När det bara är beslutsångest över det massiva utbudet så spelar jag streaming-sinkadus. Slumpen får helt enkelt avgöra. Denna gången blev den en Netflix-premiär och vilken premiär sedan! Franskt hårdkokt kriminaldrama av högsta klass. Baserad på en verklig händelse dessutom. Ingen som jag kände till förvisso men ändå. Poliser som förskingrade och sålde de droger man konfiskerade vid diverse tillslag. Brutal, osympatisk och helt utan hjältar. Ett drama som slet tag i varje nerv. Marseille var ibland rena krigszonen och filmen kändes ända in i benmärgen. I sina bästa stunder som en fransk Tropa de Elite.
Dune
Månadens höjdpunkt var förstås Denis Villeneuves hypade rymdsaga, baserad på Frank Herberts påstått o-filmbara roman och för att vara just o-filmbar var den oväntat magnifik, bombastisk och rakt igenom ljuvlig. Det var klimax, sjunde himlen och orgiastisk interstellär underhållning för alla sinnen. Visuellt var det makalöst. En detaljstudie utan dess like, till synes helt utan monetära svångremmar. Fotot var dystopiskt dunkelt och vackert, där karga landskap i soldränkt sand samsades med mörk, futuristisk arkitektonik. Ljudmässigt var det omöjligt att värja sig. Hans Zimmer höll inte tillbaka, inte för en sekund. Omgående pumpade han ut sin patenterade domedagsdänga på en öronbedövande nivå och ljudeffekterna dränkte salongen i syntetisk krigsföring. Det var länge sedan jag såg något så episkt på vita duken. I grund och botten är det ju en ytterst välbekant historia som berättas. Det goda mot det onda. Det ljusa mot det mörka och i centrum en utvald som trots ett styvsint inre måste kasta sina personliga agendor åt sidan "for the greater good". En ung man med potential men som måste inse allvaret och växa ur blöjan för att i stället snöra på sig suspensoaren. Göra sig beredd på att det kommer att göra ont men att världen och allas överlevnad nu vilar i hans händer. En profet för massorna. Det här har vi förstås sett i otaliga produktioner i den här genren men aldrig så här. Villeneuve levererade ännu en stor bioupplevelse, i pur skala den klart största hittills. Visst, upplevelsen var ju större än berättelsen men det var väl å andra sidan helt väntat. Det är ju ofta så han jobbar men när sagan paketeras så här formidabelt är det såklart oerhört svårt att klaga. Dune är en äkta blockbuster, spektakulär och storslagen som få och den skall naturligtvis avnjutas i en biograf med en absurd ljudnivå och gigantisk filmduk men den behöver utan tvekan en fortsättning.
Marcus Persson:
Atomic Blonde
Davit Leitchs actionrökare är på intet vis något direkt mästerverk men jag kan ändå någonstans tycka att den 80-tals doftande knogmackan blev en smula bortglömd i skuggan av Keanu Reeves och hans stenhårda, bejublade John Wick-rullar. Jag gjorde mig själv skyldig till att på förhand döma ut Atomic Blonde som en trött kopia när den släpptes, en inte helt rättvis stämpel på en film som trots sina tveksamheter ändå har en del positiva sidor. Actionscenerna är rappa och fartfyllda, den ödesmättade östtyska dystopin är utmärkt kontrast till allt neon och skådespelandet är robust och trovärdigt. Lägg därtill ett riktigt trevligt soundtrack proppat med samtida popdängor och en rejält välljudande ljudmix som är både balanserad och detaljerad. Tyvärr slår manuset knut på sig själv i filmens sista akt och faller en aning platt, men resan dit är sprudlande och underhållande. För mig var det ett ytterst trivsamt återbesök som fick mig att totalt omvärdera filmen som är audiovisuellt godis av bästa sort.
Zero Dark Thirty
Efter att ha glott igenom Netflix lite väl utdragna och överanalyserande 9/11-serie Turning Point så fick jag lite mersmak och blev desperat sugen på mer verklighetsbaserad militär drama. Något som osökt fick mig att dras till Kathryn Bigelows täta thriller om jakten på Osama bin Laden och angreppet mot hans hem i Abbotabad. En film som står sig lika bra än idag med sin strama regi och långsamma uppbyggnad innan det slutliga crescendot när alla pusselbitarna slutligen faller på plats och tillslaget mot Osamas hem sker. Brutalt, förlösande och känsloladdat. En briljant nagelbitare som fångar de personliga uppoffringarna, utanförskapet och desperationen på ett strålande vis med en storspelande Jessica Chastain i huvudrollen. Att dessutom kunna njuta av den nya 4K-utgåvan med sitt rejält mustiga atmos ljudspår var ett sant privilegium och något som lyfte hela filmen till en helt ny nivå jämfört med den tidigare lite trötta blu-ray utgåvan.
Pacific Rim
Det blev mycket storfilmer under september och som jag så ofta gör i samband med mina återkommande kalibreringar och finjusteringar av högtalarna i hemmabion blev det återigen dags att besöka Guillermo del Toros värld av monster och jätterobotar. Alltjämt sedan jag såg Pacific Rim på bio så har jag varit nästan barnsligt förtjust i filmen som dessutom fått agera som en av mina referensskivor för ljud och bild. Trots att källan bara är en "2K digital intermediate" är kombinationen av den högre upplösningen och HDR något som får Pacific Rim att fullkomligen explodera på skärmen, för att inte tala om Atmos-ljudspåret som bokstavligen smälter högtalare och skakar sönder betong med sitt gutturala lågfrekventa mullrande. Dom inledande tjugo minuterna av vrålande Kaijus och surrande mekaniska lemmar är som balsam för själen och från början till slut är Pacific Rim en magnifik popcornfilm som är självaste definitionen av dum, underbar underhållning.
André Lamartine:
Dune
Jag har hunnit se Villeneuves mästerliga science fiction-film tre gånger i skrivande stund, vilket ändå säger en hel del om hur mycket jag uppskattade denna extraordinära filmdjävul? Jag har sagt det mesta i min lyriska recension, men efter att ha besökt Imax-biografen några gånger till kan jag konstatera att filmen egentligen blir bättre efter åtminstone ännu en visning. Första gången var jag tvungen att smälta det faktum att flera scener och detaljer från boken klipptes bort för att göra filmupplevelsen så flytsam som möjligt, men andra och tredje gången var jag betydligt mer bekväm med tempot - som ju eftersträvade att tilltala nya fans till Herberts fantastiska universum. Jag har fångat upp ännu fler detaljer som jag missade första gången och suget efter en Part 2 - som ännu inte har bekräftats - är omättligt. Om något har filmen fått mig att återbesöka boken för tredje gången, vilket återigen markerar den kanadensiskfranske regissören som en av vår tids främsta filmberättare. Få regissörer lyckas nämligen med konststycket att förmedla en så komplex genrebibel med en sådan självklarhet och sådan passion.
No Time To Die
I kontrast bleknar Cary Fukunagas Bond-avslut i direkt jämförelse med Violleneuves ambitiösa hantverk. No Time To Die är lika lång som Dune, men till skillnad från Dune känns längden verkligen av i Craigs svansång. Enligt mig fanns det ingen som helst anledning att göra Craigs avsked till agenten så utdragen, då det inte finns mycket att hämta sett till intrig eller dramaturgi. Tråkigt nog lämnades jag ganska likgiltig till Bonds ultimata öde och för mig kändes No Time To Die som en svag avslutning för Craigs spionera. Själva filmhjälten är det inget större fel på, men Fukunagas beslut känns sömniga i sitt försök att modernisera den klassiska britten och jag lär inte återbesöka denna film likt många Bond-klassiker. Det var en besvikelse, helt enkelt.
The Suicide Squad
Mitt tredje biobesök denna månad (vilket markerar min första biomånad sedan pandemin bröt ut) tillbringades med James Gunns på förhand helvilda DC-äventyr och precis som flertalet hos redaktionen är jag rejält splittrad. Å ena sidan saknar filmen en riktig story, vissa karaktärer är irriterande och humorn faller platt 90% av gångerna. Å andra sidan förälskade jag mig i några av karaktärerna, filmstilen och den uppåt-väggarna-attityden som genomsyrar och berikar denna våldsamma actionkomedi till något alldeles speciellt. The Suicide Squad är en extremt ojämn liten pärla som hade mått bra av ännu en manusslipning, men som åtminstone lyckas tvätta bort den hemska eftersmaken från den katastrofala 2016-filmen. Alltid något!