Filmer vi sett: Oktober

Petter Hegevall har sett:
I död och lust
Jag gillade Död snö, skrattade gott åt Död snö 2 och såg därtför fram emot norske regissören Tommy Wirkolas nya film där ett gift par, dödströtta på varandras skit, åker till fjällstuga för att försöka ta livet av varandra, haha. I död och lust var lika bisarr som oborstat B-filmshärlig och absurt blidig och jag gillade den.

The Rock
I'll take pleasure in gutti'n you, boooyyy! Jag såg om Michael Bays underbara 90-talsklassiker häromkvällen, i brist på annat, och jag skulle gissa på att jag nu sett den mer än 25 gånger sedan premiären 1996 - och älskar den. The Rock är korkad, hysteriskt ologisk, dum och bitvis ganska ful... Men den är rysligt rolig, rysligt underhållande och Ed Harris storspelar som General Francis Hummel på ett sätt som fortfarande hypnotiserar.

Snake Eyes: GI Joe Origins
Jag älskade verkligen Action Force som liten parvel. Älskade. Ägde tre stycken figurer och hängde ofta hos klasskompisen Mattias som ägde allt, som släpptes. Snake Eyes och Storm Shadow var mina favoritfigurer och jag såg fram emot en påkostad reboot av Snake Eyes på vita duken, vilket var 100% onödigt, visade det sig. Snake Eyes är nämligen en alldeles gräslig film som dels inte har nånting med GI Joe att göra, som sabbar hela karaktären Snake Eyes och erbjuder uselt skådespeleri och vettlöst trist action.

Red Notice
The Rock spelar The Rock. Ryan Reynolds spelar Deadpool och Gal Gadot spelar Wonder Woman, igen. Alla tre hoppar runt mellan olika kontinenter och slänger käft. Det är i stort sett allt, och det råder inga tvivel om att Red Notice är ännu en missad möjlighet för Netflix att verkligen producera något riktigt bra.

Måns Lindman:
Night Teeth
Det kunde man väl räknat ut genom att läsa titeln. Att Netflix nya vampyrrulle skulle suga annat än bara blod. Night Teeth är nämligen en utomordentligt usel film med ett sanslöst sopigt namn. I grund och botten är det en blandning av Vesslans blodsugarjägare Blade och Tompas Collateral men där herrarna Snipes och Cruise faktiskt kan skådespela så kan inte detsamma sägas om Jorge Lendeborg Jr som måste leverera den tröttaste insatsen på länge här. Premissen är lika idiotisk som uttjatad. Ni vet, vampyrer som lever mitt ibland oss och leds av en alfa-vampyr som vill ta över staden. På nätterna hänger de på trendiga nattklubbar och festar. Det är så mycket krystad dialog, blinkande neon och grälla färger att jag oroar mig för min hälsa. Både fysiskt och psykiskt. Benny är chauffören som en natt hamnar i samma kärra som två kvinnliga blodsugare och snart är han kär i den ena. En Romeo och Julia för Netflixgenerationen.

Enemy
En Jake Gyllenhaal i toppform, sedeslös dekadens, rejäla mindfuck och ett av filmhistoriens bättre slut, på bara en och en halv timma? Kan man verkligen få det? Japp, det går alldeles utmärkt. Det är bara att kasta sig in i en av de senaste årens bästa rullar, Enemy. En film som verkar ha försvunnit i mängden, vilket är oerhört trist. Dennis Villeneuve har nämligen här lyckats få in alla de komponenter som jag vill ha i en psykologisk thriller utan att fylla den med onödigt dravel. Från första rutan till det minst sagt överraskande slutet sitter jag som fängslad. Det här med dubbelgångare på film har såklart gjorts tidigare, med ytterst blandat resultat men här görs det med bravur. Enemy. En film man inte vill veta alltför mycket om innan man ser den så vi slutar helt enkelt här. Se den om du inte har gjort det!

Days of Heaven
Terrence Malick är ett namn som antingen får det att vattnas i cineastmunnar eller framkalla konvulsioner och svettningar. Lika hyllad som bespottad har han levererat mästerverk och bottennapp om vartannat. Men ingen kan någonsin ta ifrån honom äran för Days of Heaven från 1978. Ja jag använder originaltiteln här eftersom den svenska översättningen till Himmelska Dagar mer låter som en Håkan Hellström-låt än titeln på av de vackraste och mest sorgesamma filmerna som någonsin gjorts. En till synes oändlig Texasöken, floder, fält, hästar, kaniner. Varje foto smakfullt tonsatt av den mästerlige Ennio Morricone. Detaljer som ger liv åt en mycket ensam saga. En berättelse om förlorad kärlek, hopp, förtvivlan, passion och överlevnad. Days of Heaven är en film som egentligen borde vara omöjlig att genomföra på endast 94 minuter, det är en film som lika gärna skulle kunna klocka in på tre timmar utan att sakna substans men ändå känns den aldrig för kort.

Marcus Persson:
Dune
Till skillnad från mina kollegor som var duktiga och sett Villeneuves magnum opus på bio så valde jag istället att invänta den digitala premiären för att kunna njuta i lugn och ro hemma i soffan. Svenska biografer är dessvärre något jag nära nog gett upp på av olika anledningar och med några hundratusen investerat i bild och ljudutrustning är upplevelsen allt annat än dålig i hemmets trygga vrå. Och visst tusan var 4K/Atmos-strömmen från HBO Max trevlig med solid, krispig bild och dundrande ljud som totalt absorberade mig i Frank Herberts värld av sanddyner, rymdresande och krigande adelshus. Det skall sägas att jag på förhand varit väldigt dåligt insatt i Dune-universumet och aldrig läst böckerna. Villeneuves filmatisering blev kort och gott min första riktiga upplevelse av Frank Herberts science fiction franchise och Kanadensiska regissören levererade i sanningen en film utöver det vanliga. Det var som att luften gick ur lungorna och jag bara satt där som ett mähä och gapade. Tekniskt spektakulär, otroliga kostymer, rakt igenom strålande skådespel, tajt och ostressat manus som tilläts att andas och Hans Zimmers antagligen bästa komposition sedan Gladiator. Dune var en euforisk upplevelse och inte bara årets utan en av de bästa filmerna som gjorts sedan 2010-talets begynnelse.

Psycho Goreman
Bland indiefilm finns där få genrer som kan glädja och överraska på samma vis som skräck. Allt från gruvligt allvarliga till charmigt absurda och allt däremellan. Deathgasm, We Are Still Here, House of the Devil, Don't Knock Twice eller The Void är alla helt strålande exempel på lågbudgetfilmer som slår långt över sin produktionskostnad och lämnar ett betydligt mer långvarigt, bestående intryck än många större produktioner. Den kanadensiska skräckisen Psycho Goreman är ett av de senaste tillskotten i denna eminenta skara framtida kultklassiker. En charmerande liten historia full av uppfinningsrikedom och med glimten i ögat om den titulära superskurken som av misstag återuppväcks på jorden av två snorungar. Dårskap följer och blod likväl som lemmar flyger i alla riktningar när de tre beger sig ut på äventyr. Psycho Goreman är en film jag blev våldsamt betuttad i redan vid första tillfället jag fick se den. Känslor som bekräftades, cementerades och blev än tydligare nu vid en andra genomtittning. Lekfull och härlig underhållning som anspelar på klassiskt filmskapande med söta miniatyrer och gummidräkter. En skrattfest som ingen B-films fantast bör missa.

American Ninja
Vad vore en ny månad utan ett besök till Cannon Films valv av fantastiska, underbara skräpfilmer. American Ninja är inget undantag från regeln och är precis som de flesta av Cannons titlar fattiga på handling men rika på underhållning. Michael Dudikoff är övertygande tramsig i rollen som den karate-sparkande, ninja-smiskande hjälten och från första till sista scen är American Ninja packad till bristningsgränsen av den finaste formen av ostig underhållning som man kan tänka sig. Explosioner och sparkar avlöser varandra på löpande band och all form av karaktärsutveckling eller manus är förpassade till åskådarbänken medans Dudikoff i rollen som Joe Armstrong gör slarvsylta av motståndet. En sann 80-tals klassiker från videokassettens förlovade tidsera. Maximalt med våld, minimalt med trams. Kort och gott, allt man någonsin kunnat drömma om och American Ninja är lika underhållande första som femtio-elfte gången man ser den. Action när det är som bäst och helt befriat från all form av pretentiöst trams.

André Lamartine:
The Last Duel
Ett medeltida MeToo lät på förhand inte som den bästa idén, men jag måste säga att resultatet är oväntat bra och jag tänker fortfarande på hur välgjord den faktiskt är några veckor senare. Även om Ridley Scotts stressiga berättande märks av i filmen första expositionstunga akt är det en film som bara växer ju mer vi får veta om den påstådda sanningen och det bitterljuva slutet är verkligen lysande, på alla sätt och vis. Det är ett komplext och smutsigt traingeldrama som gav karaktärerna gott om dimensioner och stjärnorna som gestaltade dessa verklighetsbaserade figurer ger sitt allt för att göra sina roller så trovärdiga som möjligt. Scotts bäst på ett tag, med andra ord.

The French Dispatch
Man måste väl vara på Wes Anderson-humör för att verkligen uppskatta Wes Anderson-tokerier och hans senaste dramakomedi om en amerikansk redaktion i en fiktiv fransk stad är verkligen ett lyckopiller i dessa gråa, ruskiga hösttider. Det är knäppt, excentriskt, mysigt, roligt, varmt och unikt på ett sätt som gör att man aldrig egentligen kan tröttna på Andersons sagolika berättarstil. Som jag nämnde i min recension tappar regissören aldrig bort sig i sina egna knasigheter och kortfilmsstuket är något som Anderson gärna får återvända till, då hans historier nästa görs bäst i mindre format. En stark rekommendation som har tröttnat på trötta actionfilmer på bio!

Eternals
Tekniskt sett är Eternals den bästa filmen som Marvel Studios har gjort i sin senaste filmfas, men med filmer som Black Widow och Shang Chi som föregångare är det kanske inte. Det är snyggt och mytologin är småspännande, men i det stora hela är det lite för rörigt för sitt eget bästa. Det är för många karaktärer som trängs om utrymme, vilket leder till att det blir för många spretiga trådar när de väl sätts på sin spets och om finalen är häftig vill jag gärna se en tydligare riktning för såväl gamla som nya superhjältar. Även om Chloe Zhao tillför lite egen DNA är denna storfilm lite väl beroende av Marvel-formeln för att bli något unikt.