Filmer vi sett: Februari

Henric Pettersson:
Texas Chainsaw Massacre
Ärligt talat... Vad f*n hände här egentligen? Det måste ha blivit total korslutning hos såväl manusförfattarna som regissören. Jag har förvisso aldrig varit ett fan av filmserien och jag anser väl att den första filmen är den enda som faktiskt går att se på. Resten är för det mesta bara trams, men Netflixs uppföljare är verkligen en uppvisning i hur man inte gör film. Karaktärerna är alla lövtunna och Leatherface ser ju så komisk ut att man inte kan ta honom på allvar. Det är även komiskt hur filmen återförenar Sally med Leatherface och hur fullkomligt bedrövligt det är där hon egentligen inte fyller någon som helst funktion. Det var länge sedan jag såg en så här makalöst usel film och jag önskar att jag kunde få det ogjort.

Scream
Jag skrev ju bara förra månaden att jag hade värmt upp inför den nya filmen med ett filmmaraton av de tidigare filmerna. Och jag måste ändå säga att denna hör till en av de bättre filmerna i serien och skulle kalla den för seriens näst bästa film, även om det inte säger särskilt mycket. För första gången någonsin (mer eller mindre) känns det som att man faktiskt behöver frukta för huvudkaraktärerna vilket var ett problem med framför allt trean och fyran där alla ändå överlevde. Med det sagt bjuder inte den nya installationen på något vi inte sett förut, men det är en underhållande skräckfilm som gör precis det den vill göra på ett relativt bra sätt.

The Fallout
Efter att ha hört så mycket gott om Megan Parks The Fallout, som handlar om hur några elever försöker gå vidare i sitt liv efter att ha varit med om en traumatiserande skottlossning på deras skola, var jag väldigt nyfiken på att spana in den. Dessvärre fann jag den ofta ganska så ytlig där man liksom tassade runt temat och jag tycker aldrig riktigt att Park lyckades leverera den där emotionella knytnäven i magen som jag hade hoppats på att få känna. Skådespelarinsatserna var dock suveräna och med tanke på hur filmen slutade, hade jag varit nyfiken på att se fortsättningen av Vadas liv och hur hon hanterar traumat.

Petter Hegevall:
Ur spår
Svensk film... Huga. Det mesta är så uddlöst, planlöst, förutsägbart, smetigt, dränkt i klyschor och pannkaksplatta, ointressanta karaktärer och så även Ur spår, som ligger på Netflix nu redan dryga månaden efter biopremiären. Historien om den "misslyckade" mamman och hennes "kamp" för att skärpa sig (vilket porträtteras genom ett Vasalopp) är i slutändan lika geggigt hopplös som allt annat som filmas i detta land.

Scream
Scream (2021) kändes för egen del som en parodi. Som en skolsketch-version av Wes Cravens original, komplett med ännu tunnare karaktärer, klena motiv och hopplöst puckad logik. Jag hatade huvudkaraktären, den som visade sig vara mördaren samt slutscenen som kändes så krystat dum att jag begravde huvudet i händerna.

The Adam Project
Free Guy-gubben Shawn Levys senaste science fiction-actionäventyr med en skojfriskt svettig Ryan Reynolds i huvudrollen kändes stundtals mer som en Spy Kids 3D än något annat men innehöll även stunder som rent tonalt var mörkare och mer seriösa, och det var dessa partier som jag verkligen gillade. Hela premissen där Adam Reed reser tillbaka 30 år i tiden för att ta hjälp av sitt yngre jag att hitta sin avlidna farsa var och är bra, och skådespeleriet signerat Ruffalo och Reynolds var det verkligen inget fel på.

Måns Lindman:
Texas Chainsaw Massacre
Inte fullt så usel som Next Generation men inte långt ifrån. Fede Álvarez (producent) som ändå har ett par hyggliga alster på CV:t trampade rejält snett här och även om det inte var någon direkt överraskning, vi snackar trots allt ännu en onödig uppföljare i en redan söndermjölkad franchise så hade jag åtminstone hoppats på lite jävla röj och en stämning som gjorde att man i alla fall funderade en gång extra innan man bestämde sig för att gå ner till den nattöppna närbutiken för att köpa mjölk men icke. Visst, kapas det kroppsdelar och skallar krossas in absurdum men den är samtidigt oändligt trist. Dessutom kändes det som om att den stora censursaxen hade varit där och klippt och efter lite googling så visade det sig också vara så, vilket möjligen också förklarar den extremt röriga strukturen.

Döda Mig Inte
Om det var brist på vidrig i stämning i Motorsågsmassakern så saknades den sannerligen inte i den italienska skräckrullen Döda Mig Inte eller "Non Mii Uccidere" som den heter på originalspråk, filmtitlar låter ju alltid bättre på italienska. Visst, den börjar som en vissen variant av Twilight med ungdomar som söker kärlek, utan större lycka skall sägas. Huvudpersonen Mirta kilar stadigt med en bindgalen och tokknarkande Robert Pattinson-wannabe, som är nästan skrämmande lik och när han stannar bilen för att trycka lite tunga droger i ett ödsligt stenbrott så tycker hon av någon outgrundlig anledning att det är dags för henne också varpå båda dör. Det leder förstås till att hon återuppstår från de döda men för att inte dö på riktigt så måste hon äta människokött och nu blir det genuint grisigt. Dialogen är nästan obefintlig och det ligger ett mörker över hela filmen som gör den oerhört obehaglig. Det är nästan stillsamt, rofyllt, som ett lugn innan en storm men samtidigt är den stundtals så brutal att den endast rekommenderas för de med starka nerver.

Kimi
Jag hade hyfsat stora förväntningar på Steven Soderberghs AI-thriller där smarta enheter spårar ur. Dels för att han själv är skaplig när han väl känner för det men också för att manusförfattaren David Koepp inte heller är någon duvunge i sammanhanget. Det kändes ändå som om att det borde vara en habil duo som skulle kunna leverera skön spänning men Kimi var rätt risig. Nog för att den tog sig i slutet men fram till dess var det inte mycket att skriva hem om. En del beror förstås på att man tvingades ta hänsyn till det rådande pandemiläget vilket resulterade i ännu en film där någon spenderar större delen av speltiden med sig själv. Vi har sett det nu ett par gånger i filmer som Kvinnan i Fönstret, Oxygen och The Guilty, även om den sistnämnda är en remake på danska Den Skyldige men det var samtidigt en film som passade att spela in under rådande omständigheter och en remake till var väl precis vad Hollywood behövde. Och precis som i Kvinnan i Fönstret lider även huvudpersonen i Kimi, Angela av agorafobi, vilket gör att hon måste stanna hemma och likt Kvinnan i Fönstret har det plankats duktigt mycket från Hitchcocks Fönstret Mot Gården även här.

André Lamartine:
Uncharted
Så många år gick till spillo när Sony gång på gång försökte göra film av Naughty Dogs påkostade actionmatinéer och till vilken nytta? Karaktärerna föryngrades för att nå den yngre Fortnite-publiken och därmed försvann också all charm som spelen fick till. Resultatet är en smärtsamt tråkig, tjatig, fantasilös och personlighetslös äventyrsfilm som varken levde upp till genren den hyllar eller spelen den är baserad på. Nä, lika bra att lira spelen istället.

Mission Impossible 3
Det är förstås tråkigt för Tompan att både Mission Impossible och Top Gun sköts upp ännu mer, men med tanke på hur oförskämt bra hans spionfilmer har varit på sistone har jag inget emot att se hans omöjliga uppdrag igen. Jag började med att se trean igen och jag undrar om inte detta är den bästa actionfilmen någonsin? Mest troligt inte om man ska jämföra med klassikerna inom genren, men jag vet att jag älskar det och har alltid gjort så. Nerven, närvaron och de nedriga skurkarna är lysande och J.J. Abrams har nog aldrig gjort så här bra ifrån sig. Giacchinos spänningsmusik är så fenomenal att jag aldrig lyckas tröttna på scener jag har bevittnat otaliga gånger.

Animatrix
Efter soppan som var Ressurections kände jag för att få bort den hemska eftersmaken med Animatrix - en sorgligt underskattad antologi som fördjupar Matrix-världen mer än vad Wachowski-syskonen någonsin gjorde i sina vedervärdiga uppföljare. Antologier brukar för det mesta vara en blandad påse, så även här, men här finns så många minnesvärda scener att jag fortfarande minns hur skakad jag var när jag först bevittnade maskinernas uppror som pojkvasker. Historien om glitcharna i Matrix, maratonmardrömmen, strippduellen, samurajröjet... här finns massor av karaktär och kreativitet för den som blev besviken på fjärde filmen.

Marcus Persson:
Venom: Let There Be Carnage
Mot allt bättre vetande och den högst mediokra första filmen försökte jag mig på att titta igenom uppföljaren Venom: Let There Be Carnage. Något jag såhär i efterhand bistert ångrar. Faktum är att Andy Serkis rakt igenom usla uppföljare mycket väl kan vara bland de sämsta filmer jag någonsin haft oturen att se. Som superhjältefilm är den ett totalt haveri och ett hån mot serietidningen den baseras på. Märkligt bristfälliga karaktärsmotivationer, horribla actionscener och en av de sämsta skurkarna i mannaminne. Ingenting lyckas klicka här och det känns lite som att hälla bearnaisesås över popcorn. Bara fel. Rakt igenom värdelös från början till slut och jag hoppas innerligt att Andy Serkis håller sig borta från regissörsstolen hädanefter.

Texas Chainsaw Massacre
Originalfilmen av Tobe Hooper är tidlös klassiker som skrämmer chockerar än idag. En film jag passionerat älskar av hela mitt hjärta och som fortfarande har en olustig förmåga att krypa under huden på mig. Briljant från första till sista scen och så nära perfektion det går att komma. Ord som verkligen inte går att använda för att beskriva Netflix kalkonmassaker och det är svårt att veta huruvida man ska skratta eller gråta. All form av passion och själ har effektivt dränerats ut ur manus och kvar har vi ett innehållslöst skal till film. Karaktärer som är omöjliga att fatta tycke för, en billig kopia på vad som skall vara Leatherface och en total frånvaro av skräck.

Endgame
Långt trevligare, eller i varje fall mer underhållande, var då den italienska Endgame. Postapokalyptisk 80-tals film proppad till bristningsgränsen allt som hör genren till och blandar friskt från både Mad Max och Running Man. Uselt, ja absolut. Men också fantastiskt underhållande. Där finns någon varmt och mysigt med alla kostymer gjorda av wellpapp, faktumet att allt är inspelat i ett grustag och de absurda karaktärerna. Och med Joe D'Amato själv bakom ratten, ja då vet man att det blir underhållande. Tuttar och komiskt övervåld med en underbart överspelande Laura Gemser och tillika fantastisk George Eastman. Det är absurt och ofantligt underhållande från start till slut.

Vilka filmer såg du under förra månaden?