Fem i topp: Al Pacino

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Tom Hanks
Robert De Niro
Jim Carrey
Tom Hardy
Tom Cruise
Cate Blanchett
Michael Douglas
Kevin Spacey
Meryl Streep
Kurt Russell
Denzel Washington
Leonardo DiCaprio
Morgan Freeman
Brad Pitt
Nicolas Cage
Bruce Willis
Harrison Ford
Christian Bale
Johnny Depp
Julia Roberts
Sigourney Weaver
Jack Nicholson

(5) Glengarry Glen Ross (1992)
Denna filmatisering av den prisbelönta pjäsen med samma namn är så proppad av lysande skådespeleri från en ensemble utan dess like, att det såklart är svårt att "enbart" peka på ett framträdande, en rolltolkning. Det ska dock sägas att Pacinos arrogans och hans ofelbara intensitet i rollen som mäklaren Ricky Roma står ut bland alla fantastiska insatser i denna underbara pärla till film.

(4) Serpico (1973)
Under det tidiga 70-talet var Pacino en renodlad orkan av närvaro, intensitet och sårbarhet. Hans on screen-persona var sådär naket rå och avklädd som få skådespelare idag är och precis som De Niro i framförallt Taxi Driver var det tidiga roller tidigt i hans karriär som definierade Pacinos skådespeleri och hans otroliga kapacitet. I rollen som New York-snuten Frank Serpico i Sydney Lumets ikoniska thriller snubblade Pacinos karaktär över korruption som letat sig hela vägen upp till toppen av poliskåren vilket får honom att agera och största delen av denna film är en ren uppvisning från Als sida.

(3) En kvinnas doft (1992)
På det viset som Pacino övertygade i rollen som den blinda ex-militären Löjtnant Frank Slade i denna klassiker skänkte honom en Oscar för bästa manliga biroll och även om filmen i sig känns en smula sölig såhär 30 år senare, är det fortfarande så att Pacino dominerar varenda bildruta han medverkar i. På det sätt som han nästan krampaktigt kontrollerar dialogens tempo och dynamik är fortfarande lika hypnotiserande.

(2) En satans eftermiddag (1975)
Duon Sydney Lumet + Al Pacino var under 70-talet lika framgångsrik och kreativt slipad som Pacino och Coppola var med Gudfadern-filmerna, vilket blir supertydligt om inte annat i den något förbisedda Dog Day Afternoon, som fortfarande regerar. Als bankrånare Sonny Wortzik spelar manisk och nedgången rent mentalt på ett så pass övertygande och gripande vis att det nästan inte går förstå att människan i bild inte är sådär, på riktigt. Pacino är fängslande här på ett vis som han sedan dess sällan varit.

PACINOS BÄSTA SKÅDESPELARPRESTATION:
(1) Gudfadern II (1974)
På det viset som Pacino med en knivskarp perfektion i Coppolas mästerliga uppföljare porträtterar Michael Corleone, måste såklart premieras med en första-placering på hans egen lista. Allt annat vore tjänstefel, om du frågar mig. För det finns ett sånt fantastiskt djup i denna tolkning att allt annat han gjort bleknar i jämförelse. Michael går i Gudfadern II från den unga mannen vars identitet pendlar mellan en ofrivillig brottsling kapabel att känna ånger och förlåtelse, med ett fungerande samvete - till den där skoningslösa maffiabossen vars samvete knappt existera. Han gör det så stramt och med så små medel att hans senare filmutbrott med viftande armar och vrålande röstläge känns som en annan man, annan människa.