Fargo - Säsong 5 (HBO Max)

Jon Hamm (Mad Men, The Town, Top Gun: Maverick) är tjock, arg, mordisk, korrumperad och högreligiös. Han är vrickat sjuk, mörkt ultravåldsam och saknar samvete. I den femte säsongen av TV-serie-versionen av Coen-rullen Fargo gestaltar Hamm den bibelciterande psykopat-sheriffen Roy Tillman, och han gör en så pass bra (och olustig) insats att jag tror att jag kommer att minnas karaktären i sig om tio års tid. Och det är där mitt omdöme om denna säsong hamnar, generellt sett. Minnesvärt. Märkvärdigt. Märkligt och väldigt, väldigt roligt.

Att pricka rätt mellan blodigt ultravåld, illvilja, ilska och sotsvart tokhumor måste som regissör och framförallt manusförfattare vara nåt av det svåraste som går att ta på sig, och det har showrunnern Noah Hawley verkligen visat att han bemästrar, framförallt i denna femte men naturligtvis även i den första omgången av denna Warner-serie. För det är lika skrattframkallande utflippat som det är stramt och otäckt, det här. Och jag älskade varenda sekund av säsong fem.

Storyn här är klart starkare än i de tre senaste säsongerna och karaktärerna liksom rollsättningen är bättre, tightare. Hawley berättar en "verklighetsbaserad" (hoho) historia om hur en anspråkslöst liten tanig hemmafru med stillsamt övertrevlig liten familj i Minnesota lever med stulen identitet efter att ha rymt från delstaten bredvid, från den stortokige sheriffen Tillman och ett påtagligt våldsamt äktenskap. När detta uppdagas och sheriffen via en grupp mer eller mindre klumpige lejda hejdukar ger sig iväg för att "hämta hem" exfrun, tvingar de in en "tiger" i långklänning i ett hörn, något som leder till oväntade vändningar, våld, hämnd och mängder av bisarra turer fram och tillbaka, hit och dit. De tvära kasten är många till antalet och allt mer bisarra ju längre in i säsong fem vi kommer och tematiken här är lysande. Hawley avhandlar ämnen såsom religiös övertygelse, klassklyftor och lojalitet på ett sätt som är beundransvärt roligt och det finns en klang i den formulerade dialogen som är vacker, aldrig övertydlig utan snarare överraskande poetisk.

Många av de inblandade är bra, här. Några är mindre bra.Jennifer Jason Leigh är direkt plågsamt kass i rollen som arrogant multimiljard-mogul medan framförallt Hamm är så pass bra att det nästan känns svårsmält. Som jag nämnde tidigare är karaktären Roy Tillman så pass minnesvärd i sin egen koncentrerade ondska att jag bara vill se mer, mer och mer. Fargo har inte varit såhär bra sedan TV-serien först debuterade och det finns just nu ingen mer passande vinterföljetong att tillbringa tid tillsammans med.