Far Cry 3: Blood Dragon

"Set this baby down. Let's show them how Cyber Commandos get it done - Mark IV-style matthafakka!"

Ubisofts helvilda stickspår till fjolårspärlan Far Cry 3 börjar helt fantastiskt. En risigt tecknad och pixlig mellansekvens lär mig känna hjälten, Rex Power Colt.

Rex är hälften man, hälften robot, arg, stark och stenhård. Han får i uppdrag att infiltrera en fiendebas och stöter snabbt på problem i form av framtidsterroristerna Omega Force. Nu gäller det att med hjälp av sin oförstörbara robotarm, en himla massa laservapen och en attityd snarlik Duke Nukems att skjuta sig genom horder av Daft Punk-liknande fiendesoldater, för att i slutändan rädda världen.

Om det låter bra?

Jag skulle vilja påstå att det låter helt fantastiskt. Men det är också där mycket av det roliga slutar. Blood Dragon är nämligen finurligare på papper än i praktiken och det känns tråkigt att Ubisoft slarvat med det spelmässiga efter att ha kläckt idén till ett så pass briljant koncept.

Jag är en pudelrockare. Redaktionen kritiserar ofta min risiga smak när jag tappert försöker argumentera om varför 80-talet var världens bästa årtionde. Jag menar: ninjor, hårspray, neonlasrar, VHS-tracking, fondue, Yngwie J Malmsteen, spandex, permanentat hår, Knight Rider, Rambo och Terminator. Underbart! Jag växte upp under det förträffliga årtiondet och är hårt präglad av denna ljuvliga tid, så när Ubisoft Montreal först visade upp Blood Dragon skrek jag förstås av vildsint förtjusning.

Michael Biehn (Aliens, Terminator) hade lånat ut sin mustiga stämma till hjälten Rex, spelvärlden var dränkt i 80-tals-rosa, storyn var sådär töntigt Action Force-härlig och nedlusad med mysiga klyschor. Jag kikade på den första trailern säkert 1 200 gånger innan jag var tvungen att avbryta. Efter filmen Drive och den svenska indiesuccén Hotline Miami är 80-talsestetiken på väg tillbaka och jag är förmodligen den som applåderar detta underbara initiativ först, och hårdast.

Tyvärr håller det inte riktigt hela vägen i Far Cry 3: Blood Dragon. Det blir ganska snabbt lika enformigt som gimmickartat, och det märks att det här spelet mer är en rolig plojgrej än ett ordentligt försök till att skapa god under-hållning. Bortsett från ett härligt inlednings-uppdrag är Blood Dragon nämligen en fulare, segare, tråkigare och mindre dynamisk variant av Far Cry 3 där Ubisoft helt sonika tagit det inbjudande Söderhavsparadiset, dränkt det i murrigt mörker, bytt ut fiendegerillan mot knarrande cybersoldater utan hjärna och upprepat i stort sett samma uppdrag under de sju timmar som spelet pågår.

Till skillnad från i Far Cry 3 känns det aldrig särskilt spännande att röja runt i den fria spel-världen och jaga lejda hejdukar (eller mekaniska rovdjur) i cyberoutfit. Grafiken är undermålig med den tråkigaste belysningen på mycket länge och spelkontrollen känns mossig, seg och plågad av en irriterande knapplayout. Jag räddar några forskare, dödar en högt uppsatt fiendekapten, flår några tigrar prydda med neongröna lysdioder och skaffar en vattenskoter av märket Wave Voltron.

Michael Biehn är tokrolig i rollen som Rex, svär och ber berättarrösten att hålla snattran eftersom han vill ha lugn och ro när han mördar. Det är ett avslappnat och skojfriskt koncept proppat med charm. Men som spel betraktat är Blood Dragon ihåligt, fult och enformigt och jag längtar nästan omedelbart tillbaka till fjolårets tredje bästa, Far Cry 3.