Fantasian Neo Dimension

Jag ska inte överdriva och säga att det har hänt mängder på den japanska rollspelsfronten sedan Petter recenserade mobilversionen av detta i början av 2021. Men även om genren rört sig framåt på ungefär samma vis de flesta andra sådana så har vi åtminstone bjudits på en hel del spel i denna genre som varit av både den nya och gamla skolan. Det är inte svårt att lista ut att spelets skapare, legenden Hironobu Sakaguchi, klamrar sig hårt fast vid den sistnämnda och bjuder på ett äventyr fast förankrat i en svunnen tid. Det var när han spelade om Final Fantasy VI som han blev inspirerad att skapa ett slags eko av det sett till upplägget, och med hjälp av turbaserade strider och många andra klassiska ingredienser har han lyckats bra med både det plus även känslan av seriens hyllade sjunde del. För om man är en rollspels-fanatiker som undertecknad är det svårt att inte dras med i denna berättelse och värld, även om det börjar ganska segt.

Vi introduceras till vår hjälte Leo som lider av minnesförlust och redan där bockas en av genrens allra främsta klyschor av. Faktum är att de första timmarna av äventyret känns som väldigt mycket som man spelat tidigare. Men egentligen gör inte just detta så mycket alls. Det är snarare det lite långsamma tempot och det faktum att vi får ränna omkring en hel del som gör de två första timmarna av Fantasian lite segdraget. Jag ska inte påstå att äventyret tar ordentlig fart sedan, men det växer på mig. Ordentligt. Plötsligt är jag investerad i äventyret på allvar och efter att ha lämnat den första lilla byn bakom mig och så börjat möta några av spelets karaktärer som ansluter på Leos äventyr att återfå sitt minne - ja, då är det som att denna genren i allmänhet och spelet i synnerhet helt bevisar varför den för sisådär trettio år sedan blev en stor favorit.

Utvecklarna Mistwalker har byggt upp världen av massa små handgjorda dioraman. Det ger en kontrast mot karaktärer som först är lite svår att vänja sig vid. Men sedan börjar jag tänka på de slag med figurspel jag hade i min ungdom, och för den som inte har spelat sådana så är liknelsen med sådana landskap man bygger upp runt modelljärnväg en annan man kan använda sig av. Slutresultatet blir att många miljöer, om en ganska små i skala, blir otroligt fascinerande att besöka och utforska. Estetiken är mer imponerande än spelets tekniska sida, där den recenserade Switch-versionen upplevs som lite suddig. Det förekommer också en hel del laddningsskärmar som gör att spelets redan ganska långsamma tempo får sig ytterligare en törn. Men det som miljöerna lider mest av är att kontrollschemat i tre dimensioner inte alltid fungerar så bra när perspektiv ändras och man får justera karaktärens riktning eftersom upp plötsligt blir ner eller sidledes eller helt tvärtom. Man har också gjort en del andra märkliga val kring miljöernas riktning där du kan gå in genom en dörr som nu plötsligt är framför dig i nästa scen. Så när du vill fortsätta springa framåt så hamnar du istället tillbaka där du var och dessutom så är det lite konstigt att en del dörrar och passager kräver att man trycker för att gå genom medan andra har en direkt övergång och således ställer till det när en dörr som man går genom på höger sida av skärmen plötsligt är framför dig i nästa rum.

Med dessa klagomål ur världen gällande det tekniska så kan vi gå på det faktum att Fantasian bjuder på ett härligt rollspel som då känns otroligt klassiskt och nostalgiskt. Spelet bryter inte särskilt ny mark och när man kastas in i en strid så är det turbaserat och allt sådant där sitter ju i ryggmärgen. Ett originellt inslag finns dock gällande strider som jag faktiskt kom att uppskatta väldigt mycket. Tidigt under äventyret får man tillgång till ett Dimengeon-system som går ut på att man kan förflytta fiender som man redan slagits mot till en annan dimension. Man kan alltså röra sig fritt i miljöerna utan att hamna i slumpmässiga strider. Allt medan denna andra dimension fylls upp med det som "samlas på." Närsomhelst man man sedan dyka in i den för att rensa upp de som hamnat där. Maxantalet är dock trettio fiender så om mätaren blir full blir det ett oundvikligt möte mot dessa. Dock finns här olika former av "power ups" och man är oftast betydligt starkare än fienderna man möter så det är inte så skrämmande som det låter, antalet till trots. För även om jag uppskattar slumpmässiga strider i rollspel kan jag ibland tycka det blir lite väl mycket när man konstant slungas in i dem. Detta systemet ger spelet ett betydligt skönare flyt och är både ett originellt och väldigt smart inslag.

En annan sak som spelet gör väldigt bra är att introducera spelmekaniker i behaglig takt. Spelets skill tree-system låses exempelvis inte upp förrän en bra bit in och spelet byter också form av upplägg under spelets senare halva. Hironobu Sakaguchi ville efterlikna Final Fantasy VI i denna aspekt i att spelets andra halva är mer fritt och det är många mindre saker som gör att spelet i sig känns fräscht och engagerande även om det i grunden bottnar i väldigt klassiska spelmekaniker från genren i allmänhet.

Vi måste givetvis också beröra spelets musik då en annan legend, nämlingen Nobuo Uematsu står bakom denna. Det är givetvis enkelt med vetskapen om detta att lyssna lite extra kritiskt då han ju gett oss så mycket fantastisk spelmusik. Det jag tycker fungerar bäst här är hur spelet verkligen lyfter atmosfären vid flera tillfällen. Här samsas alltifrån fina smäktande pianoslingor till mer dystopisk musik som får ligga som bakgrund mot både det visuella och till berättelsen. Det fungerar väldigt bra utan att kanske vara svindlande eller med stycken man kommer gå att nynna på.

Överlag är spelets atmosfär något man verkligen lyckas med. Precis som man får ta mycket annat i detta spelet som ett barn av sin tid så snackar vi inga otroliga mellansekvenser eller ljus och blixtar som fyller skärmen. Det är tråkigt att använda uttrycket att det på något vis skulle vara simplare men precis som spel som Octapath Traveller-serien, Dragon Quest Remake och andra liknande spel påminner om rollspel förr, så är detta mycket som att Mistwalker på sina håll försöker skapa ett nytt Final Fantasy VII utan att för den sakens skull kopiera eller återskapa det helt. Men det är onekligen den slags känsla som genomsyrar stora delar av detta äventyr.

Det är enkelt att haka upp sig på begrepp som "klassiskt" och tänka sig att Fantasian enbart vältrar sig i att vara någon slags hyllning till en genre som Sakaguchi själv gett oss massor med spel inom. Men det är givetvis också svårt att se detta på något annat vis när så mycket av vad det innehåller känns och är ett eko från annat. Men det är samtidigt ungefär som att vara negativ mot ett plattformspel för att det känns gammaldags när det lyckas väl med sina viktiga beståndsdelar. Man kan se så mycket som en hyllning, nostalgi eller klassiskt - allt det där. Och frågan är om vi inte idag blickar bakåt mer än vi någonsin gjort inom denna genre. Men i grunden är det ändå ett väldigt engagerande rollspel vars beståndsdelar alla är sådana där som man ändå uppskattar denna genre för. Jag tycker personligen det är roligare att hylla just detta än att haka upp sig på att vi, kanske dock lite för ofta, sett allt både en och två gånger förut.