Fallout: Säsong 1

En av de första titlarna jag själv spelade till PC var Fallout från Black Isle Studios. Kanske på grund av min unga ålder vid den tiden, eller för att jag inte var lika bekant med rollspelsgenren som jag är idag, 26 år senare, var denna första upplevelse inget speciellt. Men den lade en solid grund för min kärlek till science-fiction. Den retrofuturistiska postapokalyptiska världen landade med en kraft motsvarande tusen megaton i min unga hjärna, och många år senare kan jag säga att spelserien (nu i händerna på Bethesda) är en av mina absoluta favoriter. Därför hade jag höga krav på Jonathan Nolan, Kilter Films och Amazon som nu levererar TV-serien Fallout, men även om de inte haft det lätt med att försöka knyta ihop tre decennier av spel och berättelser i den radioaktiva ödemarken, har de faktiskt lyckats riktigt väl med en fantastisk och påkostad serie.

Till skillnad från andra stora TV-filmatiseringar av TV-spel på senare tid, som The Last of Us, fanns det inga redan existerande karaktärer, eftersom huvudpersonerna i Fallout alltid varit en egenskapad spelaravatar. Men den uppenbara kärleken till spelen från producenterna gör att alla som ser Ella Purnell, Aaron Moten och Walton Goggins omgående lär minnas liknande ögonblick från sina äventyr i Fallout-serien och därmed känna sig hemma. En annan punkt där Fallout-serien är väldigt lyckad är spelseriens komplexa, brutala och karismatiska värld som nu blivit väldigt tillgänglig även för de som aldrig hållit i en handkontroll eller en gaming-mus i hela sitt liv.

Serien börjar långsamt och visar ett blomstrande och alternativt Amerika där kärnkraften utvecklades snabbt efter andra världskriget och teknik som robotassistenter, rekonstruktiva operationer och annat är vardagsmat. Men det är även avancerade vapen som utvecklats mycket snabbare än samhällets mentalitet, kläder och kultur. Det är därför vi serveras musik från The Ink Spots, Nat King Cole och Roy Brown samtidigt som vi tittar på fusionscelldrivna fordon eller en Mr Crafty-robot som svävar i luften medan den serverar kall Nuka Cola till sin ägare. Under denna amerikanska dröm lever det växande hotet om kärnvapenkrig med Kina som en kontrast mot alla leenden, födelsedagstårtor och grillfester - tills ett bländande ljus plötsligt lyser upp skärmen och ett enormt svampmoln uppslukar Los Angeles. Och sedan dyker det upp ett till, och ett till.

Fallout utforskar den postapokalyptiska världen genom att redan från början fråga sig hur man bäst återuppbygger civilisationen: Kanske som hos invånarna i Vault-Tecs Vault 33, vilka lever lyckliga under tonvis av bly och stål och ser sig själva som frälsare av den plågade mänskligheten utanför? Eller är det kanske Brotherhood of Steel som står för framtiden genom att tvinga fram militär överhöghet och pseudoreligion? Eller är det bättre att anarki får råda, en slags lära The Ghoul är poster-boy för? Svaret är uppenbarligen mycket mer flytande än tittaren först inser, och under loppet av de åtta entimmesavsnitten vrids och böjs de gränser som utgör din moral, och får oss att ställa frågan hur långt man kan gå för att driva sin tes... samtidigt som uppfattningar om förtroende, uppriktighet och lojalitet styggt naggas i kanten. Skådespelarna ska ha stor ära i hur snyggt de presterar i alla dessa ganska existentiella frågeställningar.

Även om de tre protagonisterna har ungefär likvärdig skärmtid råder det ingen tvekan om att Ella Purnell och, framför allt, Walton Goggins helt stjäl showen. Goggins roll är mer värdefull för serien än den unga Vault-invånaren Lucy MacLeans, detta eftersom hans karaktär fungerar som en bro mellan världen före bomben och nutiden, och hans facit av ett 200 år långt liv är lika spretigt hårt som han själv ser sargad ut. Det är utan tvekan skådespelarens bästa huvudroll och han förtjänar verkligen en Emmy-nominering. Ella Purnell följer ett mer förväntat narrativ, och även om Aaron Moten gör bra ifrån sig, är hans närvaro på skärmen utan T-60 Power Armor-dräkt inte lika effektfull som hans medspelares, trots att han snyggt och övertygande levererar sina repliker.

Och på tal om Power Armor, Vaults och allt det där... Ett annat stort plus med serien är att du faktiskt tror på det du ser på skärmen. Fallout-spelen har alltid haft en distinkt estetik, och det är svårt att inte tänka på Vault Boy när man ser ett leende ansikte med tummen upp. Amazon har därför varit tvungna att gå all-in med både budget och produktion för att övertyga publiken, och de har lyckats oerhört väl. Dessutom är det lätt att upptäcka exakt när allt plötsligt faller på plats, vilket är ungefär en halvtimme in i det första avsnittet. Därifrån och till dess att du slutar leta efter den referenser i affischer eller föremål på skärmen, känns allt som en genuin upplevelse som vi skulle kunna hitta i vilket Fallout-spel som helst. Och det är fullt av fanservice, nickar och intriger som bygger mycket på det vi redan spelat, men utan att det sticker ut, så det känns snyggt invävt i berättelsen.

Visst finns det stunder då berättelsen tappar lite fart på grund av behovet av att hantera flera samtidiga intriger, men i slutändan lämnar Fallout en mycket god eftersmak i nästan alla avsnitt. Återkommande biroller som Steph, Norm och Hank har också sina briljanta stunder, och musiken, den sarkastiska humorn och actionsekvenserna gör Fallout till en av de bästa spelfilmatiseringarna någonsin. Jag misstänker att det kommer att bli en av de största TV-succéerna under 2024, och jag ser fram emot att få följa äventyren i framtiden för att få se vart storyn tar väg. Because war... war never changes...