F1 22

Det är nu lite mer än en månad sedan jag för första gången fick chansen att sitta ner och testa på den den tidiga versionen av årets F1-spel. Codemasters och Electronic Arts försök att fånga allt som hör den gruvligt snabba sporten till. Exotiska resmål, hastigheter som får ögonen att blöda och direkt dekadenta mängder av glitter och glamour. Den ultimata tolkningen av den högoktaniga cirkusen som varje år turnerar världen runt och pressar fysikens lagar med sina aerodynamiska finurligheter. För studion i Southam har resan varit lång och under de tolv år som Codemasters haft licensen till F1 under sina vingar har spelserien gått från klarhet till klarhet. De årliga uppdateringarna har bjudit på allt från retrodoftande historiska tillbakablickar till överdramatiserade singleplayer-äventyr. Men trots alla utsvävningar har alltid spelets kärna förblivit intakt. Codemasters hängivenhet att tolka sporten på ett underhållande och fartfyllt vis och därmed tillfredsställa både inbitna fans och nykomlingar - består. En rik och djup spelupplevelse för den ensamma föraren så väl som för de mer tävlingsinriktade vars passion ligger i att utmana världen online - har väl varit honnörsorden genom de senaste tio årens F1-spel.

Förra årets upplaga av Codemasters F1-spel var i mångt och mycket den ultimata digitala tolkningen av sporten för en sådan som mig, och byggde vidare på styrkorna från tidigare spel. Ett engagerande berättarläge, robust online-del, tillfredsställande körkänsla och timmar av underhållning i ett långt och förvånansvärt djupt karriärläge. Men någon simulator var spelet aldrig och släktskapet med arkadgenren gjorde sig ständigt påmint, såklart. Årets säsong av F1 innebar en lång rad nya regler, inte minst gällande bilarnas utformning. Tyngde, mindre och med markant mycket större däck samt en helt annorlunda approach till aerodynamik tillåter mycket tätare racing än vad som varit möjligt tidigare. Detta har så klart gjort väntan på årets F1-spel lite extra, olidligt lång och jag har dagligen drömt om att få klä på mig rollen som Skånes svar på Max Verstappen och kryssa hem till ärofylld seger i striden om världsmästartiteln. Om än bara en digital sådan.

Med årets spel är det tydligt att Codemasters och Electronic Arts försökt ta upp kamp och utmana de förutfattade meningar som kommit att bli associerade med serien. En stor del av fokuset har därmed handlat om att förbättra fysiken och noggrannheten i simuleringen, allt för att kunna erbjuda en närmare representation av verkligheten utan att för den skull göra spelet otillgängligt och främmandegöra casualpubliken. Så med facit i hand, hur väl har Codemasters nu lyckats med sina högtflygande planer och är F1 22 den uppenbarelse som förhandssnacket så gärna vill påstå? Nej detta är fortfarande samma gamla racingspel vi kommit att blivit vana vid från tidigare säsonger, på gott och ont. Motståndet och den artificiella intelligensen är i stort oförändrat från förra året och sammanstötningar mellan bilarna är en allt för vanligt förekommande historia, främst på de lägre svårighetsgraderna. Det är som att datormotståndet inte alltid känner av din närvaro utan istället slaviskt förlitar sig till den optimala racing-linjen, kosta vad det vill. Långt mer intressant blir det istället då man vrider upp svårighetsgraden några snäpp. Intensiteten blir direkt påtaglig och varje position i fältet blir en vild kamp där svetten pärlar sig på ens panna. Det är F1 22 från sin bästa sida, och känslan av att korsa mållinjen efter en långt, benhårt lopp och få kliva upp på podiet. Den är riktigt fin.

När det kommer till körkänslan så är den ungefär vad som kan förväntas här. Okomplicerat och underhållande med bra respons i bilarna, oberoende av ifall du spelar med kontroll eller ratt och pedal. Codemasters är fortsatt duktiga med att finna en god balans här även om det knappast är något som kan ens närma sig den detaljrikedom som exempelvis Iracing, Assetto Corsa eller Automobilista 2 kan skryta med. Det finns här ständigt bristfällig förankring till underlaget och även spelandes på en vanlig kontroll är detta märkbart. Det känns aldrig som att man har total kontroll över bilen och underlaget känns livlöst och saknar karaktär. Reiza Studios (Automobilista 2) modell för simulering av däck och underlag spelar helt enkelt i en helt annan liga och trots att Codemasters har gjort mindre justeringar i sin bilfysik så är de förhållandevis marginella. Ja, årets kärror är lite mer bångstyriga och bråkigare vid låga hastigheter, den ökade tyngden gör sig påmind men oberoende av hur djupt du än dyker ner i spelets inställningsmöjligheter så är årets F1-spel samma lättsamma historia som vi fått tidigare. Vilket som i sig inte är något dåligt, bara inte speciellt representativt av vad PR-folket på förhand snackat sig varma om. Det finns ingen simulatoraspekt här, sett till vare sig körning eller upplägg. Ingenting. Jämför jag körkänslan i bilarna i F1 22 med Formel 1 2022-bilarna i Automobilista 2 är det stor skillnad på hur "slip angle"-simuleringen utförs och därmed hur förlåtande de är. Stor, stor skillnad.

Spelets stora fokus och den nyhet som väldigt tydligt är placerad i rampljuset är det nya spelläget som stavas F1-Life, ett aningen olustigt tillskott och tillika onödigt klavertramp. Redan när du startar upp årets upplaga så slungas du rakt in i en meny som ber dig välja en superbil att dekorera ditt hem med. Detta följs obönhörligen av att du presenteras av olika inredningsdetaljer till ditt fiktiva lyxhus. Soffgrupper, mattor, tapeter, garderober, prydnader, tavlor, bord, lampor, porslin - ja listan är lika lång som den är pinsam. Vartefter du spelar låser du sedermera upp allt fler av dessa digitala belöningar, ges större möjligheter att sätta din personliga prägel på ditt digitala hem och kan dessutom bjuda in vänner att strosa runt och beskåda dina virtuella framgångar. Den enda egentliga behållning jag fick ut av denna The Sims-liknande komponent av spelet vad superbilarna du låser upp. Dessa ges du i varje fall möjlighet att ratta runt på de olika banorna, något som kan ses som ett kul och lite putslustigt avbrott från seriositeten av F1-cirkusen. Huruvida F1-Life kommer bli en framtida källa för mikrotransaktioner i utbyte mot mer exklusiva digitala skrytobjekt återstår att se. I dagsläget är det tack och lov inte fallet.

Visuellt är spelet fortfarande lika välproducerat som alltid och Ego Engine 4.0 är riktigt bra på att måla upp de olika banorna i fin detaljrikedom och härlig ljussättning. Likaså är bilmodellerna fortsatt strålande och även om inget i F1 22 på fullaste allvar kan tävla med det bästa inom genren så är helheten oförskämt trevlig och välpolerad. Vad som är långt mindre behagligt däremot är spelets försök att återskapa människor. Både ansiktsuttrycken och sättet som dessa ting rör sig på är inget annat än direkt obehagligt och faktum är att den digitala Max Verstappen och de andra superstjärnorna inom sporten är regelrätt mardrömsbränsle. Bland annat verkar Codemasters ha modellerat hans tandrader ovanpå läpparna vilket fått mig att skrika till i ren terror ett antal gånger. Lyckligtvis går de flesta scener att skippa med en enkel knapptryckning vilket prompt slungar en tillbaka till de andra, och långt mer trevliga aspekterna av spelet. För om vi ignorerar det lite pinsamma F1-Life så finner vi fortfarande ett härligt djupt karriärsläge som man lätt kan förlora sig i, fyllt av möjligheter att leva ut dina vildaste F1-drömmar med imponerande detaljbredd. Både av och på banan är kalendern fylld av aktiviteter som kan handla om allt från intervjuer med tidningar till testkörningar, och allt belönas med erfarenhetspoäng du kan investera i din karaktär och ditt stall.

Med handen på hjärtat så är det svårt att inte älska F1 22, speciellt när man aktivt följer sporten från år till år. Men när det kommer till kritan så hade jag faktiskt hoppats på mer av F1 22 och trots många positiva delar så känns årets nyheter halvbakade och trötta. VR är förvisso ett trevligt tillskott och den biten fungerar helt, helt okej. En ökad interaktivitet kring depåstopp, formationsvarv och hur säkerhetsbilen fungerar känns som ett steg fram likaså. Men bristen på ett berättarläge, klassiska bilar och för att inte tala om F1-Life lämnar en lite bitter eftersmak i min mun. Jag kan inte skaka bort känslan av att spelet hade mått mycket bättre om Codemasters helt och hållet skippat F1-Life, skippat lamporna, mattorna, soffgrupperna och alla de superbilar från Ferrari och McLaren som de noggrant återskapat och tvingat in, här - och istället arbetat mer på däckfysiken för att närma sig känslan i exempelvis Automobilista 2 där simuleringen av greppet i däcken under kurvtagning och inbromsning (i årets F1-bilar) skapar en nerv och en spänning i själva racingen som F1 22 tyvärr saknar. Jag hade dessutom även gärna sett att de stoppat in singleplayerläget Braking Point, igen. Det slår F1-Life alla dagar i veckan.