Kommer ni ihåg Hay Day? Där någon gång i början av förra årtiondet. Ett spel som alla spelade och då menar jag verkligen alla. Det var fullständigt omöjligt att få tag i släktingar, vänner och kollegor och det spelade ingen roll om det var på arbetstid eller ej. De hade nämligen fullt upp med att mjölka kossor och plantera morötter och det gick inte ens att ringa kvällstid då telefonerna plötsligt var avstängda men jag såg ju samtidigt på Facebook att personerna jag febrilt försökt att få tag i precis hade sålt en gris på marknaden eller vattnat någons lökar. Det var på den tiden när allt man gjorde syntes i Facebook-feeden, det fanns absolut ingenstans att gömma sig. När en häst dog i granngården så visste hela vänkretsen om det.
Att kalla Supercells Hay Day för succé är en lätt underdrift. Med sina 300 miljoner nedladdningar är det många som har skördat digitalt vete och havre genom åren och spelet laddas fortfarande ner runt 2-4 miljoner gånger per år, sett till de senaste åren. Efter den monumentala succén med bondesimulatorn gick den finska utvecklaren senare vidare till att utveckla mer våldsamt material i form av Clash of Clans, Boom Beach, Brawl Stars, och Clash Royale. Framgångssagan har sedan bara fortsatt med enorma intäkter varje månad, där bara Brawl Stars drog in över 200 miljoner Dollar sitt första kvartal. Nu går Supercell bokstavligen tillbaka till rötterna och bondeverksamhet står därmed åter på agendan. Everdale är i grund och botten ett nytt Hay Day men med vissa skillnader.
Det handlar förstås om att bygga, och om man inte har spelat Hay Day tidigare utan snarare har erfarenhet från Clash of Clans så behöver man inte oroa sig för att någon skall komma och riva ner ens försvar för att sedan krossa skallben. Nej, det enda man behöver tänka på i Everdale är att hålla samhället vid liv och samtidigt se till att det växer, vilket förstås är enklare sagt än gjort. Man skall helt enkelt se till att det finns tillräckligt med käk, att alla jobbar, att det finns någonstans att kvarta när solen går ner och att ekonomin håller. Ungefär så.
Som i 99,9 % av alla mobilspel så är det ett tålamod likt en ängel som gäller. Progressen är långsam, riktigt långsam. Innan jag har hunnit bygga en by värd namnet hade jag hunnit åka upp och fjällvandra med Mäki i Nikkaluokta, åkt hem igen, fyllt år, träffat mitt livs kärlek, gift mig, legat lite, blivit förälder och sett min avkomma ta examen så när de första spadtagen i mitt lilla samhälle väl är tagna har jag förstås hunnit tröttna redan. Detta är inget problem specifikt kopplat till Everdale eller Supercell utan det är en spelstruktur som genomsyrar hela genren mobilspel och det är tyvärr något man får leva med. Visst går det att skynda på, om man är villig att stoppa in stora mängder slantar vill säga. Det är inte pay-to-win per se för det finns ingen man krigar mot så det gynnar ingen spelare på det sättet utan det handlar mer om att påskynda processen för att slippa sitta och vänta på att något skall hända. Men från första minut är det dags att jobba. Varje arbetare måste tilldelas uppdrag individuellt och det kan röra sig om vanliga vardagliga sysslor som att laga mat, skörda, såga ved, bygga hus, plocka hallon och så vidare. Inga direkta överraskningar i det utbudet. Har man spelat den här typen av spel innan känner man igen sig.
Samma sak med balansen mellan arbete och ork. Varje arbetare måste förstås må bra för att att kunna arbeta och därmed också kunna bidra till framstegen som är ett måste för att hela tiden utvecklas. För att ytterligare kunna utveckla sin lokala civilisation kan man därför forska och successivt låsa upp nya förmågor och föremål. Dessa är dock inte kopplade till någon form av story i spelet, av den enkla anledning att där inte finns någon. Det är bara arbete som gäller, dag och natt, året runt. Om man vill kan man sammanstråla med andra byar och arbeta mot gemensamma mål. Det innebär också att man besöka andras skapelser för att se hur de har valt att bygga sina samhällen. Återigen så är det inga nyheter, det känns igen från de flesta andra spel i den här genren.
Grafiskt är det stöpt ur Supercells standardform. Stilen känns direkt igen med samma färgschema och design som vi är vana vid det här laget. Mysigt och funktionellt. Samma sak med musiken som också känns otroligt bekant, utan att förstås vara exakt likadan. Spelmekaniskt är det inte heller någon revolution. Peka och klicka. Som helhet, en formula som har fungerat för finnarna i ett decennium så varför ändra på något.
Så mycket annat finns det inte att säga om Everdale. Är det ett bra spel då? Det beror helt och hållet på vad man är ute efter. Har man gått omkring och haft salladsabstinens ända sedan Facebookvännerna övergav Hay Day finns det mycket att hämta i Everdale, för det är tveklöst så att det finns ohyggligt mycket att göra men frågan man måste ställa sig själv är samtidigt; har jag tålamodet? Jag har det definitivt inte men jag inser ju samtidigt att det är ett bra mobilspel, rent tekniskt. Det är inte studions bästa men konceptet fungerar forfarande och rätt målgrupp kommer att hitta många timmar av avslappnad underhållning här. Supercell skall också ha beröm för att de inte dränker sina spel i reklam. En mening som i sig känns helt sjuk att skriva men så illa är det ju tyvärr i den här genren, att avsaknaden av reklam är något att applådera.