Eric (Netflix)

I 80-talets New York sjunger de populära Good Morning Sunshine-mupparna om vänskap och kärlekens kraft. Bakom kulisserna och bakom det fluffiga mupptyget är sanningen betydligt dystrare. Skaparen bakom Good Morning Sunshine, Vincent Sullivan (Benedict Cumberbatch), försöker dränka sina inre demoner med alkohol i en allt annat än fridfull familjetillvaro. När hans son Edgar en dag försvinner spårlöst tar Vincent saker i egna händer för att rentvå sig själv och vinna tillbaka sonens förtroende.

Ah, och Vincent får också sällskap av en gigantisk monstermupp kallad Eric, en svärande hallucination som har uppstått från Vincents skuldkänslor efter att ha insett att han hade kunnat förhindra sonens försvinnande. Detta är vad som får Eric att sticka från andra liknande serier och filmer, men det visar också den bortslösade potentialen bakom en annars spännande premiss. Eric känns som i grunden som en långfilm som mest bara har sträckts ut till en sex timmar lång miniserie, där det efter två episoder snabbt blir märkbart att det egentligen inte finns så mycket att berätta under dessa sex timmar. Tematiskt trampar det bara vatten och man väntar på att något ska hända snarare än att engagera sig i intrigen.

Förutom pojkens försvinnande och pappans horribla beteende behandlas också hemlösheten och den systematiska korruptionen i New York - element som blir centrala delar av berättelsen, men som också ekar tomt då gestaltningen är platt, klumpig som bäst. Den politiska inramningen gör alltså inte särskilt mycket för att förstärka grundpremissen, som med tiden blir mer oväsentlig ju mer serien fördjupar sig i stadens undre värld. Det som fungerade allra minst var dessvärre titelfiguren Eric. Monstermuppen Eric når inte riktigt upp till sin helskruvade potential, då han bara finns till för att konstant påminna tittaren om vem det verkliga monstret under sängen är.

Med det sagt tycker jag att det ändå finns flera aspekter som ändå fungerar. Jag älskar den lortiga, tilltufsade 80-talslooken och Cumberbatch är skicklig som både huvudrollsinnehavare och som Erics röstskådis. Jag gillar verkligen stämningen, estetiken, musikvalen och ambitionen bakom miniserien. McKinley Belcher III bär också upp den skenande premissen i rollen som hederlig NYPD-polis, som försöker koppla sonens försvinnande med ett liknande fall som poliskåren av någon anledning inte vill röra.

Därför är det så synd att serien blir så onödigt invecklad och övertydlig ju mer den pågår. Jag hade helt enkelt föredragit om Eric var i form av en tajt långfilm istället, då miniserien snabbt tappar bort den röda tråden i ett försök att berätta mer än vad serien kan hantera. Som kriminalserie har Eric som sagt sina stunder, men som dramaserie väntar man mest på att den ska ta slut.