Svenska
Gamereactor
artiklar

En nostalgisk nidbild: Plattformsspel

Turen har kommit till Niclas i vår nya retro-artikelserie att se tillbaka och resonera kring sin kanske mest älskade genre...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Många är vi nog som började vårt spelande med ett gammalt hederligt plattformsspel, jag själv är definitivt inget undantag. Det var där min livslånga kärlek till spel väcktes till liv och det är en låga som aldrig någonsin falnat, snarare har den intensifierats med åren. Från den ödmjuka starten på NES och inte minst Sega Mega Drive till dagens konsoler, jag kan inte säga annat än att det varit en underbar resa. En resa som nått höjder jag aldrig kunnat drömma om och frågan är ju hur mina gamla favoriter står sig idag egentligen. Det är med viss skräckblandad förtjusning jag tittar tillbaka på dessa och att dessutom försöka göra det någorlunda objektivt är såklart en utmaning i sig. Att ha nostalgibrillor med ordentliga cola-bottnar på sig är lite som att vara nykär på sätt och vis, man ser inte riktigt de eventuella brister som andra kanske ser.

En nostalgisk nidbild: Plattformsspel
I min värld är Crash ohotad etta på tronen, en ikon som till stor del bidrog till att göra Playstation till den succé den blev.

Allt tog sin början någon gång i mitten av det ljuva 90-talet då vi fick låna ett Nintendo Entertainment System med en drös medföljande spel. Det var precis så som de allra flesta nog skulle beskriva det hela, sanslös spelglädje varvades med ett evigt blåsande i kassetterna för att få igång spelen då konsolen i sig absolut inte var i toppskick. Det jag spelade i särklass mest var förstås Super Mario Bros, det allra första förstås även om både tvåan och trean också följde med. Som jag älskade det, jag tror aldrig att jag kom särskilt långt egentligen men det spelade inte så stor roll för det var alltid förbaskat roligt att hoppa runt på sköldpaddor, plocka svampar och inte minst den sköna känslan när man fick slira ner för flaggstången och banan var avklarad. Även om det inte direkt är bekvämt att spela med en gammal kantig Nintendo-kontroll så tycker jag ändå att Super Mario är en tidlös klassiker som ändå står sig. Det var inte alltför länge sedan jag faktiskt spelade det senast på en väns Nintendo Classic så jag en ganska fräsch bild ändå av det hela. Det märks ju såklart att det har hänt en hel del sedan dess och inte minst märks det ju hur van man idag är med styrspakar, man får ont av att spela med de gamla handkontrollerna. Men det är en del av charmen tycker jag, huruvida det skulle vinna över nya fans än idag låter jag vara osagt men det är svårt att säga något ont om en sådan ikon och ett såpass stilbildande spel.

En nostalgisk nidbild: PlattformsspelEn nostalgisk nidbild: Plattformsspel
Croc är kanske undantaget som bekräftar regeln här, två spel jag minns med värme men som inte alls kan mäta sig med många andra år 2024.
Detta är en annons:

Min andra stora hjälte under barndomen var förstås Crash Bandicoot och det kommer nog inte som någon större chock om man känner mig. Jag älskar den lilla fåordiga punggrävlingen innerligt och om Super Mario var den som väckte mitt spelintresse så var det Crash som gjorde det till en passion. När jag första gången startade upp vårt Playstation och det medföljande Crash Bandicoot 2: Cortex Strikes Back så hade jag ingen som helst aning om vad som väntade mig. Hoppet från ett sidskrollande Super Mario till den 3D-värld som jag nu ställdes inför i Crash Bandicoot var ett enormt kliv och jag kunde knappt tro mina ögon. Det var bländande vackert och var till och med roligare än Super Mario rent spelmässigt, det kändes som att möjligheterna var oändliga och de banor där Crash skulle rida på den stackars lilla isbjörnen tillhörde spelets absoluta höjdpunkter för egen del. Bossarna var ganska tuffa vill jag minnas att jag tyckte då åtminstone även om slutbossen Dr Cortex var något av ett massivt antiklimax. Efter att Naughty Dog släppt tyglarna om punggrävlingen så dalade kvaliteten kraftigt och ledde till att Crash till slut försattes i en lång dvala som skulle komma att vara i närmare ett decennium. Sedan släpptes som bekant en remaster på de tre första spelen och faktum är att de tre första spelen fortfarande är bättre än alla andra som släppts i serien fortfarande även om fyran var en positiv och stark comeback. N Sane Trilogy lyckades verkligen bevara originalens charm och lekfullhet på ett alldeles lysande vis, men nog är det ändå alltjämt lite mer speciellt att starta upp min gamla Playstation och mötas av den klassiska logotypen. Inte minst är det ju väntan på att faktiskt ta sig till och förbi den loggan fortfarande lika spännande, det var ju inte varje gång man gjorde det.

En nostalgisk nidbild: PlattformsspelEn nostalgisk nidbild: Plattformsspel
Banjo Kazooie och den vindsnabbe igelkotten Sonic har också stått emot tidens tand med väl godkänt betyg.

Under samma tidsperiod gjorde en viss lila drake också debut på Playstation i form av Spyro som förstås också golvade mig. I Spyro hade man lite mera frihet och kunde ta sig an banorna lite mer på sina egna villkor till skillnad från Crash som ju var och är otroligt linjärt än idag med vissa undantag. Jag minns dock att jag var oerhört besviken över att Spyro faktiskt inte kunde flyga utan bara glidflyga mellan plattformar. Glädjande nog så är det inget som stör mig idag, snarare tycker jag att det var ett bra beslut att låta Spyro endast kunna glidflyga. Hursomhelst, den bedårande lilla draken gled rakt in i mitt lilla pojkhjärta men hamnade även han i frysboxen likt sin mycket avlägsna kusin Crash efter en stark trilogi. Där det allra första spelet och de allra första intrycken förstås är de mest minnesvärda så är det en stark trilogi som jag ser tillbaka på med värme och som enligt mig definitivt håller måttet än idag. Enligt rykten ska nu även en för mig och säkerligen många andra mycket efterlängtad fjärde del nu vara på gång och det vore ju fint som snus som man brukar säga.

En nostalgisk nidbild: PlattformsspelEn nostalgisk nidbild: Plattformsspel
Allas vår kära italienska rörmokare samt hans inte fullt så populära bror är en stor anledning till att jag älskar spel så pass mycket som jag idag gör. Super Mario Bros. är natuuurligtvis en tidlös klassiker.
Detta är en annons:

Plattformsspelen är ändå en tidlös genre enligt mig och jag har trots att jag slitit av mig nostaglibrillorna och tittat tillbaka med en objektiv blick så kan jag inte annat än att konstatera att det inte rör sig om någon nostalgisk nidbild i det här fallet. Dessa spel står sig precis lika bra än idag och även om genren såklart inte är den allra största år 2024 så är Super Mario, Crash och Spyro fortfarande kungar i den världen där den starkast lysande stjärnan förstås är den lille italienske rörmokaren som egentligen aldrig riktigt tappat formen. Vilket i sig är imponerande med tanke på hur länge han vart med i matchen. Jag kommer nog aldrig någonsin släppa greppet om dessa ikoner och det ska bli oerhört spännande att se hur min son reagerar den dag jag introducerar honom för mina barndomshjältar.

En nostalgisk nidbild: Plattformsspel
Han är bra gullig Spyro, det går inte att förneka. Jag väntar förväntansfullt på Spyros comeback och entré på dagens konsoler.


Loading next content