Empire of the Ants

Där runt millennieskiftet var folk som galna i myror. Det var Disney Pixar-filmen A Bug's Life, det var Dreamworks Antz med ingen mindre än Woody Allen i huvudrollen och det var utvecklaren Microids strategispel Empire of the Ants. Själv minns jag inte mycket av hetsen kring myrorna; vid den tiden hade jag bara precis vuxit ifrån att stoppa munnen full av dem. Tur då att Microids nu bestämt sig för att göra en slags nytolkning av sitt 24 år gamla spel, för att än en gång låta oss gamla myrätare ge oss ut i den virtuella naturen...

Något löst baserad på den franska Sci-Fi-romanen med samma namn av Bernard Werber från -91 är Empire of Ants (spelet) berättelsen om myrkolonin Bel-O-Kan som just vaknat upp efter vinterdvalan. Jag leder min myra ut från stacken och möts av vårens första, matta ljus. Det strilar ner genom lövverket och kastar skuggor mot den mossbeklädda marken. Min väg leder över dammar, näckrosblad och upp längs papperstunna blomstjälkar. Ovanför mig hör jag vinden rassla i träden, det omisskännliga ljudet av nyckelpigors vingslag och plötsliga stråkar som stämmer upp en orkester. Jag kryper fram över en mördarsnigel och kan riktigt se hur slemmig och blöt den är, och när jag kryper upp över huvudet på den drar den spröten åt sig. Det känns verkligt, på riktigt. Som om jag befinner mig där i skogen med örat, ögat och huden mot marken och hör, ser och känner.

Känslan för design, detaljer och stämningsskapande är helt otrolig. Fullständigt galen. Jag ler med hela ansiktet från och med första bildruta och det släpper, faktiskt, aldrig taget. Den bildsköna naturen går inte att tröttna på. Emellertid är detta ingen vandringssimulator à la David Attenborough eller Discovery Chanel; det påminns jag om när jag kastar mig ut från en höjd och missar de flytande kronbladen och min myra drunknar för fjärde gången. Empire of the Ants är ett spel med många kvaliteter, men tyvärr når ingen av dem upp till de audiovisuellt skyhöga nivåerna.

Med inledningen avklarad blir jag så småningom betrodd med fler och fler uppdrag av drottningen och myrorna runtom stacken. Det kan röra sig om alltifrån upptäckande utfärder som angränsar till plattformsbanor i hur jag till synes fritt ska ta mig från en plats till en annan, inte sällan över det fruktade vattnet som hotar att skölja kolonin med sig, till att leta upp förvillade myror och leda fältslag. Målet är att trygga Bel-O-Kans framtid, eventuellt migrera och skydda stacken mot väderfenomen och andra hotande insekter.

Att på plattformsuppdragen äventyra och navigera sig fram över träsk och gölar, stöta på nya insekter och njuta omgivningen är vilsamt zen, i all enkelhet. Det finns inga dubbelhopp, inga krafter, skillträd eller finesser att bemästra - bara en vildvuxen och orörd mark mellan mig och mitt mål. Ibland förkunnar en ikon att jag upptäckt ny fauna; ibland ska jag samla lukter för att identifiera föremål, typ en fotboll. Mer action än så blir det inte, och det är uppfriskande avskalat. Tyvärr tenderar dock kontrollen att stå i vägen för mig. Myran rör sig lite för snabbt, lite för spattigt, och somliga moment och situationer funkar betydligt sämre än andra. Att krypa upp och ner, på insidan av ihåliga stockar är till exempel en mardröm och plattformshoppen kan ibland kräva fyra-fem (visserligen snabbt inladdade) trial and error-försök innan de sitter.

Förutom dessa typer av uppdrag är Empire of the Ants även ett realtidsstrategispel. I en genreblandning som heter duga släpps jag här ner på mindre, inhägnade kartor för att leda myror och skalbaggar till seger i vad som delvis kan liknas vid en enklare variant av av Total War-spelens stridsläge. Fortfarande i rollen som en enstaka myra styr jag fältslagen som en slags krigsherre genom att själv alltid finnas med, hundra procent närvarande på slagfältet och aldrig försvinnandes upp i menyer. Jag utvecklar mina små myrstackar genom att gå fram till dem och se meny-alternativ ritas upp på marken. Via dem väljer jag därefter ut försvarsmekanismer, utvecklar resurser eller uppgraderar mina trupper som jag enkelt byter mellan med tryck på axelknapparna. Tillsammans med dessa marscherar jag sedan fram och tillbaka över kartan och tar över fiendestackar, samlar in resurser från frukt och svampar och bockar av uppdragens mål efter hand.

Stridssystemet är konventionellt uppbyggt på sten-sax-påse-principen. Orangea myror (fighters) är starka mot blå myror (workers) som i sin tur är starka mot de gröna myrorna (gunners) vilka råkar vara de orangea myrornas största fiende. Ovanpå detta finns dessutom röda skalbaggar som är starka mot alla och svaga mot ingen, och supporters som helar liv till dina andra insekter - men är i utbyte svaga mot allt och alla. Det går dock inte att bara placera sig på en höjd, luta sig tillbaka och delegera iväg ens insektstrupper. Som fältherre förfogar jag över feromoner som med ett enkelt knapptryck på styrkorset skickar ut statushöjningar inom en radie, vilket oavlåtligen tvingar mig att ständigt riskera mitt eget liv och placera mig i stridens omedelbara hetta. Det kan röra sig om ökad skada, skydd eller snabbhet som kan vända en strid i ett trollslag.

Trots att Empire of the Ants är hyfsat jämlikt viktat (sett till speltid) åt äventyrande, plattformande och strategi är det tydligt att det är här, på slagfältet, som Microids tänker att man som spelare kommer vilja stanna. Det finns nämligen ett helt multiplayerläge dedikerat till just detta, men trots denna storartade ambition känner jag mig betydligt mer fascinerad än faktiskt engagerad som fältherre. Närvaron, både i tredjepersonsperspektivet och menyerna, och atmosfären i att se min insektsarmé brutalt bita ihjäl och kasta iväg termiter och gräshoppor - de trumfar känslan av att faktiskt vilja bemästra, nöta och bli bra på vad jag gör. Hur inlevelserik upplevelsen än är så är menysystemet lite väl svårläst och bökigt, och valmöjligheterna att tackla utmaningarna på genuint olika sätt är till syvende och sist rätt begränsade.

Empire of the Ants slutar inte vara vackert att se och höra på, och berättelsen som levereras helt stumt, med enbart nickande myrhuvuden, är välskriven med osviklig deadpan-leverans. Oavsett om det rör sig om myrornas krig eller avslappnande turer i skogen är Empire of the Ants ett alldeles uppenbart passionsprojekt som väcker genuint intresse hos mig. Samtidigt kan jag tyvärr inte säga att det alltid är lika roligt att återkomma till och spela när jag väl upptäckt vad det har att erbjuda. En stark, stark sjua.