Elden Ring: Nightreign

När Elden Ring: Nightreign först avtäcktes under The Game Awards 2024 var det minst sagt oväntat. Det känns för mig en smula konstigt att en studio som FromSoftware hoppat på live service/multiplayer-tåget för att följa de senaste speltrenderna. När allt kommer omkring kommer ett av de mest framträdande orden inom spel nuförtiden - Soulslike - från utvecklare och utgivare som hoppas att de kan återskapa till och med en antydan om den enastående formeln som gjorde den här studion till en ikonisk sådan. Men istället för att se ut som ett desperat försök för en studio att kunna attrahera en annan publik, såg Elden Ring: Neightreign istället ut som FromSoftware som experimenterade med sitt älskade grundrecept. Att tänja på en gräns för att se hur framgångsrikt det är i ett annat format.

Nightreign tar utforskandet i Elden Ring och kokar ned de till en upplevelse som kan slutföras på cirka 45 minuter till en timme. Det finns två utforskningsfaser, där du går runt kartan och samlar runor för att nå nya nivåer, vapen som kan hjälpa dig mot fiender och bossar du hittar, och uppgraderar till din kolv innan stormen sluter sig runt dig och du måste möta en boss vid den punkt på kartan den lägger sig vid. Du möter två bossar med ökande svårighetsgrad i slutet av varje utforskningsfas, innan du får en sista chans att uppgradera din karaktär, vapen och köpa förbrukningsvaror innan du möter en slutboss.

Utforskningsfaserna kallas för dagar, och när natten faller dyker bossen upp. Något som märks av direkt i Elden Ring: Nightreign är hur snabbt det går. Du har bara 15 minuter på dig att göra så mycket skada du kan under varje dag, och även om du kan planera din rutt mellan de två dagarna eftersom kartan inte ändras efter att du slåss mot din första boss, kommer du att vilja gå in med en plan så fort du kliver in på kartan, något som mitt team och jag lyckades komma fram till med solid kommunikation, men det tog tid. För Elden Ring-spelaren som älskade att kunna gå ut i världen och bygga upp sin karaktär innan de tog sig an en boss, kommer du det här kännas som en helt annan grej. Det finns bara ingen tid för den typen av förberedelser i Nightreign. Denna snabbhet och strömlinjeformade karaktär gäller dock även för hur du kan interagera med spelet. En dedikerad sprintknapp har lagts till; du kan vägghoppa och parkoura dig uppför klipporna.

Dina egenskaper, build och spelstil beror till stor del på karaktären du spelar som. I preview-versionen jag fick testa hade jag fyra karaktärer att välja mellan, affischpojken och allroundmannen Wylder, den snabba och smidiga hertiginnan, den tankiga Guardian och de-facto magikern Recluse. Varje karaktär har sin egen unika stil med egna attacker, som att Wylder undviker den första skadan han tar automatiskt, och Guardian kan krypa ner bakom en sköld, såväl som en aktiv förmåga och ultimat. Dessa förmågor sträcker sig från i stort sett onödiga, såsom Wylders grappling-krok, till helt trasiga, såsom hertiginnans förmåga att tvinga en fiende att återta den sista mängden skada de tog, vilket resulterade i allvarliga mängder explosionsskador. Wylder spränger fiender med Sekiro Flame Vent, Guardian flyger upp i luften innan han slår mot marken, Duchess gör ditt lag osynligt och Recluse markerar en fiende så varje gång de träffar dig och ditt team återställer HP och FP. Konstigt nog var Wylder den enda karaktären med en traditionell dodge roll. Resten av karaktärerna kringgick bara fiendens attacker. De hade oövervinnerliga ramar, men det verkar konstigt att bara en karaktär har Soulsborne-seriens mest ikoniska drag. Det finns totalt åtta karaktärer, var och en med sin egen uppdragslinje, vilket betyder att vi inte bara spelar det här för stoltheten att slå bossarna, och det kommer att finnas en historia, hur lös den än känns i en karta som uppenbarligen genereras slumpmässigt.

Jag säger uppenbarligen för under vår tid med spelet fick vi bara två olika spawn-poäng, vilket vi började förstå gav oss en viss kartlayout och uppsättning bossar. Varje sista boss kommer påstås täcka sin egen biom, men snarare än att skapas helt slumpmässigt verkar det som om du kommer att börja veta vad du står inför och vad du kan göra ju mer du spelar på en karta. Det här är lite av ett tveeggat svärd, eftersom det betyder att du kan lägga strategier allt mer i dina försök när du lär dig kartlayouten, men det betyder att det inte finns mycket som känns fräscht. Själva kartan vi spelade kändes inte unik, från fienderna som befolkade den till själva miljön, som såg ut som en sammansvetsad version av Limgrave. Återanvändningen av tidigare tillgångar är inget nytt för FromSoftware, men eftersom så många av dem kommer från Elden Ring känns det särskilt uppenbart. Detsamma gäller för dina vapen, men samtidigt är det ganska spännande att helt enkelt bara kunna plocka upp ett vapen och använda det så länge du är på en tillräckligt hög nivå. Du behöver inte kartlägga dina förmågor eller respekt vid något tillfälle, så du kan gå från en massiv hammare till en liten dolk inom loppet av några minuter. Vapen har också buffs som staplas på din karaktär även om du inte använder dem, vilket stoppar extramaterialen från att bara samla damm i ditt lager.

Min största fråga angående detta spel efter att ha spelat det är hur länge kommer det att vara roligt? Elden Ring: Nightreign förlitar sig mycket på gammalt material, och även om det nya är roligt, kommer det inte att vara lika tillgängligt som Elden Ring. Spelet är svårt, där utmaningen är i princip omöjlig för en enskild spelare och svår för ett lag med tre. Så vitt vi kunde säga är de enda belöningarna du får efter varje löprunda några reliker, som ger dina karaktärer en mängd olika buffs, och en mystisk, oanvändbar valuta som heter Murk, som vi föreställer oss knyter ihop med relikerna. Efter inspektion av några reliker verkar det som om du kan byta startutrustning, även om vi inte kunde. Men du kan inte byta rustning, och det verkar i stort sett som poängen med spelet är att slå nästa boss om och om igen tills du har besegrat alla åtta. Naturligtvis finns det karaktärsuppdrag att utforska också, men vi besegrade den sista bossen - en trehövdad helveteshund med ett svärd på en kedja - två gånger under vår tid med spelet, vilket sedan liksom får dig att känna dig meningslös.

FromSoftware vill inte att den här titeln ska ha live-service-element, så kanske när du är klar är det bara det, men för någon som kanske inte kan slå en slutlig boss får du dig att ifrågasätta varför de skulle fortsätta spela, när varje körning kommer att placera dem på ruta ett igen. Det är också frågan om långvarig njutning. Det är lätt att bli insvept i upplevelsen när ni alla sitter bredvid varandra i ett stort LAN-party, och din lagkamrat visar dig sin skakande hand när du äntligen får den första segern. Men online eller med slumpmässiga spelare kan det ha mindre effekt. Ändå spelade jag Elden Ring: Nightreign i sju timmar. Sju timmar. Och i slutet av det, om du hade frågat mig om jag ville spela lite mer, skulle jag ha sagt ja. Det är en slankare, snabbare Elden Ring-upplevelse, som kanske lånar lite mer än den borde, men det är värt att komma ihåg att vi spelade testversion, och om vi jämför det med testet av Elden Rings basspel, kommer vi att få en upplevelse långt, mycket större. Jag har gått vidare och vidare i den här förhandsvisningen och försökt förklara så mycket jag kan samtidigt som jag ger åsikter, men ordräkningen borde visa att det här är mer än bara ett snabbt grepp om Elden Ring IP, och är än så länge en riktigt rolig upplevelse.