Eden Tomorrow

Däremot är det fullt sannolikt att vi får uppleva en postapokalyptisk överlevnadssimulator om allting fortsätter som det gör, så jag ägnar mig gärna åt lite verklighetsflykt till en framtid där vi kommit undan sånt. För science fiction är ofta mäktigt, och om någon skulle omvandla Rama-böckerna till VR skulle jag förmodligen aldrig ägna mig åt något annat.

Eden Tomorrow är inte riktigt lika banbrytande för genren. Jag vaknar upp i en kapsel efter att ha varit nerfryst i ett okänt antal år. Direkt får jag sällskap av en sympatisk svävande kula, som lite ironiskt kallar sig Newton, som ska bli min kompanjon genom äventyret. Redan här är det väl originalitetsvarning och Newton kan knappast mäta sig med giganter som Wheatley i Portal 2, men han är åtminstone inte särskilt irriterande. Tillsammans börjar vi vår väg genom en okänd värld, eftersom vi båda lider av amnesi - även detta knappast världsklass i nytänkande.

Och till en början är det ganska ordinärt. En återkommande gimmick är att du kan ta över kontrollerna för Newton vilket gör att du kan utforska mer obehindrat. Så man kan leta sig ner i smala passager eller flyga över avgrunder och hitta plattformar att bygga ihop så att du själv sedan kan balansera över. Väldigt ofta handlar det om att söka runt i omgivningarna efter batterier så att Newton kan ladda upp sina blixtgeneratorer och spränga bort ett hinder, och de här sektionerna blir ofta lika frustrerande första gången som de är menlösa andra gången då du vet precis var allt finns.

Eftersom Eden Tomorrow lutar betydligt mer mot äventyr än action tenderar det ibland att bli lite väl mycket promenadsimulator. De pussel som förekommer är rätt enkla, och du själv har inga som helst offensiva förmågor, vilket i och för sig är uppfriskande. Att panga sig genom allt utomjordiskt skumrask hade varit ännu mindre unikt, och jag är också extremt glad att spelet inte har något påklistrat överlevnadstjafs, förutom i en kort specifik sektion. Resultatet är ett ganska enahanda spel som dock punkteras då och då av riktigt mäktiga situationer och pampiga omgivningar. Det är lite märkligt att första halvan nästan uteslutande utspelar sig i grottor och klippformationer som luktar tidig Xbox 360, för det ger ett ganska svagt första intryck medan det blir betydligt mer varierat framåt slutet.

Som ett indiespel med begränsad budget har Eden Tomorrow rätt uppenbara svagheter, och de flesta varelserna man stöter på för tankarna minst femton år tillbaka i spelhistorien. Men det är i alla fall stabilt och verkar vara väl anpassat för VR. Trots att man rör sig helt fritt och, i Newton-sekvenserna, kan flyga fritt i tre dimensioner, så blir det inte påfrestande. Det går att ställa in hur stort synfältet ska vara för Newton och det underlättar att begränsa det. I övrigt går det att spela på standardsätt: att man rör sig med vänster spak och roterar på stället med höger spak. Här skulle jag helst vilja stänga av rörelser i sidled helt eftersom det är absolut kräkvarning för mig (och anledningen till att Battlezone blev ospelbart), men det fungerade bra genom hela äventyret. Eden Tomorrow är inte ett bra nybörjarspel för VR men har du värmt upp med lite mer begränsade spel går det utmärkt.

Ja ... det är ett av VR-teknikens stora brister att man måste vänja sig vid upplevelsen. I gengäld gör det inlevelsen så mycket bättre, vilket är A och O i många spel. I mitt specifika fall fick inlevelsen en extra skjuts av att huvudpersonen visar sig heta Michael, vilket gjorde en del sektioner senare i spelet rätt rejält surrealistiska. Utan VR hade Eden Tomorrow varit ett ytterst medelmåttigt äventyr. Med VR blev det ändå rätt spännande och klart värt att ägna några kvällar åt. Mycket mer än så får du tyvärr inte ut av det. Som det ser ut nu hade det nog blivit lite väl urvattnat om det hade räckt längre, men jag skulle gärna se en uppföljare med mer komplex spelmekanik, för det har ändå en viss charm.