Echochrome

Alla har väl sett de där gamla omöjliga figurerna med bilder av motiv som skulle vara omöjliga att rekonstruera i verkligheten. Något Sony Japan bestämde sig för att utnyttja till ett helt spel som bryter mot alla fysikens tänkbara lagar. I en värld av stilistisk svart/vit grafik gäller det att ta en liten modellgubbe genom en snirklig bana fylld med vad som bäst kan beskrivas som spöken (echoes) att samla på sig.

Finns det ett lömskt hål i marken som kommer leda till din omedelbara död, så rotera då banan så hålet skyms och din lille figur kan gå över eller vrid så att vinkeln gör att två plattformar tycks vara sammansatta (fast de absolut inte är det) så han elegant kan passera. Det tar ett tag att vänja sig vid det märkliga spelsättet som dock känns riktigt underhållande till en början och inte minst perfekt anpassat för bärbart spelande.

De tillgängliga 56 banorna tar alltifrån några sekunder att klara sedan man snabbt sett den enkla lösningen till vad som tycks vara evigheter där ingenting riktigt är vad det ser ut att vara. Därmed går det bra att ta upp, spela en liten stund och sedan sluta spela. Egenskaper åtminstone jag värdesätter högt när PSP:n plockas fram på ett tåg eller som senast under en evighetsflygtur till Tokyo.

Totalt sett har man tre minuter på sig att ta sin figur genom de kluriga banorna och han har den dåliga smaken att aldrig stanna utan stressande ånga på mot dödliga faror på ett sätt som stundtals för tankarna till Lemmings. Lyckligtvis kan man bromsa hans framfart tillfälligt genom att trycka ned triangelknappen, vilket ger tid att tänka. Som för att jävlas stannar dock inte klockan som envetet tickar på och är man för långsam i tanken kommer man alltså inte att hinna. Ett stressmoment avlöses alltså av ett annat, vilket känns som ett klockrent val.

Att vrida på världen skulle kräva enorm precision eftersom vinklarna måste vara perfekta för att man ska kunna ta sig vidare. Något som inte fungerar särskilt bra med den dåliga analogspaken till PSP. Istället har Sony löst det genom att man kan bläddra fram olika vinklar genom att trycka på fyrkantsknappen, något som dock förtar all svårighetsgrad eftersom man genom ihärdigt hamrande på knappen ofelbart kommer att hitta rätt vägar både för det problem man står inför och nästa. Ja, och nästa igen, och så vidare.

Så använd inte funktionen då. Tja, så kan man säga, men när man hela tiden har vad som känns som ett facit bara några knapptryck bort förtas mycket av utmaningen och meningen med att verkligen slita för att komma på hur man ska göra härnäst. Det resulterar ofelbart i att jag helt enkelt inte anstränger mig så mycket som jag borde på varje bana och efter att ha dött några frustrerande gånger fuskar jag mig galant vidare.

En funktion som alltid uppskattas i spel är möjligheten att kunna designa egna banor, något man kan göra i Echochrome. Det går även att dela med sig av dessa till sina kompisar om man vill utmana varandra. Verktyget är dock inte riktigt så smidigt som man kanske skulle kunna önska, men med lite träning går det att få ihop egna mardrömslika utmaningar att få andra att slita sitt i frustration åt.

Allt detta i kombination med den stilistiska grafiken med endast två färger gör Echochrome unikt. Eller hade gjort. För man kan faktiskt ladda ned Echochrome till Playstation 3 för en betydligt lindrigare summa än PSP-spelet kostar. Och Playstation 3-versionen ser bättre ut, har bättre möjligheter till distribution av egenhändigt hopkomponerade banor och har bättre spelkontroll. Därmed känns den som ett betydligt bättre val och Sony borde tveklöst ha låtit PSP-versionen få vara ensamt på marknaden någon månad först om de hade velat ha någon försäljning från det.

Echochrome är som sagt en annorlunda spelupplevelse, olik precis allt annat. Därmed inte sagt att det per automatik är fantastiskt roligt, för den stegrande svårighetsgraden är trots allt alldeles för högt ställd för de allra flesta. Och konceptet i sig självt börjar alltför snabbt kännas lite enahanda. Istället är det ett spel jag lagt ifrån mig bara för att någon dag senare få tillbaka spellusten om och om igen. Lite som ett bra pusselspel trots allt ska vara, men köp det hellre till Playstation 3 eftersom du för en bråkdel av summan trots allt får ett klart bättre spel.