Dustborn

Det är något speciellt med en riktigt ordentlig roadtrip. Jag uppskattar sådana i både film och spel. När en sällsam skara av karaktärer ger sig ut på en resa med ett mål i sikte. När karaktärers olika livsöden nystas upp under äventyrets gång. Men allra mest uppskattar jag alla stunder under själva resan. Som här i fallet sker ombord på en buss eller runt flertalet lägereldar. När nästa destination hägrar någon speltimme bort och där resan är lika viktig som, eller viktigare än, målet. Som den gamla klyschan lyder. Det är därför skönt att Dustborn också är som allra bäst gällande just detta. Antingen när man är i rörelse eller stannar vid en camping för natten och karaktärerna får summera dagen som gått.

Det är en annorlunda skara av personer som samlats för att genomföra ett jobb som tar dem genom ett alternativt Amerika några år in i framtiden. En slags dystopisk framtid där historien ser annorlunda ut. Mångfalden och inkluderingen kan kännas lite väl skriven på näsan med tydlig presentation av karaktärernas pronomen och ja, representationen ligger hela tiden och ruvar där i bakgrunden. Men det blir givetvis helt personligt hur mycket vikt man lägger på detta. Eftersom det också är ett äventyr som är väldigt drivet av just karaktärsporträtt ser jag heller inte så stora problem med att detta får ta plats. Utvecklare vill såklart berätta sin historia med sina preferenser gällande sådant här och precis som i äventyr som Life is Strange-serien eller Telltales olika följetonger så handlar det mycket om att låta karaktärerna ta lika stor plats som själva berättelsen i sig. Ofta brukar kritik handla om att man gör om redan etablera saker för att passa samhällsklimatet. Här är det istället något helt nytt och vet man med sig att sådant här inte är för en. Ja, då är förmodligen vare sig story eller karaktärer något man relaterar till eller får utbyte av, ändå.

Precis som att den omtalade sexigheten i Stellar Blade inte ens blev särskilt märkbar när spelet väl började uppleva och stod i fokus och krävde ens koncentration, så tycker jag heller inte att fokus bör ligga på särskilt mycket annat än vad spelet har att erbjuda. Visst, karaktärernas personligheter är i Dustborn en större del av upplevelsen med tanke på just vilken typ av spel det är, Men även fast det då märks att utvecklarna gärna vill skapa något med mångfald, representation och inkludering (framförallt när det kommer till gruppen man omger sig med) så är det ju då ändå deras berättelse och deras vision som här presenteras. Om man sedan stör sig på det eller uppskattar det blir i slutändan lika personligt som huruvida man i grunden just uppskattar en berättelse där karaktärer står i så pass mycket fokus som i detta spel.

Det första man lägger märke till gällande spelkonceptet är att en typ av förmågor existerar i orden som kan sägas. Vissa karaktärer kan använda sina ord till olika saker vilket också är skälet till att det är något av ett utstött gäng som samlats. Deras ord är som en slags superkraft. Dessa avspeglas i både val och spelens action-moment som vi återkommer till senare. Karaktärernas olika egenskaper blir också en del av hur man kan påverka och forma både olika stunder i smått och hela berättelsen i stort. Huvudpersonen vid namn Pax kan avbryta samtal med något som mest kan likna barska förolämpningar medan en annan i gänget har en lugnande effekt med sina ord.

Det tar inte lång tid innan man får grepp om Pax, som då är karaktären man styr, och hennes följeslagares personligheter. Speciellt inte eftersom det förekommer väldigt mycket dialog i spelet. En del är valfritt, men att prata och lära känna de andra och knyta band blir samtidigt en styrka även om det stundtals blir väldigt mycket dialog att höra på. Vissa stunder står spelet verkligen och trampar vatten och även om jag uppskattar att resan tar sin tid, så är en del stopp och scenarion lite väl utdragna. Redan i spelets andra kapitel förekommer en lång spelsektion som känns lite väl långsam. Även om jag kan uppskatta att spelet verkligen försöker fördjupa precis allting i form av relationer och den berättelse som finns så hade jag önskat att man hade ökat tempot lite. Vi förstår snabbt vad som skapat drama och jobbiga relationer och behöver inte den upprepning som tyvärr förekommer. Om några karaktärer har det jobbigt med antingen varandra eller livet i allmänhet så räcker det att det sägs en enstaka, kanske ett par gånger, men här är det lite som att det ska fördjupas i det sista. Livet är hårt för alla, speciellt ifall du ses som annorlunda av något skäl. Men konstanta nervösa sammanbrott eller bakomliggande historier behöver inte ältas för mycket. Jag fattar det efter första gången, jag kan uppskatta fördjupningen den andra och sedan blir det mest tjatigt.

Tacksamt nog finns det dock en bra variation i spelens olika moment och just variationen är lika mycket välkomna som de är lite märkliga. För det första så är gänget under täckmantel som ett band, vilket innebär att ett slags simpelt rytm-spel finns inbakat här. Detta tillsammans då med val som formar handlingen och relationer och så även en del strider. Bland mycket annat.

Vi kan avhandla det här med spelets rytmsektioner först. Resan genom landet sker alltså under täckmantel som ett punkrock-band under namnet Dustborn. Förutom att författa ny musik så förekommer också spelningar där det helt enkelt handlar om att trycka på knappar vid rätt ögonblick. Mer avancerat blir det liksom inte men det är ändå ett inslag som adderar någonting till den saliga blandning som spelet innehåller. Det resande gänget hamnar också i en del strider där man dels går lös med ett slagträ, som också kan uppgraderas, mot diverse motstånd. Striderna tillför egentligen inte mycket mer än lite avbrott mot resten av spelets atmosfär och om det inte vore för det faktum att man kan använda karaktärens säregna egenskaper så hade de känts alltför simpla. Nu kan man använda dessa krafter som en slags specialattack för att åstadkomma mer skada. Det gör inte striderna direkt komplexa, men det ger åtminstone lite mer än att de känns som simpel konstant "button mashig".

Överlag så är tillförseln av dessa inslag något som varierar mer än det har ett djup. Jag uppskattar absolut att det finns då det faktiskt gör hela spelet mer varierande och lite annorlunda men det är samtidigt rätt ytliga saker. Djupet saknas och det är mer då något som bryter upp det text-tunga äventyret mer än att vara komplexa inslag.

Något som Dustborn bygger mycket kring är att ens relationer och den övergripande berättelsen kan bli olika beroende på vilka val man gör i dialogerna. Men det blir också en av de moment där jag tycker spelet kanske misslyckats allra mest. Det känns ofta som att spelets dels tvingar mig att reagera på ett visst vis för att föra handlingen framåt och det känns också som att det jag har att välja på är ganska otydligt. Visst att det kanske finns någon sorts visdom här i att vi inte vet hur orden vi säger påverkar andra människor, men det är ofta det känns som en axelryckning i utfallet. Samma sak när jag ska välja vilken karaktär som ska hjälpa mig med något - då krävs det ändå i slutändan att det är rätt karaktär för uppgiften som ska genomföras. Så när jag testar de andra så är det mer som att det blir utan konsekvenser eller att det sker några olika utfall. Till slut är det ändå rätt person som hjälper mig vidare ändå. Spelet talar liksom även om vem som är mest lämpad i de textrutor som dyker upp och visst - det är väl roligt att se hur de andra karaktärerna hanterar situationen när jag ber om deras hjälp. Man kan samtidigt uppskatta arbetet här kring dialog och att man får se hur de hanterar något istället för att det inte gick alls. Men jag hade önskat mig lite mer valfrihet i vem jag valde att få hjälp av i mitt gäng och att det gav olika utfall och fanns olika lösningar.

På samma vis ger inte dialogerna heller några olika direkta val eller påverkar berättelsen nämnvärt i många fall. När vi samlas runt lägerelden handlar det snarare om att jag vill veta allt och få sagt och lyssnat på allt som går för att sedan känna mig nöjd och gå och lägga mig för kvällen och komma vidare. Visst att jag kan utveckla relationerna lite djupare, men nyanserna och konsekvenserna känns som att de saknas eller är minimala. Det är för styrt och utan att upplevelsen påverkas och detta tillsammans med att det ofta känns otydligt och platt gör att denna biten inte riktigt fungerar. Vilket är synd eftersom den ändå känns som en sådan där grej som man ändå lutar sig mot. Jag får heller inte riktigt något grepp om vad karaktärerna tycker om de val jag gör eller vad som sägs. Det dyker upp små märkliga animationer i hörnet som förkunnar att det kan sagt eller lyssnat på kanske gett någon slags effekt, men det är väldigt otydligt vad och vem jag påverkat.

Något jag verkligen gillar, och som känns passande, med Dustborn är hur det är uppdelat i olika kapitel, som olika "nummer" av en comic. Det hämtar mycket inspiration överlag från det att luta sig mot en stil av serietidningar. Detta märks givetvis mycket i det visuella med olika paneler av text och tankar, hur stora ord dyker upp på skärmen och hur de olika kapitlen sedan återberättas som just en serietidning. Den tecknade stilen som genomsyrar allt gör också allting väldigt atmosfäriskt rent grafiskt och ramar in det hela fint. Man har verkligen lyckats finna en stil som gör platserna man besöker minnesvärda och det vilar en slags simplistisk tydlighet över allting jag kan uppskatta. Dock känns karaktärerna lite uttryckslösa med för simpla uttryck och även om röstskådespelarna gör ett bra jobb känns det lite för frånkopplat animationerna i deras ansikten. Men som helhet gillar jag grafiken och den visuella stil man valt. Musik och ljud fungerar också väldigt bra och även om låtarna som framförs på sin höjd är lite smått catchy är de ganska generiska. Förutom att då karaktärernas ansikten känns rätt stela när repliker levereras så gör dock röstskådespelare ett bra jobb även om känslan av ren inläsning blir lite väl påtaglig ibland.

Dustborn känns väldigt eget i många avseenden. Vi har sett lite liknande i spel som exempelvis Road 96 och i andra delen av Life is Strange. Jag tänker då framförallt på känslan av en roadtrip, mötet med olika människor och hur valen vi gör påverkar vår upplevelse och den resan vi har framför oss. Det är lite synd att just det sistnämnda känns alldeles för vagt för med lite mer djup framförallt just där så hade detta kunnat bli betydligt mer minnesvärt. När det kommer till själva resan dock, och upplevelsen som sådan, så hade jag absolut kunnat knuffa upp betyget en siffra baserat på bara själva personliga känslan av den. För precis som jag skrev i inledningen är just en sådan här resa något jag själv uppskattar rent subjektivt och det är lätt att tycka om hur själva "livet på vägen" för dessa karaktärer är återgiven. För även om spelmomenten är lite i simplaste laget så det är fortfarande en resa jag är väldigt glad att jag fick uppleva. Så känner man att det är en sådan känsla man eftersträvar så tycker jag definitivt att man ska ge sig ut på den själv.