Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves

Filmen:
När den charmige barden Edgin blir förråd av en mäktig mästertjuv (spelad av en utsökt förrädisk Hugh Grant) är det upp till barden, en druid som kan förvandla sig till allt från en fluga till en ugglebjörn, en besvärjare med lågt förtroende och en fårordig barbar med hobbit-fetisch att slå sina allt annat än kloka påsar ihop för att ställa allt till rätta - samt hinna rädda världen från de röda Thay-magikerna.

Långt innan jag fick testa mitt första tärningsbaserade rollspel var Jeremy Irons-filmen från 2000 min allra första Dungeons & Dragons-upplevelse, så det var inte något direkt bra första intryck av denna magiska spelvärld - även om jag fortfarande håller Irons ostiga prestation till en av filmvärldens roligaste. Jag kom såklart på bättre tankar när jag väl fick rulla tärningarna och skapa mina egna äventyr med en grupp likasinnade äventyrare och när Hollywood återigen har spelat in en påkostad D&D-session verkade det omöjligt att fånga rollspelets essens. Jag blev dock glatt överraskad över filmens värme, vilket ju reflekterade kärnan i D&D ganska väl.

Honor Among Thieves doftar mer vitsig Marvel-komedi och Guardians of the Galaxy i fantasyskrud än ett renodlat fantasyäventyr, men det känns samtidigt som det enda tänkbara sättet att översätta spelets själ till vita duken. Det är rätt kul ibland, även om man har sett många av skämten förr. Jag fnissade när gänget slösade bort sina dyrbara frågor på några återuppväckta lik (vilket Simpsons gjorde betydligt bättre i James Woods-avsnittet) och några konfrontationer mot slutet var väldigt underhållande, såsom en flyktscen där druiden måste förvandla sig till olika djur för att ta sig igenom olika hinder eller en heist-scen som involverar portaler.

Filmen är överraskande lekfull med sina varelser, magiska gadgets och heist-planer, där filmskaparna ser till att verkligen krama ur så mycket av den där kreativa andan som ju genomsyrar en klassisk Dungeons & Dragons-session. Här leks det vilt med trollkonster och svärdsvingande akrobatik för att låta varje rollspelsfigur sticka ut med sina förmågor och Chris Pines karisma blir sammanhållningen i den udda äventyrsgruppen. Det är dock inte fullt lika kreativt vad gäller storyn. I rollspelet är det ok att använda av sig klyschor, då det snarare handlar om spelarnas beslutsfattande och omständigheterna som omger ramhistorien som ju gör spelet så unikt.

I filmformat blir dock handlingen mest slö, förutsägbar (slutet är inte svår att räkna ut) och styltig - lite som när en spelmästare försöker trycka in så mycket lore som möjligt, till deltagarnas förtret. Filmen är också lite för lång, där man med lätthet hade kunnat raka av 20 minuter. Det är nämligen skillnad på att, som spelare, försöka överleva fantasyfaror och att se regissörerna John Francis Daley & Jonathan Goldstein själva rulla sina tärningar för att avgöra rollspelskaraktärernas öde i två timmar. Det finns en scen där huvudpersonerna diskuterar risken med att döda dottern om man sköt en pil mot hennes fönster och önskade där och då att det skulle finnas lite mer liknande risker i handlingen.

Trots dess uppenbara brister, en trög andra akt och småful CGI sitter Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves ändå på oväntat mycket hjärta och charmen blir total när filmen väl får komma igång under den sista actionpackade akten och känns för tillfället som en bättre Marvel-matiné än det som Marvel har spottat ut de senaste åren. D&D-vibbarna är påtagliga i form av påhittiga lösningar och den skämtsamma stämningen från verkliga D&D-omgångar. Med andra ord finns det tillräckligt många kul sekvenser för att roa biobesökande familjer - hur insatt i D&D man än är.