Dune: Prophecy [S1E01-E04]

10 000 år innan Paul Atreides blev Arrakis frälsare viskades det redan profetior om sandplanetens öde i Bene Gesserits hallar. Detta är dock inte det systerskap som vi bekantade oss med i Denis Villeneuves filmadaptioner; i prologsatsningen Dune: Prophecy är detta bara rötterna till rymdhäxornas allt hårdare grepp om galaxens makthavare och det började med två Harkonnen-systrar - två skoningslösa kvinnor som vi får följa både som unga och som äldre ledare för att förstå vad vad det var som fick bägaren att rinna över för den kvinnliga ordern.

Dune: Prophecy är inte baserad på Frank Herberts science fiction-epos för den som undrade; grunden till Prophecy har i själva verket baserats på sonen Brian Herberts bok "Sisterhood of Dune", vilket märks bara några minuter in i serien. Det är mycket som måste förklaras och introduceras för TV-tittarna på ett väldigt klumpigt vis och intelligensen, finessen, visdomen från pappa Franks böcker saknas helt i detta manus. Allt från hur maskiner gestaltas som Transformers-figurer till hur systerskapet tränas upp känns... fel. Något missriktat. Jag ska försöka att inte vara alltför förhastad här; det är ett stort korthus som serieskaparna bygger här och efter att ha sett fyra episoder (av sex) finns det ändå något av underhållningsvärde - även om det varken når upp till Frank Herberts böcker eller Villeneuves filmer.

Till att börja med är Emily Watson väldigt övertygande som storasyster Valya Harkonnen och ledare för systerskapet, som här sår fröet för både Harkonnens vidriga rykte och Bene Gesserits alltmer manipulativa metoder. Hon är otäck, utan att bre på det för brett. Det är också fascinerande att se dynamiken mellan de många olika kvinnorna som håller till i Bene Gesserit-klostret. Serien kretsar dock inte så mycket på systerskapets ursprung, vilket jag hade hoppats mer på, och handlar mer om ett nytt hot från en självutnämnd profet som tydligen besitter superkrafter. Tematiskt går det ihop med originalböckerna, men den politiska intrigen är rätt banal och generisk i jämförelse. Det jongleras många platta karaktärer och det är dessvärre inte många karaktärer som fäster sig, särskilt inte deras namn. Om det inte hade "Dune" i namnet hade nog detta kunna misstas för någonting helt annat. Det uppskruvade våldet och sexet är åtminstone mer minnesvärt för den som söker Game of Thrones i rymden, vilket antagligen var vad HBO var ute efter.

Estetiken når inte heller riktigt upp till filmernas utomvärldsliga känsla och visuellt påminner serien mer om en blandning mellan Game of Thrones och The Hunger Games. Men det är snyggt. Det är en snygg imitation av filmernas estetik som fungerar väl i TV-format och trots några klaustrofobiskt inrutade scener finns det en stor variation bland miljöer. Det finns också en rad sevärda sekvenser som när systerskapet till exempel försöker låsa upp sitt förflutna och översvämmas bokstavligen av sina föregångare och förfäder. Visuellt sett är Prophecy långt ifrån en tråkig serie att titta på. Detsamma kan dock inte sägas om seriens tempo och berättelse, som ständigt haltar och släpar för att det saknas en ordentlig drivkraft i manuset. Det är mer spretigt än vad det är komplext. Att en sex episoder lång TV-serie dessutom lägger ett helt avsnitt på en enda lång tillbakablick, utan att säga någonting nytt om karaktärerna, talar nog ganska väl om hur lite spice som finns i seriens ådror. Dune-universumet är vanligtvis otroligt ödesmättat, men här väntar man mest på att pusselbitarna ska falla på plats. Det är mörkt och konspiratoriskt på ett klassiskt "plans within plans within plans"-vis, men utan den där delikata och intrikata elegansen från Frank Herberts värld.

Som Dune-fan är jag bevisligen besviken, än så länge. Jag ska inte helt avfärda det då jag ännu inte har fått kika på prologens två sista episoder, som kanske lyfter det hela en aning. Det får framtiden får utvisa. Just nu hamnar den dock i det där mediokra prolog-facket som andra liknande satsningar har hamnat i. Dialogen må exempelvis vara bättre än Rings of Power och intrigen må vara mer vuxen än The Acolyte, men som förspel lyckas Dune: Prophecy inte heller tillägga något som inte redan har sagts i denna följetong. Förhoppningen är att seriens resterande två avsnitt knyter ihop säcken och hittar en bättre balans bland intrigerna, men som profetia ser framtiden inte alltför ljus ut för denna ursprungshistoria. Dune: Prophecy får digital premiär den 18 november hos Max.