Dune: Awakening

Vi är alla bekanta med Arrakis, fejden mellan familjerna Atreides och Harkonnen, uppkomsten av Muad'dib och, för läsare av böckerna, det stora jihad över galaxen av Fremen-folket i Lisan al-s namn. Gaib. Tack vare Denis Villeneuves anpassning verkar det som att absolut alla känner till historien om Frank Herberts Dune, och det är just denna förtrogenhet som gör Dune: Awakening till ett så övertygande koncept. Inte bara har sci-fi-universum knappt utforskats i ett interaktivt format, med Dune: Spice Wars som ett av undantagen, utan det här spelet av den öppna världens överlevnadsgurus på Funcom är också en helt ny version av älskad och ikonisk berättelse. Det leker med tanken att Paul Atreides aldrig föddes och att Harkonnens aldrig begick folkmord mot Atreides och Paul fann sig aldrig gömma sig hos Fremen och på en snabbspår för att bli en gudskejsare. Ja, i den här berättelsen kämpar familjerna Atreides och Harkonnen en oändlig dragkamp för kontrollen av Arrakis och dess enormt värdefulla och kraftfulla kryddfält. Dune: Awakening utspelar sig kring samma tidsperiod som huvudberättelsen om Dune, förutom att det är en annan tidslinje, är många av de ikoniska ansiktena som aldrig överlevde "den där" ödesdigra natten ledare och fortfarande lever och mår bra. Du kan träffa Duke Leto, du kan korsa Rabban, du kan hitta Fremen som gömmer sig och lever ett mycket lugnare liv än vad de gjorde i huvudtidslinjen, och viktigast av allt, du kommer inte att träffa Paul eftersom han aldrig föddes. Men även om jag med glädje skulle ägna ytterligare 1000 ord åt att diskutera kunskapen och den bredare effekten detta har på världen av Dune: Awakening, låt mig faktiskt börja med att berätta allt om hur den här titeln spelar i praktiken.

Om du någonsin har spelat ett överlevnadsspel i öppen värld tidigare, inte ens bara ett av Funcoms erbjudanden, kommer du att vara mycket bekant med strukturen som Dune: Awakening också tar. Du börjar med att kraschlanda i Arrakis öken utan att du har något att namnge. Till skillnad från andra titlar som låter dig ta reda på, på grund av ökenplanets brutala fientlighet sätts du omedelbart i arbete och får i uppdrag att överleva. Detta innebär att fly den öppna sanden för att undvika att orsaka Wormsign och attrahera en sandmask, hitta skydd från den brännande värmen, skaffa fukt var du än kan hitta den (till exempel suga ut rester från exteriörerna av de få växtarterna på planeten) och fortsätta att göra det på grund av bristen på en kvarhållande Stillsuit. Medan vissa andra överlevnadsspel handlar mer om att komma överens med kraftkurvan och skapande system, slösar Dune: Awakening ingen tid på att bekräfta att utan omedelbar åtgärd kommer du att dö på Arrakis. På många sätt är stressen faktiskt ganska välkommen. Det ger dig syfte på ett sätt som vissa andra överlevnadsspel bara hanterar löst. Du är mindre orolig för att bli dödad av en manisk galt eller att hitta rätt sorts bär för att komplettera ett matrecept. Dune: Awakening är mer grundläggande och rudimentär i sina överlevnadselement och det beror på att Arrakis är oändligt mycket mer fientlig än The Forests skog. Om något är de bästa spelen att jämföra Dune: Awakening med Raft eller Stranded Deep, eftersom ett oändligt hav kan vara lika isolerande och farligt som en horisont av oändlig sand.

Men med denna designstil kan du se att Funcom har varit tvungen att ta ett steg tillbaka för att säkerställa att det inte blir en upplevelse som är för överväldigande tuff. Det finns ett begränsat antal fiender som för det mesta verkar vara en promenad i parken för att övervinna, hantverk och resursinsamling - även om det är lite monotont - är enkelt och ganska raffinerat, och spelet har utformats på ett sådant sätt att både autentiskt Funcom och väldigt befriande. Du kan klättra vad som helst med lätthet, du kan utveckla och använda ett jetpack för att skala vertikalitet med ännu mindre stress, du kan hitta eller bygga fordon som Ornithopters för att korsa stora avstånd utan att svettas, och att döma av mina försök att bli uppäten levande av en sandmask, om du inte gör något otroligt dumt, kommer dessa grävande titaner inte att utgöra ett alltför stort hot mot din vardag. Det är av dessa skäl som Dune: Awakening faktiskt känns som en ganska unik och övertygande överlevnadstitel i öppen värld. Precis som fallet är med den här genren som helhet kommer de stora frågetecknen givetvis att vara hur spelet fortsätter att repa in dig och underhålla timme efter timme utan en strikt linjär berättarstruktur. Men utan tvekan kommer nostalgin och Dune-referenserna och nickningarna att räcka för att tillfredsställa de flesta människors begär när de fortsätter att samla resurser och föremål och skapa sig ett namn bland de många fraktionerna som kämpar för kontroll över Arrakis. Efter ungefär en timmes tjafs med Dune: Awakening, en brutal timme tack vare Koelnmesse-värden för Gamescom som står inför enorma Wi-Fi-problem som leder till frustrerande gummiband, blev jag ganska intresserad och glad över att fortsätta spela. Det här slår mig inte som en ny version av överlevnad i en öppen värld och ärligt talat känns det som de flesta andra projekt som verkar i detta utrymme, men det är Dune-elementen som gör att den här titeln kan sticka ut och blomstra. Medan Dune: Spice Wars utan tvekan har det här spelets beat för sin politik och filmerna och böckerna för deras rena narrativa förträfflighet, har Dune: Awakening alla dessa takter när det gäller att presentera en värld som du både vill utforska och en som känns skrämmande autentisk för hur vi alla uppfattar Arrakis ödemark. Awakening är den ultimata Dune-lekplatsen.