Dreams of Another

Under min tid som recensent har jag spelat många märkliga spel, främst för att jag älskar att utforska och prova obskyra och "konstiga" titlar. Det är ofta här de bästa spelupplevelserna finns, och jag skulle säga att Dreams of Another är bland de konstigaste spelen jag har provat, eftersom jag faktiskt tycker att det är svårt att förstå utvecklarnas vision här. Dreams of Another är ett actionpel skapat av multimediakonstnären Tomohisa Kuramitsu, som också går under artistnamnet "Baiyon". Även om han också skapar bildkonst, workshops och musik (han har bidragit med ett par spår till Little Big Planet 2 och all musik till det här spelet), är han förmodligen mest känd i vår del av världen för sitt arbete med PixelJunk Eden 2.

Dreams of Another... Det första man lägger märke till när man startar spelet är dess unika visuella stil. Jag kan inte komma på något annat spel som ser ut som det här. Den använder en teknik som kallas "Point Cloud Technology", som består av tusentals partiklar i olika storlekar, former och genomskinlighet, och när de placeras nära varandra kan de bilda olika objekt, såsom hus, träd, människor eller vad speldesignern nu vill. Det finns förmodligen många fördelar med denna teknik, men en av de mest uppenbara i Dreams of Another är att man enkelt kan manipulera miljön beroende på hur spelaren interagerar med den. Vi återkommer till det om en stund.

Som jag sa i början är Dreams of Another ett märkligt spel. Jag är inte rädd för att erkänna att jag under stora delar av spelet inte hade någon aning om vad som försiggick framför mina ögon, men jag ska försöka förklara lite här. Du tar rollen som "Mannen i pyjamas" (bokstavligen en man i pyjamas) och handlingen utspelar sig över fyra olika abstrakta drömmar. Du upplever drömmarna i små fragment i vad som verkar vara slumpmässig ordning, eftersom du ofta hoppar från en dröm till en annan. Drömmar är ofta märkliga, och det är även dessa drömmar. Bland annat handlar de om en clown som vill sälja sin nöjespark med utslitna åkattraktioner som inte längre fungerar, om tre små fiskar som letar efter en väg ut ur ett stort akvarium då de har hört att det finns något som heter "havet" på andra sidan, och om sonen till en konstnär som vill återskapa sin fars livsverk med hjälp av enbart robotar, vilket får honom att fråga sig själv vad konst egentligen är.

Drömmarna börjar ofta med formlösa moln av partiklar som man inte kan röra sig igenom. Förutom pyjamasen är man utrustad med en kulspruta (och senare även med granater och en bazooka), och genom att skjuta in i partikelmolnen som omger en börjar man omforma sin omgivning. Partiklarna rör sig, ändrar form och storlek, och på så sätt dyker hus, träd, karuseller och mycket mer upp. Med andra ord skapar man genom att skjuta och "förstöra". Allt eftersom man skjuter bort partikelmolnen och en påtaglig värld dyker upp kan man börja röra sig och prata med olika människor. Man kan också välja att lyssna på vad de olika sakerna har att säga (ja, döda saker har tankar och åsikter); till exempel kan det finnas en brevlåda som är trött på att folk lägger brev i den utan att fråga först, och brevlådan antyder svagt att detta kan vara övergrepp. Jag stötte också på en döende mullvad vars sista önskan var att dricka champagne i en jacuzzi. Ja, drömmar är ibland ganska konstiga.

Så du springer runt i din pyjamas, beväpnad till tänderna, och överallt du går blir du förföljd av en pacifistisk soldat som tror att han är värdelös. Du är inte mycket till soldat om du inte kan trycka av, och han kan ha en poäng där. Men genom att prata med honom får du fler granater och mer ammunition till din bazooka, eftersom han uppenbarligen inte behöver dem. Som du kan förstå av ovanstående verkar detta ganska märkligt, och det kan vara något utmanande att förstå det övergripande konceptet. Det kan mycket väl vara så att andra kan förstå allt detta, och det kan vara jag som inte kan tänka tillräckligt abstrakt, men jag kände att jag saknade ett helt narrativt lager. Vad försöker Baiyon säga här? Vad är hans poäng med dessa abrupta och abstrakta drömmar?

Själva spelet är extremt enkelt; du skjuter på dessa partikelmoln för att skapa rymd och forma omgivningen, du pratar med clownen, fisken, soldaten och andra karaktärer, och du löser mycket enkla pussel. Efter 5-7 minuter tar drömmen plötsligt slut och man skickas vidare till ett annat fragment av en helt annan dröm. Och så fortsätter det. Efter de första 5-10 minuterna av spelet har man sett allt det har att erbjuda spelmässigt. Det blir därför snabbt monotont, och när glädjen i att skjuta på dessa partikelmoln avtar (det är ganska coolt till en början) finns det inte mycket spänning eller underhållning kvar om man, liksom jag, också tappar intresset för berättelsen. Mot slutet av spelet, efter ungefär 8 timmar, bad jag helt enkelt att det skulle sluta eftersom jag hade fått nog.

Dreams of Another stöder även PlayStation VR2-headsetet, så jag var tvungen att gräva fram det längst bak i garderoben. När man spelar i VR kan man välja mellan två olika VR-lägen: tredjepersonsläge (som i platt-versionen), där man spelar med sin DualSense-kontroll, och förstapersonsläge, där man spelar med PS VR2 Sense-kontrollerna. Den här versionen är betydligt mer uppslukande, men i båda lägena tas man tyvärr bort från VR-upplevelsen, eftersom mellansekvenser inte spelas upp i riktig VR, utan helt enkelt på en skärm inuti headsetet. Det är lite av en besvikelse, och spelet växlar ständigt mellan VR-lägen och det här fönstret där en mellansekvens spelas upp som om den vore på din TV. Det är inte direkt bra.

Jag brukar gilla "konstnärliga" spel som försöker göra något visuellt annorlunda än vad vi normalt känner till och här träffar Dreams of Another mitt i prick. Den visuella sidan är helt unik, ibland rentav vacker, och andra gånger bara rolig, förförisk och väldigt, väldigt annorlunda. Med det sagt kan jag helt enkelt inte förstå vad Baiyon försöker säga med det här spelet. Det som händer framför mig är nästan obegripligt för mig. Hur passar de fyra berättelserna om en clown som vill sälja en serie defekta nöjesparksattraktioner till ett multinationellt företag ihop med fiskar som älskar ljusshower och drömmer om ett liv ute i havet? Jag kan inte förstå det.

Jag har också insett att det här förmodligen är någon sorts konst. Vissa förstår det, andra inte. Och även om jag anser mig vara någon som är bra på att tolka konst och som älskar knäppa och mystiska spel, så går Dreams of Another över mina huvuden. Detta återspeglas också i min musik, i kombination med extremt enkelt spelupplägg, så det kan mycket väl vara så att andra tycker att det är helt fantastiskt och har en djup och vacker berättelse, och det är också okej. Som med så mycket annan konst är det helt upp till individen att tolka vad de ser, och det här var helt enkelt inget för mig.