Dragon Quest III HD-2D Remake

När alla satsar på remakes med storslagen grafik, stora förändringar, och ibland till och med ändrade stridssystem (Final Fantasy Remake, jag tittar på dig) är det trevligt när utvecklare försöker hålla sig så nära originalspelet som möjligt. Dragon Quest III HD-2D Remake är ett sådant där just HD-2D är den stora förändringen. Det här är så mycket av ett klassiskt japanskt rollspel det går att komma. Jag tror inte ens det hade blivit mer japanskt om Square Enix och Spike Chunsoft kommit och tryckt upp en japansk flagga i nyllet på mig.

Och jag menar klassiskt. Här finns inget flashigt där det måste hända någonting var femte sekund för att hålla intresset upp. Det är en otroligt långsam grind (med uttal som grajnd, inte en sån vi har för att blockera vår infart) med turbaserade strider, en hög svårighetsgrad, och en stor öppen spelvärld med random encounters och väldigt lite handhållning för att hjälpa dig hitta rätt. Det här känns som ursprungliga Dragon Quest III, men med charmigare grafik. Till och med de flesta ljudeffekterna finns kvar från originalet, från de små pipen när jag bläddrar i menyn till ljudet när jag går in eller ut från en byggnad. Ljudbilden är fenomenalt nostalgisk med fantastisk musik.

När det kommer till utseendet avslöjar titeln redan allt. Det är i en HD-2D-stil som Square Enix redan använt sig av i spel som Octopath Traveler och Triangle Strategy. Två spel som det flesta nog är överens om att de ser riktigt bra ut. Kortfattat är det karaktärer i pixel-2D med dynamiska 3D-bakgrunder. Det har ju visat sig att det är ett utseende som passar japanska rollspel av klassisk stil väldigt bra och så även här. Detta betyder snyggare uppbyggda städer och miljöer samtidigt som karaktärerna behåller en del av det där härligt klassiska utseendet. Vissa miljöer har också gjorts om något för att bättre passa den nya kameravinkeln som är lägre än den tidigare som var nästan direkt uppifrån.

Dragon Quest III, och därmed också denna remake, är den första delen kronologiskt i den så kallade Erdrick-trilogin (De två första spelen i serien utspelar sig kronologiskt efter den tredje delen). Detta är namnet på allas vår hjälte i spelet. Redan från början visar det sig att han inte haft någon särskilt bra relation med sin far Ortega. Denne försvann iväg redan när Erdrick var en liten pojkspoling och sedan försvann han vid någon vulkan. Originalet från 1988 bygger tyvärr inte vidare på denna bit av berättelsen, men det gör remaken. Utan att spoila för mycket får vi nya berättelsesegment om Ortega som berättar lite mer av vad som egentligen hände när spelets hjälte blev faderlös. Spelets berättelse kommer knappast blåsa någon av stolen utan det är precis vad du hade kunnat gissa att storyn är. Vår hjälte får plötsligt på sin 16-årsdag ta på sig rollen att rädda världen från en ond kraft med sina goda kompanjoner. Det har nämligen kungen beslutat. Det var denna fuling, kallad Baramos, som vår far gav sig iväg för att besegra. Berättelsen i sig är inte jättelång med en otrolig mängd dialog, vilket väl är vad man kan förvänta sig från ett 36 år gammalt spel, utan den mesta tiden tillbringas istället med att försöka bli starkare. Det här är ett väldigt grindigt spel. Karaktärerna behöver bara vara nån nivå för låg och de dör i princip i en träff. Den första delen av spelet, innan jag lyckades uppgradera till mycket bättre rustning, var det en slakt av mina karaktärer som inte ens en skräckfilm hade kunnat återskapa. Ibland blev det lämna en stad, nästan dö i en strid för XP, förhoppningsvis gå upp en nivå, återvända till staden för att vila upp mig, och upprepa. Letar du efter ett spel som du snabbt bara kan springa igenom är det här inget för dig.

Vi har ju dessutom vant oss med att få handen hållen av spel nu för tiden. Ikoner som visar precis var du ska gå för att komma vidare. I denna remake har du ett val att antingen ha nästa plats inringad eller inte på kartorna. Fast även om du har den på kommer det inte alltid vara så enkelt som du tror. Ett tag in i spelet skulle jag bege mig till en plats för att komma vidare i äventyret. Problemet var att jag inte kunde gå vidare utan att ha fått tag i en nyckel. Vad spelet inte gjorde var att visa var denna nyckel fanns. Jag fick helt enkelt försöka fundera ut det själv. Vakten som vaktade dörren frågade om jag ville veta var den är. Ja tack gärna, sa jag. Synd för dig då, blev svaret. Det var inte förrän jag klarat ett helt annat uppdrag som någon berättade för mig var denna nyckel fanns. På väg rakt ut i öknen tvingades jag spöa monster efter monster i en spelvärld som tyvärr är lite väl tom. Åtminstone när jag springer runt på världskartan. Genom att alla strider är random encounters finns det ingen annan karaktär på världskartan. Det väcker gamla minnen från alla förbannade Zubats från Pokémon Blue. Väl inne i striderna har utvecklarna återigen valt att hålla det så nära originalet som möjligt. Jag väljer om jag vill göra en vanlig attack, använda magi eller någon egenskap. Sedan fokuserar bilden bara på fienderna som radar upp sig från vänster till höger i bild. Det går inte att se någon springa fram och svinga sitt svärd eller skjuta eldklot från nån stav. Istället visar de bara en animering när monstret träffas av något och hur mycket skada det gör. Allt medan en textruta sammanfattar längst ner på skärmen. Igen, otroligt klassiskt. Medan jag uppskattar att det är så likt originalet ger det ibland också en känsla av föråldrad spelmekanik.

En förbättring är den så kallade monsterarenan. I originalet kunde vi där slåss med ett urval med arenans egna monster. Nu kan vi rekrytera monster själva och använda dem för att slåss i arenan. Går det tillräckligt bra finns det priser efter varje turnering. Vad jag hade önskat hade förbättrats, speciellt efter att ha vant mig vid de senaste spelen i serien, är mer personlighet på mina kompanjoner. De har helt enkelt ingen. I början av spelet får vår hjälte, den enda med någon personlighet i gänget, gå ner till vad som kan beskrivas som en pub och rekrytera tre medhjälpare från ett av de åtta olika tillgängliga jobben eller rollerna. Ett av dessa, Monster Wrangler, är nytt, men har funnits i bland annat Dragon Quest X och använder här samma utseende. Dessa har sedan nästintill inga dialoger alls och vi får inte lära känna dem. Dessutom styr de sig själva i strid, så vi får ingen känsla av hur de är där heller. De är bara där.

Dragon Quest III HD-2D Remake är ett bra spel med en stor känsla av japanska rollspel från 80-tal till tidigt 90-tal. Om du gillar det här spelet kommer bero på om du behöver action eller inte. Det här är ett långsamt spel som är väldigt troget originalet. Det finns inget som gjorts för att matcha nutidens snabba, flashiga spel. Vad vi istället får är ett spel med mycket strider, en hyfsat känslosam berättelse, och ett vackert utseende. Dragon Quest I & II HD-2D Remake är för övrigt också på väg. Något vi kan se fram emot nästa år.