Doom 3 BFG Edition

Första gången jag testade Doom 3 skrek jag. Jag skrek, rakt ut. Och högt! Som en liten, liten tant formade jag kakhålet till ett "O" och brände av det ena hiskeliga gapvrålet efter det andra. Jag är mycket lättskrämd, vanligtvis. Ibland hoppar jag till likt ett hispigt skräckfilmsoffer av att mailprogrammet plinkar till och indikerar nyinkommen e-post. Jag är vad man skulle kalla för en fjomp. I mångt och mycket. Därför har detta återseendet inte varit särskilt kärt. Tyvärr.

BFG står enligt legenden för "Big Fucking Gun" och är namnet på den vidrigaste och värsta dunderpuffran i hela actiongenren. Id Software har alltid varit svaga för att smyga in denna rejäla krutstake i samtliga av sina Doom- och Quake-spel och Doom 3 var givetvis inget undantag. Doom 3 BFG Edition är en slags semi-meningslös Doom-samling där man snabbputsat lite på Doom 3, The Lost Mission och Resurrection of Evil samt widescreen-konverterat Doom och Doom II och pulat ned alltihopa i en enda, demondoftande, låda. Boxen säljs till reducerat pris men går ändå lös på 300 kronor. För två stycken lastgamla pixelspel - och ett halvgammalt som inte åldrats med värdighet.

Och... Jag måste vara ärlig här. Doom 3 BFG Edition är välfyllt och läbbigt, men känns dessvärre inte som något som fansen direkt önskat sig. Istället känns hela spelet som ett ganska desperat försök att klämma ut de sista kronorna ur Doom-serien. De första två spelen har funnits för nedladdning via Xbox Live i flera år och Doom 3 kostar 29 kronor i valfri reaback. Flinka PC-spelare har dessutom gratismoddat Doom 3 i åratal och har vid det här laget lyckats skrämma upp 2004-grafiken till oanade höjder. Det är också just därför det känns som en liten gnutta märkligt att det enda i nyhetsväg man här erbjuder är widescreen-stöd (Doom och Doom II), en uppdaterad ficklampa samt stereoskopisk 3D i Doom 3.

Visst... Visst. Spelkontrollen är en liten gnutta tightare till Playstation 3 och Xbox 360 men det är knappt märkbart. Ett nytt checkpointsystem har tillkommit som eliminerar det störiga sparsystemet från den gamla konsolkonverteringen och grafiken är lite, lite snyggare. Bättre belysning och snyggare texturer är de mest märkbara skillnaderna och då främst gällande konsolupplagan.

När det gäller Doom 3, som på många sätt lade grunden för hela genren, är jag märkligt schizofren i mitt utlåtande. Jag älskade det för åtta år sedan. Jag delade ut vårt näst högsta betyg och spelade igenom äventyret fyra gånger samma år som det släpptes. Jag gillar, och har alltid gillat, den rysliga atmosfären, de snaskiga ljudeffekterna, de aggressiva fiendemonstren samt de normalmappade rymdkorridorerna. Jag kan samtidigt känna att stora delar av spelet idag mer känns som ett grafikdemo än som ett riktigt spel, då enformig och ibland enfaldigt hopklämd bandesign trängts tillsammans med enkelspårigt fiendebeteende och i princip noll variation i spelets tempo.

Det går samtidigt inte att komma ifrån att Doom 3 var magnifikt ur ett grafiskt perspektiv när det först släpptes. Jag minns mycket väl hur extremt läckra jag tyckte att de stålblanka rymdbasmiljöerna var samt hur fasansfullt snygga ljuseffekterna som dansade på de polerade metallväggarna såg ut, den första gången jag bekantade mig med mardrömmen på Mars.

Idag, åtta år senare, har givetvis Doom 3 inte en suck mot genrens visuella giganter. Det är fortfarande bitvis riktigt läckert men lider samtidigt av instabil skärmuppdatering och det faktum att Id Software tvingade stänga in spelaren i klaustrofobiska minimiljöer för att kunna kräma på med allt vad moderna grafikeffekter hette. Under vissa partier saktar skärmuppdateringen i konsolversionen ned till oacceptabla nivåer och Doom 3 går från supersmidig grafikfest till en skrikande diabildsprojektor.

John Carmack, snabbpratande snille och den drivande kraften bakom Id Softwares ständiga grafikhets, har länge uttryckt en fascination för 3D-spel. Hans senaste upptåg är en hemmabyggd VR-hjälm som vi på Gamereactor fick chans att testa under årets Gamescom-mässa. Hjälmen fungerande förvånansvärt väl medan den mer ordinära 3D-effekten i Doom 3 BFG Edition inte imponerar fullt lika mycket (OBS! Årets underdrift).

Jag är, som du säkert redan vet, en aktiv motståndare till allt vad stereoskopisk 3D heter. Att spela spel (eller kika på film) med plastiga solglasögon på nästippen och försöka lura hjärnan att två projicerade varianter av samma bild ska mynna ut i någon slags fabulös 3D-upplevelse proppad av djup och dynamik - är på papperet inte särskilt mycket fiffigare än en bättre begagnad skridsko. I praktiken fungerar det knappt hjälpligt, oavsett spel. Crysis 2 förblir det bästa spelet som jag testat i 3D tack vare Cryteks egenutvecklade specialteknik. 3D-stödet i Doom 3 BFG Edition är godtyckligt, som bäst, och ingenting som gör att jag kommer att värdesätta den här version mer än originalspelet.

Det bästa med Doom 3 BFG Edition är inte det faktum att Id Software stoppat in 3D-stöd i Doom 3 eller fixat så att Doom II går att spela i widescreen. Nej, det bästa med det här spelet är multiplayerläget som för mig agerat välkommet avbräck från den perks-inflation som idag råder i genren.

Jag gläds över att slippa sätta mig in i onödigt invecklade belöningssystem och applåderar Doom 3 för dess avskalade enkelhet. Att spela retrocharmiga dödsmatcher där endast skicklighet, precision och kännedom om banornas utformning spelar roll - är något som jag ständigt saknar. Id Software var forna mästare på den här typen av multiplayer-underhållning och även om Doom 3 BFG Edition aldrig når upp till samma höjder som exempelvis Quake III Arena, är det ett old school-fränt och trevligt avbräck.

Doom 3 BFG Edition är inget dåligt spel. Doom var stilbildande på sin tid, svinroligt och brutalt. Doom II var en fantastiskt uppföljare som jag spenderade hundratals timmar tillsammans med. Doom 3 var atmosfäriskt, becksvart och svinläbbigt för åtta år sedan och står sig som ett av de där tekniska underverken som drev grafikutvecklingen framåt. Det som gör mig avigt inställd till BFG Edition är att det i princip bara är samma gamla spel, en gång till, med sparsmakade nyheter. Att kunna spela de gamla klassikerna i widescreen samt möjligheten att kunna lira Doom 3 i 3D är enligt mig inte värt 300 kronor.

Id Software borde istället ha lagt utvecklingstiden på Doom 4.