Donkey Konga

Det förtar dock inte faktumet att Donkey Konga är ett av årets mest underhållande musikspel. Till spelet hör en bongotrumma i skönt plastigt djungelutförande. På den finns två slagytor samt en ljudsensor som registrerar handklappande. Sedan gäller det att rytmiskt dunka takten till låtar som Louie Louie, The Loco-Motion, Tubthumping och en del klassiska Nintendo-teman som Zelda, Super Mario och givetvis Donkey själv. Totalt erbjuder spelet drygt 30 låtar, vilket tyvärr är lite i snålaste laget för att ge spelet en evig livslängd.

Donkey Konga spelas med ytterst pedagogiska mätare som med olika former och färger, särskilt framtagna för att även passa färgblinda, indikerar vad som ska göras. Totalt finns fem olika moment som det gäller att tajma in, det är klapp på vänster trumma respektive höger, klapp på båda trummorna simultant, febrilt hamrande på båda samt handklapp. Handklappen är särskilt underhållande och förmedlar stundtals nästan känslan av att sitta på en Mora träsk-konsert och köra någon av deras gymnastiska barnramsor. Varje gång man trummar till belönas man med något av Bad, Great, Miss eller Ok. Great och Ok gör att den poängkedja man håller på med fortsätter, medan Bad eller Miss renderar en bruten kedja. Mycket intuitivt och enkelt.

En sak som drar ned betyget något är faktumet att spelet är alldeles för enkelt om du är rutinerad musikspelsfantast. Lyckligtvis avhjälps detta till viss av spelets tre svårighetsgrader, men fortfarande är det inga problem att ens på svåraste låten pricka alla rätt efter bara några försök för ett proffs på musikspel. Den som inte är bekant med genren lär dock snarare uppfatta svårighetsgraden som precis lagom, det är bara det att jag helst skulle velat ha flera högre nivåer av utmaning. Visserligen finns ett spelsätt kallat Jam som gör att man måste spela helt utan mätare som talar om när man ska trumma, men det gör snarare att man får träna minnet med att komma ihåg hur man gör, snarare än att sätta fingerfärdigheten på prov. Spelet baseras ursprungligen på Namcos arkadspel Taiko no Tatsujin, vilket faktiskt kan vara frustrerande svårt stundtals, och i det läget känns det väl typiskt Nintendo att dumma ned svårighetsgraden.

Donkey Konga är givetvis inte spel som på något vis är beroende av grafik. Utvecklarna har dock gjort vad de har kunnat, vilket har resulterat i flera olika bakgrunder, en välanimerad Donkey som spelar tillsammans med dig och ett ytterst tydligt upplägg. Även färgval och liknande är lyckade, vilket sammantaget gör att Donkey Konga är ett av de utseendemässigt mest tilltalande spelen i genren. I bästa gorilla-anda belönas man med bananer i spelet, vet inte hur många klasar jag försett mig med

Musiken är givetvis det absolut viktigaste i ett sådant här spel. I Japan fanns flera anime-låtar med, liksom en hel del riktigt bra musik. Av någon outgrundlig anledning tycks alla spelmakare ha en nidbild av européer som ett folk som bara lyssnar till schlager och 80-talshits. Det har smittat av sig även på Donkey Konga som fått ett stundtals ganska outhärdligt ljudspår. Visst går det att spela igenom 99 Red Balloons eller Lady Marmalade, men man tröttnar i ärlighetens namn på dessa låtar som man ju dessutom var ganska trött på redan innan.

En rolig detalj är möjligheten att spela fyra samtidigt. De snälla människorna hos Nintendo har sett till att det går att göra med handkontroller om någon inte har jaft råd/möjlighet/lust att skaffa sig ett eget trumset, fast allra roligast blir det naturligtvis när fyra personer har egna trummor. Den kakafoni av hamrande, handklappande och gapskratt lär förarga mången granne, kan jag tänka mig. Det enda negativa jag kan komma på med detta moment är att man inte får klappa alltför högt, eftersom ljudet då snappas upp av medspelarna trumset, vilket kan resultera i brutna poängkedjor och liknande. Förutom detta finns också några enklare minispel där framför allt ett "Whack-a-Mole"liknande (ni vet de där spelen som finns på Liseberg och liknande där man ska slå mullvadar med hammare) spel med King K. Rool i huvudrollen är ganska underhållande.

Vet du med dig att du vill ha high score-listor, extrema utmaningar och trendig klubmusik får du vackert lov att vänta tills Konami släpper sitt nästa dansspel. För övriga är dock detta en bra inkörsport till musikspelens underbara värld samt ett kul partyspel med en god portion Nintendo-känsla.