Donkey Konga

När folk hörde talas om att Namco skulle göra nästa Donkey Kong-spel började det vattnas i munnen på fansen. Fullt förståeligt eftersom Namco är mästare på snabba actionspel. Nu visade det sig att sanningen var en annan. Istället för ett coolt spel i samma anda som Donkey Kong Country visade det sig att spelet från Namco var ett trumspel. Beskedet togs emot med blandade känslor, spelet var ju inte vad någon egentligen ville ha. Donkey Kong är sedan Rares Donkey Kong Country en plattformshjälte och inte en figur skapad för djungeltrummor.

Donkey Konga bygger på det i Japan så omättligt populära arkadspelet Taiko no Tatsujin. För de som är bekanta med musikspel är det mesta rent spelmekaniskt egentligen ganska självklart och Donkey Konga levererar inga som helst överraskningar. Trumsetet består av två trummor och en mikrofon för att känna av handklappningar. Själva trummorna är av oväntat god kvalitet och känns som saker man kommer att kunna slå på i många år.

Spelet går ut på att tajma in röda, gula, turkosa och lila cirklar som kommer åkande från höger till vänster på skärmen. Varje gång en cirkel passera en vit linje som finns till vänster på skärmen gäller det att använda den funktion som motsvarar färgen på cirkeln. Gul och röd är vänster respektive höger trumma, medan lila är båda trummorna samtidigt och den turkosa motsvarar en handklappning. Just handklappningen är intressant. Mikrofonen är oerhört känslig och registrerar ljud vare sig du knäpper med fingrarna, klappar händer eller slår i sidan på trumman. Det sistnämnda är enklast att göra och kräver bara en hand. Tyvärr är ljudsensorn lite för känslig och när man spelar på flera spelare resulterar det i att andra spelares klappningar även registreras på min trumma, vilket avbryter värdefulla kombinationer.

En sak som är särskilt noterbart med Donkey Konga är svårighetsgraden. Där Taiko no Tatsujin bitvis är ohyggligt svårt och verkligen sätter koordinationen på prov har Donkey Konga fått svårighetsgraden starkt nedtonad. Något som säkert lär starta debatten igen om Nintendos barnsligare spel. Ett märkligt beslut hursomhelst. Ingen kommer att ha minsta svårighet att klara Hard på något enstaka försök. Dessutom får man inte ens längre skriva in sina rekord. Väldigt tråkigt och får spelet att kännas som ett stympat arkadspel.

En av de absolut viktigaste faktorerna i ett musikspel är musiken. Nu känns det lite orättvist att kommentera den i den japanska version av Donkey Konga som vi fått hit till redaktionen eftersom en stor del av musiken säkerligen kommer att bytas ut. Något som dock inte lär ändras är att det finns med några klassiska Nintendolåtar. Bland annat finns musik från Donkey Kong 64, Super Mario Bros, Pikmin, Hamtaro och Kirby med på skivan samt diverse animémusik. Risken är dock stor att Donkey Konga liksom Konamis dansspel blir rejält omstuvat i sin europeiska tappning med all kul musik för insatta utbytta mot S-club 7, Spice Girls och deras gelikar.

Tyvärr finns ingenting att låsa upp i Donkey Konga. Ett par minispel bifogas dock (varav klassiska Mario Bros är med), vilket skänker lite extra livslängd till spelandet. Återstår att se hur spelet känns efter en rejäl hårdtestning och hur det håller med sin alltför lätta svårighetsgrad. Tills vidare nöjer jag mig med att konstatera att spelet inte är så bra som det kunde ha blivit.