Doggy Style gjordes med levande hundar

Se där, en rubrik för århundradena men jag får skylla på den svenska filmindustrin som valde att döpa om Strays till Doggy Style. Hade vi valt att ha kvar originaltiteln så hade det sett bättre ut och bildsökningen till den här artikeln hade också känts betydligt bättre för undertecknad men det är inget att göra åt det nu. Hur som helst har den precis haft premiär i USA och drog då in en bit över 100 miljoner svenska kronor, vilket verkligen inte är någon vidare bra siffra, i synnerhet inte med tanke på den halva miljard den har haft i budget och Doggy Style fortsätter därmed den negativa trend som har pågått ett bra tag nu för barnförbjuden komedi på bio. Någonting som har blivit lite av en snackis är om hundarna i filmen är levande djur eller om Josh Greenbaum gjorde som så många andra i branschen och använde CGI för sina vovvar. Svaret är att hundarna är riktiga. Han ville göra en så verklighetstrogen film som möjligt, ja så verklighetstroget det nu kan bli med talande jyckar men de enda gångerna de ersattes av datorgenererade karaktärer var när det skulle filmas sådant som inte kändes bra eller säkert för djuren.

I en intervju med Collider berättar regissören att han först filmade hundarna för att sedan lägga på talet. I Greenbaums egna ord:

"We kind of shot it all without the voices, which is interesting. I also would say 95% of what you just watched is all real dogs, which was really important to me. Obviously, any time it was unsafe for a dog to do anything, it was like, Alright, we're gonna go full CG, but for me, I really wanted to make sure at the start that you just felt that you were watching real dogs. Obviously, we had to have them talking since we were unable to train the dogs to talk, but I thought about it, and we could've gone full CG."

Han avslöjade också att han har tittat på hur andra har gjort och är imponerad över hur Disney har fått de digitala djuren i Lady och Lufsen och Lejonkungen att se ut som om de befann sig i en äkta miljö men som hundägare själv så kände han att både han och andra människor med hund alltför lätt skulle se skillnaden och stänga av om det inte kändes trovärdigt:

"This is right around the time Lady and the Tramp—which, if anyone saw that, it was really well done—it was all CG dogs, and Lion King, and all those kinds of amazing films came out. But I kept feeling like I've had dogs my whole life, and I'm sure lots of people in this room have dogs. You could put an elephant up in a film, and I'd be like, "Yeah, that's pretty good," because I'm around an elephant for, like, five minutes a year at the zoo when I take my kids there, but I think for dogs, I know dogs, we all know dogs. We live with them, their behaviors and mannerisms, and I just wanted them to feel as real as possible because the more real it felt, the funnier it gets, right?"

Att jobba med djur är ingen större skillnad från att arbeta med människor enligt Greenbaum även om det förstås är svårare att berätta för ett djur än en människa hur man vill ha det men i slutändan handlar mycket om att få fram känslor och han berättar om exemplet när Will Ferrells hundkaraktär, Reggie konfronterar sin tidigare husse. Hur det krävdes många försök innan det såg ut som om att hunden faktiskt var skraj för Doug. Det handlade framför allt om att få hunden att gå som om den vore rädd. Att först gå upp till huset, lätt nervös för att sedan konfrontera honom. De många olika kroppspråken. Du kan inte bara säga åt hunden att gå utan ibland behöver den gå långsamt, ibland fort, kanske hänga med huvudet när den är ledsen eller hoppa när den är lycklig. Här har hundtränarna gjort ett hästjobb med att få alla karaktärer att agera verklighetstroget i varje situation.

Vi får vänta ett tag till för att se exakt hur bra de har lyckats, närmare bestämt till den 1:a september när Doggy Style har svensk biopremiär.

Är du sugen på... Nej, nej! Kommer du att se Doggy Style?