Directive 8020

Supermassive Games är tillbaka med ett nytt äventyr - men den här gången lyser de sexuellt frustrerade och allmänt konfunderade tonåringarna med sin frånvaro, och mörka skogar, dammiga källare samt gamla gruvschakt har förpassats till arkivet. Istället är det ett kompetent, vuxet och rutinerat gäng rymdfarare vi får följa ombord på rymdskeppet Cassiopeia.

Cassiopeia är ett skepp som banar väg för moderskeppet Andromeda. Jorden sjunger på sista versen, Mars fungerade tydligen inte särskilt bra som plan B och nu är exoplaneten Tau Ceti F mänsklighetens sista möjliga räddning. Med andra ord är det en minst sagt avgörande resa vi får ta del av. En resa av ganska klassiskt snitt, absolut, och en som - precis som Supermassives tidigare spel - gärna leker med klyschor och genretypiska troper.

Spelet inleds med att vi får följa de två sömnteknikerna Simms och Carter. Deras uppgift är att se till att den övriga besättningen sover sött och dessutom väcka dem när de befinner sig i omloppsbana kring Tau Ceti F. De har själva varit vakna i fyra år medan de övriga åtta i rymdstyrkan slumrar obekymrat och helt ovetande om vad som hände den där ödesdigra dagen de faktiskt nådde fram till planeten de färdats så långt för att hitta.

Carter och Simms är mitt uppe i förberedelserna inför väckningsprocessen. Slutet är nära nu och deras viktigaste uppgift ligger alldeles runt hörnet på arbetsschemat - men allting tar en dramatisk vändning när Cassiopeia träffas av en meteorit. En liten rymdpromenad senare är skrovet ihoplappat och allt verkar vara frid och fröjd. Det trodde åtminstone Simms och Carter, men så var det ju naturligtvis inte. Det hade trots allt inte varit särskilt mycket till rymdskräck om den där meteoriten bara varit en helt vanlig rymdsten.

Men även om hålet är lagat är skeppet fortfarande skadat. Sömnteknikerna fortsätter reparationsarbetet och pratar med varandra över komradion - men plötsligt slutar Simms att svara. Carter letar upp henne för att försäkra sig om att allt är som det ska, men hon är inte sig själv längre. Den vänliga, skojfriska och väldigt sympatiska kvinnan är plötsligt mordisk. Nu är det inte säkert att det kommer vara exakt så här det utspelas för dig, då diverse val kan leda till att ödet väljer en annan väg - men oavsett så är det här Directive 8020 tar fart och slutar egentligen aldrig att accelerera förrän eftertexterna rullar sex till tio timmar senare.

Besättningen har, föga förvånande, en del frågor när de vaknar utan hjälp från sömnteknikerna. Frågorna hopar sig: Vad har hänt? Varför är de inte här? Varför svarar bara Simms på anrop men inte Carter? Under resten av äventyret får vi följa en brokig besättning bestående av piloter, tekniker, läkare, ingenjörer och projektets slipade finansiär Mr. Williams. Precis som vanligt när det gäller Supermassive-spel är det en salig blandning karaktärer, där personlighetsdragen ofta är uppskruvade och övertydliga för maximal dramatisk effekt. Vissa gillar man mer, medan andra känns helt okej att offra om det innebär att resten av gänget får leva vidare. Om man ska peka ut någon tydlig huvudperson så är det Brianna Young som tar störst plats och fungerar som den viktigaste kuggen när handlingen ska drivas framåt. Vi får följa henne både innan avresan, ombord på skeppet och även i andra sammanhang som jag inte kan nämna utan att lägga krokben för er och avslöja för mycket.

Det är alltså ett typiskt Supermassive-upplägg i grunden: många viljor, många potentiella dödsfall och en berättelse där varje liten replik kan kännas som en möjlig dödsdom.

Så har ni spelat Until Dawn, The Quarry eller något av de tidigare antologispelen som studion släppt kommer ni att känna igen upplägget direkt. Directive 8020 gör inga enorma försök att uppfinna någon ny formel, utan allt är av samma snitt rent gameplaymässigt. Du byter ständigt vilken karaktär du styr, valen du gör har stor betydelse för hur saker och ting fortskrider och dör någon fortsätter spelet utan dem. Visst - du kan spola tillbaka tiden och göra andra val för att en potentiell favoritkaraktär ska överleva, men det förtar konceptet en aning för egen del. Misslyckas man med QTE-knapphamrande och råkar bli krossad av en gigantisk container (yep, det hände och det var väldigt grafiskt), så är det så det får bli - det var i alla fall så jag spelade spelet. Det går garanterat att rulla eftertexterna med fler överlevande än vad jag lyckades med. Två stycken av totalt tio andades fortfarande när jag var färdig, och hade det inte varit för att jag tvingades smyga i tid och otid hade den siffran med största sannolikhet varit betydligt högre.

Smygandet är en ganska stor del av Directive 8020 och vet ni något om mig så kan det eventuellt vara att ni hört att jag är sämst i världen på att hålla mig dold. Jag avskyr smygsekvenser, helt enkelt. Har ni tålamodet kommer det däremot inte vara några större problem för er. Dels för att smygmomenten egentligen är ganska lätthanterade, mycket på grund av att AI-fienderna är halvblinda. Det är sannerligen inte Alien: Isolation-nivå vi hamnar på här, även om det syns att Supermassive blickat både en, två och tre gånger mot Creative Assemblys klaustrofobiska överlevnadsskräck-mästerverk. Problemet för mig grundade sig mest i att jag verkligen inte pallade att smyga. Tålamodet tröt gång på gång och jag ertappade mig själv med att springa istället. Det slutade olyckligt minst ett par gånger. Antagligen långt fler om jag ska vara ärlig.

Jag vill hålla den här recensionen så spoilerfri som möjligt, och utan att säga för mycket är definitivt den första delen av spelet det otäckare partiet. Hotet är mer mystiskt, "monstren" mer oberäkneliga och stämningen betydligt mer stressande. Mot slutet av spelet har klyschorna staplats så högt på varandra att de liksom inte påverkar mig som spelare särskilt mycket längre.

Det finns några problem med det här spelet som sticker ut mer än andra. Klyschigheten har vi ju redan pratat om och den skulle jag inte säga är ett av dem - det är helt enkelt Supermassives grej. Det som sticker mest i mina ögon är hur repetitivt och "mer av samma" spelet känns. Varje kapitel känns bitvis som en repris av det föregående, där man gör samma saker om och om igen. Man smyger, låser upp dörrar, letar efter batterier och springer från någon eller något som jagar en genom trånga korridorer. Hade det inte varit för att storyn faktiskt är intressant och engagerande hade jag verkligen tröttnat - men även om man gör ungefär samma sak hela tiden gör man det åtminstone av olika anledningar. Jag önskar ändå att utvecklarna hade låtit fantasin flöda lite mer och vågat göra fler avstickare från det redan etablerade receptet. För variation finns här - bara inte tillräckligt ofta.

Det andra, om än inte riktigt lika stora, problemet är att det aldrig blir särskilt otäckt. Jag kan räkna till två gånger jag blev rejält rädd och "hoppade till" i datorstolen. En av gångerna berodde det på ett ganska klassiskt men snyggt orkestrerat jump-scare, medan den andra berodde på att jag satt på helspänn under en smygsekvens när min fru plötsligt tappade något i golvet i rummet bredvid. Det var inte långt från en fullskalig hjärtattack där, men det får man tacka fru Pettersson för mer än någon annan. Resterande delar av spelet är stämningsfulla, snygga och välfungerande - men det stannar snarare på en nivå där spelet har en lätt kuslig atmosfär än att det blir genuint skrämmande. Visserligen är det väl bra för mig som är en fegis av rang, men till och med jag hade inte varit främmande för att skruva upp läskighetsnivån ett par hack.

Stundtals har jag också funderat kring vissa märkliga "klipp". Nu är det ju inte en film, utan ett spel, men Directive 8020 och Supermassives övriga alster är väl så nära film man kan komma utan att kliva över den gränsen. En riktigt skicklig filmregissör hade lagt större vikt vid hur scener hade klippts och det blir både lite svajigt och pajigt emellanåt. Jag reagerade även på hur vissa av karaktärerna betedde sig scenen efter en högst dramatisk och förlusttyngd sådan; det förekom både fistbumps och märkliga leenden. Ska dock flika in där och ge utvecklarna kudos över det fantastiska arbetet med motion capture - ibland ser faktiskt rollpersonerna kusligt mänskliga ut. Tekniken har verkligen flugit fram de senaste åren och L.A. Noire framstår som antikt vid det här laget.

Med Directive 8020 var det meningen att Supermassive Games skulle ta några tydliga kliv framåt. Det skulle kännas som ett AAA-spel, utlovade de, och ptja... det kanske det gör. AAA-stämpeln är inget kvitto på definitiv kvalitet för min del, men på flera områden har de definitivt steppat upp och nått högre på den stegen. Först och främst är spelet sinnessjukt snyggt. Delar av det ligger utan tvekan på ren tappa-hakan-nivå, där allt från ljussättning och animationer till de rent grafiska detaljerna håller en nivå studion inte varit i närheten av tidigare. Med det sagt har spelen de stått bakom nästan alltid varit snygga - men detta befinner sig på ett helt annat plan. Det är dessutom - i alla fall under min genomspelning - befriat från buggar. Det rullade på helt friktionsfritt för min del.

En annan del som imponerar är designen. De har träffat rätt och prickat in en industriell, minimalistisk och trovärdig estetik, där det enda egentliga felsteget är hur utomjordingarna är designade mot slutet av spelet. Men bortser man från det lilla snedsteget har de gjort det mesta rätt.

Ljudet är en tredje, definitivt lyckad, faktor. Det är ofta avskalat, där små atmosfäriska ljud är ditt enda sällskap istället för bombastiska stråkorkestrar. Detta varierar dessutom beroende på vad som händer i spelet, där flyktpartier och smygsektioner ackompanjeras av olika audiovisuella uttryck. Jag vill dessutom ge Supermassive Games en rejäl och högljudd high-five när det kommer till låtvalen på soundtracket, där vi får äran att lyssna på både Viagra Boys och Blood Red Shoes.

Slutligen vill jag hylla speltiden. Jag lever ett liv som inte rimmar jättebra med spel av episka proportioner och speltider som rusar iväg mot 100 timmar. Directive 8020 kan du klara på 6-7 timmar om du verkligen springer igenom det, medan 8-10 timmar är mer realistiskt om du vill hitta lite hemligheter och avnjuta härligheten i ett mer sansat tempo. När du väl rullar eftertexterna har du egentligen inte upplevt allting heller, för den delen. Du kan spela om spelet och få en helt annan utgång än tidigare, och vill du inte gå hela vägen kan du välja specifika punkter i berättelsen och se vad som händer om du gjorde "det där andra valet". Med andra ord: räkna med 15-20 timmar om du verkligen vill se allt. Och med tanke på att Directive 8020 "bara" kostar 400-500 kronor får du dessutom ganska god valuta för pengarna.

Vi får se hur det fortsätter nu. Supermassive Games har satt ribban ganska högt och jag hoppas sannerligen att The Dark Pictures Anthology fortsätter åt samma håll. Uppåt alltså. Directive 8020 är ett bra spel, men det är heller aldrig mer än så. Visserligen sprakar det om det visuella och det ljuder dessutom väldigt väl - men bristerna finns där och det mest påtagliga för mig är den repetitiva naturen och en motvilja att ta ut svängarna och göra något obeprövat. Även om genreklyschorna bär de här spelen så finns det gott om anledningar att utmana dem också. Men det får vi se framgent. Tills dess kan ni gott kliva ombord på Cassiopeia, släcka lamporna och låta Directive 8020 göra sitt. Det når inte hela vägen ut i det okända, men resan dit är ändå klart värd att ta.