Diablo IV

Jag minns mina första stapplande steg i Sanctuary från det allra första spelet, vilket släpptes 1996. Eld, lava och märklig göteborgska. Versionen jag spelade hade nämligen svensk dubbning. Det finns dialog jag minns än idag tack vare detta. Ettan var först i ledet att intressera mig för en serie jag spelat sen dess. Därefter kom tvåan som tog världen med storm. Vem minns inte alla träffar för att "LAN:a" eller alla sena kvällar med flerspelarläget. Därför var det med stor spänning jag spelade Diablo IV-betorna inför lanseringen och även recensionsversionen. Mina första intryck är väldigt positiva. Vi har äntligen nått tidpunkt där tvåans magnifika design och utseende fått vara en vägvisare för det här spelet, som på flera sätt är en återkomst till det som enligt mig gjorde Diablo till Diablo.

Diablo IV är mörkt, blodigt, hårt, rått och storskaligt. Kartan är gigantisk och det tar tid att utforska varje hörn. Därför är jag lite tveksam till hur länge det dröjer innan man får sin häst. Jag hade redan nått level 35 innan jag fått hästen. Det också med detta som spelets största brist landar för mig. Att ta sig över kartan går i snigelfart. Varje centimeter av kartan befolkas av fiender, händelser och annat. Mycket av detta uppskattar jag. Med tanke på att fienderna skalar med dig kommer varje fight ta mer tid än de behöver. Detta saboterar lite av känslan att vara övermäktig. Jag tror att det konstanta stridandet över varje centimeter av kartan utan häst kommer att frustrera vissa spelare. Jag är tudelad då stridandet är det bästa, samtidigt kanske det i längden blir lite drygt att karva vägar av blod till respektive punkt på kartan. Är den en sak som är säker är det att demoner och annat otyg ska dräpas i sådana mängder att man börjar fundera på hur många som egentligen finns.

Det går att teleportera sig som vanligt mellan Waypoints (sparsamt utplacerade) och direkt till städerna med den klassiska Town Portal magin. En ännu större förbättring är att du nu också kan använda en teleporteringsmagi som öppnar en orange portal för att ta sig ut till grottans ingång utifrån. Det finns förbättringar till transporteringsssystemet, men det finns också en frustration jag vill återkomma till. Jag tycker att vi går upp i nivå lite för fort. Det finns så otroligt mycket att göra hela tiden att du snabbt är väldigt kraftfull. Jag kan köpa att det är bra att få använda så många förmågor som möjligt snabbare än senare. Samtidigt känns det lite bisarrt att sparka på bossar utan en suck i vädret för dom att vinna.

Jag har själv ingen lösning på nivåproblematiken. Jag tror inte att öka i nivå långsammare är lösningen. För du går upp snabbt i nivå. Det saktar ner rätt rejält när du nått 40. Jag tror att detta löser sig själv i högre svårighetsgrader. Tyvärr fick vi fem dagar att recensera, av den orsaken hann jag inte testa alla World Tiers som svårighetsgraderna kallas. World Tier 2 upplevde jag var för enkel vilket förmodligen går som normal i detta spel. Du har tillgång till både ett och två när du startar. Min rekommendation till alla är att börja på två. Trean var ganska bra för mig men det krävdes att du klarade kampanjen. Då får fienderna mer motståndskraft och auror runt sig, vilket skyddar mot olika attacktyper.

Bortser jag från denna kritik har jag mest positiva saker att säga. Diablo IV fokuserar mer på sin historia, lore och berättelse denna gång. Det kommer inte vinna någon Oscar men jag älskar detta. Jag har alltid varit lite småbesatt av själva världsbygget och det står i centrum här. Vilka är skaparna av Sanctuary och hur skapades världen. Jag har älskat Youtubeklippen där röstskådespelaren bakom karaktären Lorath Nahr. Det finns mängder med information från vår nya Horadrim-vän även under äventyret. Han fungerar lite som en ersättare till Deckard Cain. Jag gillar honom och han bjuder på en riktigt professionell ärrad röst som passar perfekt. Skurken Lilith sopar verkligen Belial och Azmodan av banan. Hon är både obehaglig, sympatisk och otäck i sitt sätt. Det gäller även motparten ärkeängeln Inarius vars torterade och söndrande ego inte gör honom särskilt snäll. De sitter inte och skruvar sina mustascher och berättar om sina ondskefulla planer. De är betydligt bättre skrivna karaktärer denna gång. Jag skulle vilja gå så långt att de är ännu mer utvecklade än vi brukar se karaktärer vara i serien.

Designen, arten och världen är verkligen fenomenal. Träsk, stepper, öknar, bergslandskap och snöiga byar väntar dig. Vart du än tittar finns det grottor, hemligheter och annat att plocka upp. Den konstanta loopen av att slå monster, få belöningar och sälja i städerna är fortfarande intakt. Den fungerar väldigt bra i denna sammanhängande värld. Det är tack vare det ökade fokuset på berättande och ett levandegörande av världen som det glänser. Oavsett om jag försöker ta över en fästning, hittar ett event eller bara stöter på något märkligt i det vilda finns det en bakgrund till det hela. Den strukturen har alltid fungerat för mig. Att dränka en stor ruin i blod och få någon sagofarbror berätta om tidernas begynnelse och orsaken till dess existens både före och efter.

Det visuella lyfter alla aktiviteter du gör. Det är riktigt snyggt med lera, snö och pölar som reflekterar ljus. Estetiken hjälper verkligen till att sälja en nergången, ärrad och smutsig värld. Jag var inledningsvis lite orolig innan jag fick spela betan grafiken här skulle hinna åldras innan det färgiga spelet väl rullades ut. Så är inte fallet utan det ser bra ut för ett storbudgetspel 2023. Effekterna på vapen, magi och annat är även de bra. Inget av detta hade fungerat nära så pass bra som tack vare inslagen med ljud och musik. Dess specialeffekter ser fantastiska ut och jag fann att det var lättläst även i stridernas hetta. Spelet telegraferar både attacker och annat väl. Ett snyggt dekorerat lättnavigerat användargränssnitt, är körsbäret på tårtan.

Det jag reagerar mest på när jag färdas genom Sanctuary är faktiskt ljud och musik. När du sparkar in en dörr och dammet lägger sig ljuder det helt fantastiskt. Det finns en kraft bakom alla ljud. Det studsas olika beroende på miljöer och platserna låter precis som du föreställer dig att de gör. Jag älskar även hur alla äldre ljudeffekter fått sig en putsning. Guld, hälsodrycker och kistor låter precis som de alltid gjort, fast bättre. Precis som i Star Wars är ljudeffekterna lika viktiga som resten av innehållet för mig. Musiken är även den toppen. Det finns egentligen inget Diablo där jag kritiserat musiken. Här låter det inte bara bra utan passar väl in med vad du gör. Det spelas verkligen bäst med ett par hörlurar för att fånga upp alla detaljer i ljudbilden.

Om du spelat serien länge och undrar vad du gör när du klarat av kampanjen, kommer du även att hitta ett slutspel här. Paragon nivåer återvänder i en lite modifierad tappning. Det är ett nivåökningssystem som låses upp när du når nivå 50. Där kan du få betydelsefulla ökningar i dina förmågor. Utöver det finns även World Tiers (svårighetsnivå), Nightmare Dungeons, pvp, världsbossar och innehåll kopplat till säsonger. Jag gillar både Nightmare Dungeons och världsbossarna allra mest. För den förstnämnda behöver du nå World Tier 3 och hitta sigill (föremål). Med dessa kan du förvandla en redan existerande grotta till en betydligt svårare version. Genom detta kan du hitta mer sällsynt utrustning. Säsongerna och deras innehåll har jag tyvärr inte kunnat testa av förklarliga skäl.

Diablo är en serie som i och med detta spelet är tillbaka i fin form. Klasserna är alla roliga, varierande och fungerar bra så länge du inte spelar mot andra spelare. Det finns ett behov att se över balanseringen när du lirar mot andra. Jag har tyvärr inte kunnat testa spelare mot spelare tillräckligt utförligt för att komma med förslag på förbättringar. Något känns inte helt rätt här. Vissa förmågor är lite väl underpresterande. Däremot är jag nöjd med klasserna i kamp mot demonerna. Jag själv har egentligen aldrig brytt mig om att spela mot andra spelare under hela seriens historia, därför gör det varken till hur bra eller inte detta fungerar. Jag hoppas dock att för dessa spelare att Blizzard ser över läget.

Min tid som Sorcerer, Rogue, Druid och Necromancer var alla fantastiska i det vanliga läget. Det är också väldigt varierade och spelar olika. Jag hann inte testa Barbarian så mycket, men även den klassen underhöll. Oavsett om jag ledde en armé av skelett mot fienden eller förvandlar mig till en björn och hamrar motståndet till sylt finns det något för alla. Att släppa lös naturens element och teleportera sig runt på kartan blir aldrig gammalt. Även kanonkule-klassen Rogue är spännande, att hela tiden slå sig in i och ut ur grupper som ett kanonskott skapar en spännande dynamik. Är det något jag vill prisa utöver klasserna är det tekniken som inte bara låter dig skapa en grym karaktär utseendemässigt, utan också kameraarbetet som låter oss se vår karaktär i mellansekvenserna. Det fungerar toppen och skapar extra inlevelse.

Av det jag spelat har jag bjudits på en fantastisk resa genom Sanctuary. Jag har fått ta del av en mörkare berättelse och värld, vilket inte varit fallet sedan Diablo II. Musiken och ljudeffekterna är grymma och det visuella säljer en mörk övergiven värld på väg mot en kataklysm. Jag var och är fortfarande lite orolig att online-systemet kan strula i den fulla versionen. Recensionsversionen med färre spelare flöt på helt perfekt. Inga krascher, buggar eller annat som störde. När hela världen ska delta i denna kamp om Sanctuary och dess framtid är teknikens vara eller icke vara oförutsägbar.

Diablo IV är inte bara en bra återkomst för äldre spelare utan också välkomnande för nya. Tack vare några fantastiska berättelser via företagets officiella kanaler på Youtube och fokuset på världens skapare kan vem som helst hoppa in och ta sig an demonerna. Samtidigt belönas de som hängt med länge med både små trivia, förståelse över karaktärer och händelser. Det är läckert att titta på, hutlöst roligt att spela, beroendeframkallande och sådär mörkt som vi velat se serien ett tag. Jag är även nöjd med utbudet av klasser. Alla vet vi att det kommer komma en helig krigare förr eller senare. Om du älskar Paladin eller Crusader får du vänta lite mer. Mina tre favoritklasser är redan här och jag kan säga att de är bättre än någonsin.

Det är inte perfekt med lite smärre balanseringsproblem i spelare mot spelare, lite för snabbt att gå upp i nivåer när du börjar. Det tar för lång tid att få hästen vilket gör resandet lite väl drygt när du helst vill ta dig an uppdrag kontra slåss mot världens monster. Det finns något att göra bakom varje hörn. Slagsmålen om de stora borgarna är toppen och jag njuter av att kunna prata med allt och alla. Ljudet och musiken blåser liv i detta som inget annat kan. Berättelsen vinner inget pris men jag har varit underhållen från start till mål, Lilith och Inarius, som driver narrativet är fantastiska karaktärer. Jag kan utan tvivel konstatera att Diablo IV är ett av årets bästa spel, så skippa stranden, utlandsbesöket, flick-eller pojkvännen och lås in dig i ett mörkt rum med en dator eller konsol. Sanctuary väntar nu i sommar och du är kallad för demondräpande.