Diablo IV

Diablo II är ensamt ansvarig för att ha skapat den instinktiva reaktion i min reptilhjärna som får håren i nacken att resa sig när jag hör talas om ett loot-system eller olika grader av sällsynthet för de föremål du aktivt samlar på som spelare. Det beror inte bara på att Blizzards sätt att sammanställa spelets loot är vördat än idag, utan också på att jag har specifika, fantastiska minnen som är direkt kopplade till att jaga, samla och skryta om de saker jag hittade i det spelet. Därför hamnade Diablo III, som också är ganska gammalt, i kundvagnen redan på lanseringsdagen, även om det var till Playstation 3 år 2013. Det förberedde det redan solida loot-systemet, lade till extra lager genom bland annat en undanmanövermekanik och lyckades introducera mer variation, både visuellt och strukturellt genom en rad solida akter och svårighetsgrader.

Allt detta gäller än i dag, eftersom Blizzard fortsatt uppdatera och har lagt till massor av nytt innehåll under åren, men att spelet är knappt tio år gammalt börjar nyas. Som tur är lät Blizzard mig nyligen spela en tidig version av Diablo IV, nästa del av den ikoniska serien, till Playstation 5. Hur är det då? Oroa dig inte, spelet verkar leverera mer av exakt det som fans av serien väntat på, och det finns faktiskt några ganska intressanta och innovativa nya beslut som pekar i en annan riktning än vad jag trodde. Låt mig vara kort och koncist och berätta om fyra aspekter av min erfarenhet som har gjort väntan på lanseringen ännu mer besvärlig.

Naturligtvis är detta delvis väntat av seriens fans, och det med rätta. Det sista spelet i serien är tio år gammalt, men det är fortfarande lätt att uppskatta hur mycket bättre Diablo IV ser ut jämfört med Diablo III. Varje objekt är så oändligt mycket mer detaljerat och det gör att världen känns mer trovärdig och uppslukande. Oavsett om det är regn som slår mot olika ytor när du rör dig genom ett högt bergspass eller om din rustning reagerar på varje liten rörelse. Allt är flytande, dynamiskt och fysiskt förankrat i spelvärlden. Vi kommer säkert att gå in mer på de visuella aspekterna, men den gotiska estetiken är så lockande, så kombinationen av det konstnärliga och det tekniska, ja, den bara sitter där.

Men det finns ju många spel som ser bra ut nuförtiden, eller hur? Kanske är det därför som utvecklarna inte bara tagit ett steg framåt när det gäller det visuella, utan även hämtat inspiration från de mer klassiska öppna världarna. Nej, förvänta dig inte något som Grand Theft Auto V eller The Legend of Zelda: Breath of the Wild, utan den här världen är snarare ett steg under God of War eller kanske Gears 5, där du kan hitta dolda områden, massor av gömda skatter och liknande godsaker genom att utforska din omedelbara omgivning, och den här omgivningen är dessutom mycket, mycket större än den som erbjuds i tidigare kapitel. Det är inte så att Diablo IV gått över till en öppen värld, utan snarare att denna öppna värld är oändligt mycket mer detaljerad. Det faktum att du kan resa genom denna värld utan att se en enda laddningsskärm gör det bara ännu bättre.

När du rör dig i världen kommer du stöta på andra gamers då och då. Det händer inte ofta och har aldrig hindrat mig från att göra det jag ville göra, men det händer. Och låt mig slå fast detta: Diablo IV kastar inte bara fler och mer varierade grupper av fiender på dig, det erbjuds även några av de mest skrämmande monster jag sett i serien hittills. De är större, har fler strategiska lager och är generellt sett hårdare. Det är inte så att multiplayer är ett krav, men att se en sällsynt resenär i periferin för att följa dem till en episk strid är något som jag inte har upplevt tidigare i Diablo-universumet. Spelet verkar också aktivt gruppera spelare som är på gränsen till döden, eftersom en vän kom till min undsättning när jag var... ja, på gränsen till döden. Jag berömmer denna funktion för att den är så valfri som den är. Inte en enda gång fick jag en påminnelse om flerspelarfunktionen, och det fanns aldrig något brådskande behov av att hitta andra att ge sig ut på äventyr med. Möjligheten fanns bara där, i bakgrunden. Poäng för det.

Kanske borde jag följa upp det sista stycket med att säga att jag i stort sett alltid väljer att spela ensam om jag kan komma undan med det. Jag är en av de där knäppgökarna som spelar Destiny 2, The Division 2 och liknande helt ensam, och det kan jag göra i Diablo IV, och det är lika utmanande och roligt som om jag spelade med någon annan. Jag gillade bland annat att kosmetiskt anpassa min karaktär, men det är bara ytan. Du kan i stort sett anpassa allt i Diablo IV. Du kan justera dina vapen, specialattacker och trollformler för att passa din spelstil. Har din barbar ett svärd? Ja, du borde nog ändra din Whirlwind-förmåga så att den gör mer skada. Eller vad sägs om att göra det så att det ger 645 Bleed-skador istället? Dessutom kan du enkelt överföra specifika förmågor från ett vapen till ett annat, och det finns gott om skäl att fortsätta att finjustera även efter att sluttexterna rullat. Och när vi ändå är här: du kan inte köpa bättre utrustning med riktiga pengar. Det finns förvisso mikrotransaktioner... men de påverkar bara karaktärens utseende.

Som ni kan se är det här inte den mest kritiska förtitten, men efter flera timmar i sällskap med konsolversionen av Diablo IV är jag ganska övertygad om att Blizzard gjort helt och hållet rätt här. Kommer det att bli en framgång? Det är svårt att säga, men alla stjärnor är ändå på plats och jag kan känna att det här blir en av nästa års viktigaste spellanseringar.