Deus Ex: Invisible War

Det sägs att sann makt ligger i att kunna bestämma sitt eget öde, att ha makten att styra sina egna handlingar och att världen runt om formas efter en. Detta var fallet i Deus Ex när det släpptes våren 2000. JC Denton gjorde sin första dag på jobbet, han var en specialagent med förbättrade kroppsattribut som gjorde honom till en mer effektiv människa. Dessa uppgraderingar till den mänskliga kroppen gjorde spelets uppgifter enklare på mer än ett plan. Samtidigt visade det sig att man var tvungen att hushålla med uppgraderingarna. Antingen var man hyfsad på flera saker, eller alldeles överhumant superbäst på en eller två saker. Dessa uppgraderingar gick under namnet Biomods och gjorde att spelaren till stor del fick styra hur han eller hon tog sig igenom spelet. Trots att det fanns olika slut i Deus Ex har Ion Storm valt att fokusera på att JC Denton orsakade den stora kollapsen, vilket satte samhället på pottkanten.

Nu ett decennium attackeras Chicago av en terrorist med en nanobomb. Attacken förvandlar hela staden till en hög med rykande aska. Bland de få som undkommer finner vi ett forskarlag från företaget Tarsus och två av deras projekt. En av dessa karaktärer är Alex D, vår huvudrollsinnehavare som man nu själv kan välja kön och hudfärg på. Strax efter att teamet anländer till Tarsus komplex i Seattle blir även denna bas utsatt för en terroristattack. Denna gång är det de religiösa fanatikerna i The Order som slår ett slag för den rena mänskligheten. Snart finner man sig indragen i en härva där några vill förinta alla modifierade agenter av Alex slag. På ena sidan finner vi de som kämpar för mänsklighetens renlighet från bioförbättringar, och som helst av allt vill ha fred på jorden och blomkransar kring varje hals. I det andra lägret finner vi de militära gruntarna som helst av allt vill bränna alla fredsälskande hippies på bål. Vem man väljer att alliera sig är upp till en själv, och beroende på hur man gör sina val utvecklar sig spelet på olika sätt.

Men här hittar vi en av de stora skillnaderna från det förra spelet. Oavsett vilken sida man väljer i konflikten, får man nästan alltid göra samma sak, fast på olika sätt. Men det är aldrig någon enorm skillnad från den ena sidan till den andra. Lite tråkigt, men samtidigt ganska logiskt då ett spel med helt unika kampanjer hade tagit en smärre evighet att utveckla med dagens krav på teknik och utförande. Men det som känns fräscht med Deus Ex: Invisible War är att man fak6tiskt måste göra olika val beroende på hur man vill att spelet ska utvecklas. Personligen nöjt jag som mest av spelet innan jag valde att alliera med mig med någon av sidorna. Faktum är att jag gick igenom de olika stadsdelarna och begick allehanda fula dåd åt skumma karaktärer. Ofta gick detta ut på att jag stal något, mördade någon eller på andra sätt hjälpte till med smutsgörat. Det passerade fem timmar innan jag beslutade för att föra spelets handling vidare.

I det förra spelet hade man ett otal biomods att uppgradera sig med, något som verkligen gjorde skillnad på hur man satsade sina uppgraderingar. Denna gång har man valt att slå samman vissa, hitta på nya, och självklart har man dumpat ett flertal. Detta leder till ett något avskalat koncept, men som samtidigt nog behövs för att inte avskräcka de som inte tog till sig det komplexa systemet i ettan. Hela den här avskalningen verkar vara ett tema genom hela spelet, där många val liknar varandra, trots att man kanske spelar för två helt olika fraktioner. Men man får hoppas att där Deus Ex avskräckte många med sitt komplexa spelsystem, kanske Invisible War lockar med sitt mer strömlinjeformade utförande. Men fortfarande går det bra att hacka sig in i bankomater för att tömma den på pengar. Utnyttja, ljug, bedra och mörda bäst man vill. Gör ett avtal med någon och be om ett förskott, gå sedan till andra parten och gör samma sak. Svik sedan båda och gå därifrån med ett brett leende på läpparna.

Fler och fler spel idag satsar på att simulera fysik i spelvärlden. Max Payne 2 gjorde detta på ett bra sätt, även om allt kändes lite viktlöst. Redan i det första Deus Ex kunde man plocka upp det mesta och kasta runt såväl krukväxter som fåtöljer bäst man ville. Dock utan att något speciellt hände. Nu kan man fatta tag i ett föremål och se det studsa realistiskt när man sedan kastar iväg det. Något som även gäller kroppar som faller ihop i trovärdiga högar och tumlar ner för trappor när de skjuts. Trasdockefysiken imponerar oftast och är visserligen bara en grafisk läckerhet, men samtidigt ger all fysik mer trovärdighet till spelet. Däremot är jag besviken på att man kan kasta stora skräpkorgar på folk, som endast slänger ur sig en kommentar om att det där var onödigt. Skulle vara mer passade med att man kunde fälla andra karaktärer med hjälp av fysiken. Annars imponerar Invisible War med sin Unreal-teknik. Alla karaktärer ser otroligt snygga ut, tack vare starkt texturarbete och snygga modeller. Då även rösterna är välgjorda känns det som att man har satsat mycket på de karaktärer man verkligen interagerar med. Miljöerna man rör sig i består uteslutande av betong och stål och allt sker nattetid, vilket dels förmedlar en otroligt dyster stämning i en ond och kompromisslös framtid. Dels är det också en hel del tråkiga miljöer där man ibland inte känner sig speciellt motiverad att spela vidare.

Med sina många möjligheter och alternativa rutter genom spelet är Invisible War en värdig uppföljare, även om storebror är det betydligt bättre spelet. Men vill man ha ett spel där det ligger lite mer tanke än normalt bakom framgångarna, finner man en höjdare i Deus Ex: Invisible War. Men var medveten om att det är lite fattigare, lite mer marknadsanpassat.