Det perfekta filmslutet

Man snackar ofta om att en film måste ha ett bra slut men måste den verkligen det? Förstörs en i övrigt bra filmupplevelse totalt av ett dåligt slut och vad är egentligen ett dåligt slut? Vad är ett bra slut? Är det ett mysigt slut där alla lever lyckliga i alla sina dagar eller är det kanske ett överraskande slut som fullständigt knockar en fullvuxen människa ur soffan? Kan man egentligen ranka filmslut?

Om jag väljer att måla med den riktigt breda penseln så finns det tre generella typer av det som i folkmun kallas "bra" filmslut. Det lyckliga slutet, även kallat Hollywoodslutet, det tragiska slutet, där allt är rådeppigt men där säcken ändå knyts ihop och det överraskande slutet, även kallat twisten eller mindfucket. Dessa tre typer av finaler passar givetvis olika bra i olika typer av filmer. Man vill till exempel inte ha Hollywoodslutet i en gastkramande skräckrulle, lika lite som man vill ha det deppiga slutet i en gullig rom-com - man behöver samtliga.

Det finns också det som benämns som ett dåligt filmslut, oftast ett ofullständigt slut där man inte får någon förklaring. Detta kan bero på olika faktorer. Dels kan det vara lathet. Det kan också vara att budgeten inte räckte till eller så kan det vara ett medvetet val, som vi helt enkelt inte förstår. Så vad skall man med det till egentligen? I bästa fall används det för att signalera att "det kommer en uppföljare". Extremt vanligt förekommande i B-skräckisar. Ni vet, ett öga som plötsligt öppnas på en snubbe eller ett monster som enligt vetenskapens alla regler borde vara stendött samtidigt som ljudvolymen dras upp till max. Men tyvärr används det numera allt oftare för att filmskaparen är lat eller har bränt alla stålar på Mark Wahlbergs lön och fräsiga effekter och då får det helt enkelt bli som det blir. Men ibland är det ofullständiga slutet också det perfekta slutet. 

Jag har i veckan sett om ett par moderna filmklassiker och några av mina personliga favoriter, som alla har perfekta slut om än väldigt olika sådana och samtliga applicerbara på ovan modell. En av varje. Det ofullständiga slutet, det tragiska slutet (inklusive twist), det rena överraskningsslutet och det lyckliga slutet. Till att börja med såg jag Bröderna Cohens mästerliga heist-rulle i modern westernmiljö, No Country for Old Men och slogs av hur perfekt det slutet fortfarande är. Ett perfekt slut på en näst intill perfekt film. När svaret finns inom oss själva och inte behöver broderas ut på vita duken. Jag följde upp med Se7en med sitt totala mörker och den geniala twisten ingen kunde se komma, Kevin Spacey som slog filmvärlden med häpnad som Keyser Söze och till sist, det oändligt vackra slutet i Good Will Hunting. Det kommer naturligtvis att spoilas fritt från och med nu!

No Country for Old Men. Joel och Ethan Coen kunde förstås ha fiskat upp betydligt enklare mainstreampoäng genom att ge sin Oscarsbelönade heist-rulle i modern westernmiljö ett tydligt filmslut med en utdragen slutstrid där de goda vinner och de onda får bita i det bittra gräset men de var sugna på något annat. Genom att helt och hållet överge traditionellt filmberättande till förmån för en filosofisk ruminering där djungelns lag gäller, döda sin huvudperson och låta antagonisten gå ostraffad för sina brott och avsluta med ett berättande som erbjuder lite eller ingen lösning trampade de på allt som är heligt inom filmskaparstruktur. Som publik insåg vi plötsligt att handlingen egentligen inte hade någon betydelse alls. Faktum är att när filmen plötsligt skiftar fokus, när pengarna inte längre har någon betydelse och Llewelyn dör blir katt-och-råtta-leken istället en coming-of-age-berättelse där filmen riktiga protagonist, Sheriff Bell försöker förstå sin plats i ett nytt universum. Men han förstår aldrig att tiderna har förändrats, att han befinner sig där bad guys don't care about old men. Gåshud.

Se7en är en av mina absoluta favoritfilmer, en perfekt exekverad mardröm i makaber miljö. Mörkret, regnet, mystiken och hopplösheten skapar en stämning jag, så här efter mer än 20 år fortfarande inte sett maken till. Fincher hade dessutom den goda smaken att plocka bort Kevin Spaceys namn från förtexterna för inte avslöja något för publiken, vilket gjorde att man satt på nålar ända fram till avslöjandet. I de allra flesta filmer gör mördaren ett misstag och polisen som hela tiden har lallat runt i cirklar kan slutligen plocka in förövaren varpå ett lugn sänker sig över den drabbade staden.

Här går Fincher emot alla skrivna regler och låter mörkret ligga kvar även när förövaren väl är tagen i förvar. Det blir till och med becksvart när Mills får veta att hans älskades avhuggna huvud ligger i den där papplådan och genom att skjuta John Doe förverkligar han således mördarens master plan, genom att plantera den sjunde dödssynden på Mills själv. John Doe förklarar att världen är en horribel plats, fylld av hemska människor. Han förklarar också att han försökte leva ett normalt liv med kärlek och äktenskap men misslyckades och därför var också han skyldig till en kardinalsynd, avund och såg sig därför tvungen att döda Tracy. Men Se7en slutar ändå med en gnista hopp när Somerset så vackert citerar Hemingway "'The world is a fine place, and worth fighting for' ... I agree with the second part." Mycket bättre än så blir det inte.  

De Misstänkta. "The greatest trick the Devil ever pulled was convincing the world he didn't exist" I ett av filmhistoriens mest överraskande och genomtänkta filmslut avslöjas identiteten på den ökända Keyser Söze på ett sätt som aldrig kan kopieras. De Misstänka är en helt okej film, en habil thriller men utan det till perfektion utförda avslöjandet i slutminuterna vågar jag säga att den snabbt hade sällat sig till mängden gangsterrullar och varit mer eller mindre bortglömd vid det här laget.

Ögonblicket när Kujan upptäcker att alla Verbal Kints detaljer i berättelsen var improviserade och plockade från hans egen kontorsinredning har för evigt skrivit in sig i historieböckerna. När Kujan sedan inser sitt misstag och springer ut för att jaga honom ser vi krymplingen Kint sluta halta och räta ut sina fingrar för att hoppa in i en bil "and like that - he's gone." Kevin Spacey tackade för Oscarsstatyetten och blev en av vår tids vassaste skådepelare.

Good Will Hunting. Med sitt lyckliga Hollywoodslut som ändå lyckas hålla sig långt ifrån det där tillgjorda smöriga sockersöta som ibland kan stå mig upp i halsen. I hela sitt liv har Will knuffat bort människor av rädsla för att de skall såra honom. Han har aldrig släppt någon inpå livet och byggt en solid mur kring sitt hjärta, omöjlig att bryta ner. När han i slutet ändå har beslutat sig för att ta det där jobbet som Professor Lambeau har erbjudit honom, ett jobb som han utan tvekan hade totaldominerat i, ett jobb som hade inneburit att hans fulla potential äntligen hade fått blomma ut i all sin prakt lämnar han i stället Boston i sin risiga kärra och lämnar endast en enkel lapp "Sorry, but I had to go see about a girl." I detta ögonblick kastar han bort det trygga och väljer kärleken. Han är redo att riva muren och kasta sig in i det osäkra men underbara och en framtid av lidelse och lycka. När Chuckie en morgon knackar på dörren, som han gjort så många gånger förr och med glädje inser att Will äntligen lämnat lägenheten, ölpolarna och byggarbetsplatsen som stulit så många år av hans uppenbara talang är det så förbannat vackert att huden knottrar sig.

Det finns förstås mängder av briljanta filmslut. Jag skulle kunna skriva en hel roman. Apornas Planet, Nyckeln till Frihet, Memento, The Machinist, Soylent Green, American Psycho och så vidare. Vilka är dina favoriter?