Svenska
Gamereactor
recensioner
Demon's Souls

Demon's Souls (PS5)

Petter har tillbringat veckor tillsammans med Bluepoint Games trogna, respektfulla nytolkning av From Software-originalet som lade grunden för en helt ny genre...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Min recension av From Softwares nästan unisont hyllade Bloodborne, är mest troligt den mest utskällda texten som Gamereactor någonsin publicerat. Detta trots att jag i recensionen var väldigt tydlig men att jag inte på något sätt ogillade det. Soulsborne-genren, som idag faktiskt är en egen genre, har samlat på sig miljontals ytterst lojala fans som inte bara anser att de som inte älskar varenda sekund av From Softwares idiotsvåra actionrollspel är veka mesar, men anser även att man bara inte kan göra något annat än villkorslöst älska allt som heter Souls... eller Borne.

En del av kritiken som vi mottog för den recensionen handlade ju som du säkert redan vet om att jag inte var, eller är, någon större konsument av denna genre, eller att jag inför Bloodborne knappt rört vare sig Dark Souls eller Demon's Souls. Det var väl i grunden kanske inte helt sant men som chefredaktör såg jag såklart varifrån kritiken härstammade, och kunde både då och särskilt nu förstå frustrationen hos vissa. Samtidigt anser i alla fall jag att det kan vara befriande att bryta lite mönster ibland när det kommer till kulturkritik. Med det sagt hävdar jag inte att någon som aldrig sett ett racingspel ska betygsätta Rfactor 2 eller att någon som verkligen avskyr fotboll ska ge sig på att skriva om Pro Evolution Soccer, men inom rimlighetens ramar är det enligt mig bra att stuva om lite, bredda synsätt, få in flera infallsvinklar och värna om det faktum att detta i slutändan (enbart) faktiskt handlar om hur underhållen jag som spelare blir av en specifik underhållningsprodukt.

Demon's Souls
Det är ofta så formidabelt snyggt att man tappar hakan.

Metacritic må vara en trevlig samlingssite för världens alla (nåja) spelbetyg, men portalen och dess påverkan på vår underbara spelvärld har varit lika skadlig för många spelares tankesätt som den har varit hjälplig och smidig för den som vill se samlade betyg på ett visst spel. Det har för min del gått alldeles för långt, hela den här grejen om att ett betygssnitt helt sonika är branschens facit, och att man är felaktigt ute, eller bara aningslös, som recensent - om man inte håller med eller ligger tillräckligt nära det snittet. Vi läser detta från er som kommenterar här på Gamereactor varje dag, och inget kunde vara tokigare enligt mig. Detta var också huvudorsaken till varför vi på Gamereactor sade upp vårt samarbete med Metacritic och plockade bort våra betyg från siten, bara för att vi istället vill poängtera och arbeta aktivt för att du som läsare ska acceptera vår högst individuella smak snarare än att stirra sig blind på ett internationellt betygssnitt. Och ofta kan jag känna mig en smula avundsjuk på framförallt filmvärlden när det kommer till en större acceptans för ett större spann gällande internationella, samlade betyg.

Detta är en annons:

För nog är det så alltid att färre rynkar på näsan, eller idiotförklarar en särskild recensent, om det visar sig att två stycken skribenter gått på bio för att se låt säga Avatar, och det visar sig att den ena personen älskade filmen medan den andre avskydde den. Smaken är ju trots allt alltid som baken och att det finns människor som förtrollas av James Camerons blå smurfar och den filmens makabra teknologiska framsteg medan andra tråkas ut av den generiskt förutsägbara storyn och de typiska karaktärerna, är inget knepigt. På samma sätt tyckte jag att det kändes märkligt att en skribent som recenserat spel sedan 1994, satt betyg på över 2000 titlar genom åren, förälskat sig i actionspel som Ninja Gaiden, Devil May Cry, God of War samt Rune - helt plötsligt var "helt fel" person att dela ut betyg på ett japanskt actionspel i samma anda (fast svårare och med vissa inbakade rollspelselement). Reaktionen på Bloodborne-recensionen till trots är jag nu tillbaka, igen. Med en till recension. Av ett till spel signerat From Software. Som i mångt och mycket delar samma dryga problem som Bloodborne gjorde, och gör.

Demon's Souls
Du kommer att dö, dö, dö, dö och dö igen. Som vanligt.

Det är dock mer underhållande, det här. För min del. Det ska sägas direkt. Jag uppskattar verkligen att alla som precis införskaffat (eller "ska" införskaffa) en Playstation 5 nu får uppleva startskottet på hela Soulsborne-genren, i en så pass uppskruvat tillsnofsad skrud att jag tror mig vara ganska rättvis när jag kallar detta för världens just nu kanske snyggaste spel, alla kategorier.

Precis som i 2009-originalet till Playstation 3 är spelvärlden i Demon's Souls en av de mest ogästvänligt dystra, mörka och misäraktigt skoningslösa som går att finna, i något spel. Drakar och demoner har tagit över hela skiten och kvar står du, som nu ombeds rensa upp rubbet och slå ihjäl allt som inte hälsar artigt. Och vägen mot slutmålet är ingen enkel resa. Det vet vi alla. Det är under långa stunder så pass utmanande att man som spelare skriker mot TV:n, hyttar med näven och stundtals även biter sig i underarmarna. Boletaria kryllar av ohyra och bossarna är lika gigantiska som inledningsvis omöjliga och precis som för elva år sedan finns här inga guider, hjälpande händer, extraliv eller förmildrande omständigheter. Att dö är ingen bestraffning, heller. Det är en läxa. Som du förhoppningsvis lär dig för att under försök två, tre eller 41, kunna övervinna geggmonstret som står framför dig.

Detta är en annons:
Demon's Souls
Bossarna är precis som i originalet många, svåra och idiotstora.

Uppdraget att återskapa From Softwares hyllade actionrollspel och gjuta nytt liv i spelet som lade startskottet för en helt ny genre, gick som vi alla vet till Austin-studion Bluepoint som bland annat stod bakom den alldeles utomordentliga nyversionen av Shadow of the Colossus (PS4). Arbetet med att bygga upp Demon's Souls från grunden, perfekt anpassat till den nu ofantligt mycket mer kapabla hårdvaran i Playstation 5, har bara tagit cirka 24 månader vilket är rätt enastående med tanke på hur välgjord denna remake verkligen är. Precis som i fallet med Shadow of the Colossus har Bluepoint tagit sig vissa friheter i hur de återskapat karaktärer och miljöer vilket i båda fallen bara gjort spelen bättre, rakt av. Demon's Souls är förvisso lika mörkt och dystert som originalet, men det finns här liv, det finns en skönhet i förstörelsen här som PS3-spelet saknade (rent estetiskt) och designramarna känns mindre grovhuggna, mer elegant utformade. Purister kommer förmodligen kritisera det faktum att den där lite indie-aktigt bruna, rena, avskalade känslan från Playstation 3-spelet ersatts av en mer grandios blockbuster-atmosfär med pompös musik och mer vidsträckta miljöer som målats upp med klart bredare penseldrag, men jag tycker bara det handlat om rena förbättringar.

From Software är i min värld inga direkta mästare på grafik även om deras designarbete oftast varit intressant, och här har Bluepoint, precis som i Shadow of the Colossus, gjort storverk med Demon's Souls. Spelet är osannolikt läckert att titta på, särskilt om man slår av gränssnittet och lämnar bilden helt ren från de något föråldrade ikonerna och livmätarna. Ray tracing må vara en ytterst het potatis inför denna nya generation men det faktum att denna titel helt saknar funktionen och ändå skåpar ut ganska precis allt vi sett till de nya konsolerna, säger ju såklart en hel del. Idiotkorta laddningstider gör knappast saken sämre och de där förbannade "You Died"-skyltarna känns helt enkelt mindre skoningslösa nu när SSD-disken laddar in ett nytt försök på någon ynka hundradel.

Demon's Souls
Striderna i Demon's Souls handlar i grunden om en enda sak; tålamod.

Ljudet är kanske till och med ännu bättre. Det finns en ljudmix inbakad i denna remake som gjort mig alldeles kollrig, med allt vad tunga baseffekter till perfekt objektbaserade effekter och fenomenala surroundpanoneringar heter. Rent audiovisuellt känns detta som ett miljardspel, och inte som en remake på ett spel av den lite billigare sorten rent utvecklingsmässigt, som mekats ihop på under två års tid. Och det ska såklart Bluepoint ha all beröm i världen för.

Rent mekaniskt föredrar jag dessutom detta framför Bloodborne, alla dagar i veckan. Animationsmönstren är mer detaljerade och jag känner tack vare bättre följsamhet i min karaktär samt den haptiska feedbacken i Dual Sense att jag har mer kontroll. Visst blir det bökigt ibland med tanke på hur långsamt och tungt själva svärdstriderna är, när man väl lyckas möta en anstormande fiende i en riktigt trång korridor, men det handlar om petitesser som i dag mer hör spelgenren till än något annat. I slutändan är det härligt med den typen av frihet som ges här med tanke på hur olika Demon's Souls-äventyrandet ter sig beroende av hur man väljer att slåss, och med vilken typ av karaktär. Jag har testat både att attackera pang-på med en riddare bärandes på världens bredaste bredsvärd, samt att anfalla mer försiktigt, från säkert avstånd, med en klart smidigare bågskytt och Demon's Souls visar upp sitt bästa jag, när skillnaderna mellan dessa två spelomgångar träder fram. 2009, i en tid då varenda storspel verkligen gjorde allt för att du som spelare inte skulle kunna dö, höll din hand hårdare än en överbeskyddande curlingmamma, var From Softwares källarslakt såklart en frisk fläkt, och så känns det ju än idag.

Demon's Souls
Ljudet är fullständigt fantastiskt, särskilt i en större surroundrigg.

För mig är detta ingen titel som jag inte skulle kunna leva utan. Det är bra, väldigt bra - men sällan sådär riktigt mästerligt. Det finns en del enorma bossar vars mönster och svaga punkter är snillrikt utformade och under dessa strider kommer jag på mig själv sitta och flina, som en dumstrut, med hela ansiktet. Samtidigt saknar jag en vettig premiss och karaktärer att relatera till, vilket skulle skapa ett driv och motiv hos mig som spelare att vilja fortsätta under mycket längre stunder än vad jag nu gjort. I mångt och mycket känns detta fortfarande som ett lyckat experiment, där saker som story och "world building" helt enkelt aldrig inkluderades, och det tycker jag känns synd. För det skulle såklart absolut kunna klämmas in och då enbart förbättra ett redan starkt actionrollspel. Jag har även problem med hela "World Tendency"-konceptet som jag tycker suger zuccini, men annars är mina klagomål av det mer betydelselösa slaget.

Bluepoiunt har utan tvekan förfinat ett redan viktigt spel och gjort det mer spelbart, smidigare, snyggare, mer bombastiskt och större. Och för dig som vill ge dig på ett av de mest tålamodskrävande Sony-spel som någonsin släppts med den kanske snyggaste grafiken som går att hitta i hela spelvärlden just nu, är Demon's Souls till PS5 ett absolut måste.

09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Följsamma och smidiga animationer, grandios ljudbild proppad av coola surroundeffekter, tung och köttig stridsmekanik, superb grafik
-
World Tendency-grejen är fortfarande inget vidare, bitvis lite väl otydligt
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • Infector
    Wow! Det är ordet som följer med mig i huvudet hela vägen genom detta makalösa, brutala och stiliga spel (både på gott och ont). Jag vill... 9/10

Relaterade texter

Demon's Souls (PS5)Score

Demon's Souls (PS5)

RECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

Petter har tillbringat veckor tillsammans med Bluepoint Games trogna, respektfulla nytolkning av From Software-originalet som lade grunden för en helt ny genre...



Loading next content