Delta Force: Black Hawk Down

Även om Ridley Scotts snortighta porträtt av Striden om Mogadishu aldrig når upp i samma skyhöga nivå som framförallt Saving Private Ryan, är det för egen del en av de bästa krigsfilmerna som gjorts. Mark Bowdens gripande bok blev till ett kraftfullt manus som blev till ett sandbrunt tvärsnitt ur en av många blodiga strider om Somalia, dränkt i karaktär, intensitet, närvaro och explosivitet. Jag älskar verkligen Black Hawk Down och jag minns att jag verkligen gillade Delta Force: Black Hawk Down-originalet från 2003 (utvecklat av Novalogic). Att påstå att förväntningarna på kinesiska Team Jades haussade 2025-remake har varit höga - vore därmed en överdrift av rätt rejäla mått.

Denna recension handlar (vilket rubriken såklart skvallrar om) enbart om den licensbaserade, storydrivna co op-portionen i nya Delta Force och inkluderar inte den Battlefield-inspirerade multiplayerkomponenten som kommer att recenseras separat, inom kort. Här spelar vi igenom Ridley Scotts film i rollen som sergeant Matt Eversmann och Team Jade har flertalet gånger pratat om hur de kämpat för att efterlikna och återskapa alla de bästa delarna ur filmen. Medan muktiplayerdelen i nya Delta Force baseras på en modifierad version av Unreal 4 och erbjuder spelaren vidsträckta, stora, öppna miljöer inklusive massor av frihet, är Black Hawk-delen extremt klaustrofobiskt sett till banornas design och struktur, forslar mig och tre vänner genom det som i grunden är korridorer, och därmed påminner väldigt mycket om 15 år gamla Call of Duty-uppdrag.

Team Jade har själva sagt att de är stora, stora fans av Novalogics 2003-original och att de är stora fans av Ridley Scotts film. Det är dock förhållandevis svårt att se just detta när man tillsammans med tre stycken vänner selar igenom dessa uppdrag eftersom relativt lite känns igen, eller känns särskilt representativt för hur källmaterialet ser ut. Ridleys täta, mörka, tunga, allvarsamma strider och naturliga kaos (krig är helvete, och allt det där) har gått förlorat här då det här spelet mer känns som en ganska intelligensbefriad skjutbana anno 2001. Det enda som känns modernt är grafiken som via Unreal Engine 5 är stundtals briljant, för det mesta riktigt bra.

Call of Duty skrev ju med Modern Warfare (2007) om regelboken för den här typen av krigsspel och har ju ärlighetens namn inte förändrats ett dugg sedan dess. Fjolårsspelet Black Ops 6 känns precis lika korridoraktigt korkat som det gjorde för 15 år sen och detta är enligt mig ingenting som andra, konkurrerande, utvecklare bör ta efter. Trots detta är det exakt vad Team Jade gjort, använt Modern Warfare (2007) som grundmall och stöpt samma typ av arkadmässiga skjutbanekorridorer i samma typ av hjärndöd Michael Bay-anda som Infinity Ward gjorde för alla de där åren sedan. För min del känns detta gammalt, mossigt, stelt, enfaldigt och ärligt talat riktigt korkat. Jag och mitt lilla fyrmannateam forslas mellan olika delar av Somalias huvudstad och skjuter fiender som antingen är så dumma att de inte märker att jag står bakom dem med bössan cirka nio centimeter från deras bakhuvud, eller upptäcker mig på 400 meters avstånd i kolsvart nattmörker (utan mörkerkikare) och med sina rostiga AK47:or lyckas pricka 100% av sina skott, även om jag rör mig likt en vessla mellan skydd och hinder, ibland till och med trots att jag viker in bakom en cementvägg.

Tillkommer gör det faktum att spelmekaniken känns slapp och begränsad. Det finns ingen närstridsattack här, en brist som enligt mig hör 90-talet till och gör vissa fiendemöten direkt bisarra. Vapnen är väl för det mesta okej men det saknas realism i hur de porträtteras och den där arkadmässiga lättjan skiner igenom och skadar känslan av intensitet och närvaro. Jag har dessutom problem med att det inte går att spela igenom dessa uppdrag själv, inte ens med datorstyrda medhjälpare. Du måste ha tre kompisar med dig, i co-op, annars startar inte spelet. För oss tog det fyra timmar och sju minuter att spela igenom samtliga sju (korta) kapitel och jag kan i slutändan inte säga att det vare sig var särskilt underhållande, spännande eller svårt. Åtminstone inte utmanande på frätt sätt utöver det faktum att vissa fiender har hökögon och perfekt, 100-procentigt ultrasikte.

Ursnygg Unreal 5-grafik och en snordyr filmlicens räddar verkligen inte Delta Force: Black Hawk Down från att vara en av årets hittills fetaste besvikelser.