Det har varit många tuffa omställningar på sistone. Vi har skruvat fram klockan. Jag har dragit ner på kaffet och tvingats inse att Scarlett Johanson dejtar någon annan. Men svåraste omställningen måste ändå ha varit när jag gick från bedårande Columbia i Bioshock Infinite till de jämngråa, trista miljöerna i Defiance. Under mina första minuter med Trion Worlds superambitiösa projekt så satt jag mest och svor över hur fattiga texturerna såg ut, hur tråkiga miljöerna var och hur förbannat ful jag gjort min karaktär, Kenta.
Men. Man ska som bekant aldrig döma veganen efter bönsalladen. Defiance visar upp sig från sin allra fulaste sida under inledningen, men ger man det lite tid så upptäcker man att det har mer att bjuda på än bara generiska miljöer och sviktande skärmuppdatering. Det är en väldigt ambitiös titel. Utvecklaren Trion Worlds har satt ihop ett massivt, actionorienterat scifi-onlinespel som utvecklats både för PC och konsol och som lanseras tillsammans med en TV-serie med samma namn.
Handlingen kretsar kring att jorden i framtiden har utsatts för en omfattande terraformering och numera är hemvist för både människor och utomjordingar av alla möjliga storlekar, färger och kroppsliga utskott. En del är vänligt sinnade, men sedan finns det förstås gott om banditer, mutanter och varelser som föga smickrande kallas Hellbugs som tigger om stryk. Trion Worlds lovar att handlingen i serien och spelet ska vävas samman. Huruvida det blir mer än bara en gimmick återstår att se, då serien har premiär den 15 april.
Förhoppningsvis förklaras saker och ting bättre i TV-serien än vad Trion Worlds gör i spelet. Vi får ingen riktig förklaring kring varför världen ser ut som den gör, varför det utbröt krig (ja det har tydligen varit ett krig) eller vem som är vem. Oftast sitter jag som ett frågetecken i soffan medan de dåligt läppsynkade karaktärerna pratar Arktechs och Ark-cores som om jag missat fyra avsnitt av serien. Det blir inte heller roligare av att dialogen är riktigt dålig och karaktärerna ungefär lika intressanta som gemene marinsoldat i Halo.
Jag stör mig konstant på Cass och hennes klyschiga jag-är-en-tuff-tjej-men-innerst-inne-sårbar-attityd. Överste Grant är som vilken skrikande överste som helst och kioskmongot Karl von Bach är direkt pinsam när han kläcker ur sig meningar som "I will be a hero!" och "Who is this hot girl!?" Som tur är håller min karaktär tyst hela tiden. Det ser visserligen skumt ut när han aldrig öppnar käften, inte ens för att säga "hej" - han bara stirrar med sin döda blick - men det är nog lika bra.
Min karaktär heter alltså Kenta och är en så kallad Arc Hunter. Utrustad med vapen, EGO-implantat, kraftigt käkparti och en näsa så massiv att den hade kunnat fungera som extra sköld i spelet är han en sorts modern gravplundrare vars jobb går ut på att samla utomjordiska reliker och sälja dem. Vill du inte att din karaktär ska springa runt med en käklinje som upptar tre fjärdedelar av nyllet går det förstås att välja något mer subtilt.
Med så många utomjordiska aktörer som bråkar om sitt uppehälle i spelet känns det förhållandevis snålt med valmöjligheter när man ska skapa sin avatar. Man kan spela som antingen människa eller som den utomjordiska rasen Irathian. Det är allt. Det finns fyra klasser att välja på: Veteran, Survivalist, Outlaw eller Machinist. Du behöver inte svettas för mycket över dina val: Av vad jag testat och upplevt så är de enbart rent kosmetiska. Viktigare är valet av din EGO-kraft.
Efter att ha kraschat i San Francisco-området i spelets inledningssekvens får jag prova på fyra olika förmågor och sedan välja vilken jag vill ha. Bland annat har vi Blur som gör att jag kan springa mycket snabbare, Overcharge som gör att vapnen tar mer skada, och Cloak. Jag valde Cloak. Likt Prophet i Crysis 3 eller självaste Predator kan jag aktivera ett kamouflage som gör mig osynlig. Passar Kenta perfekt när han smyger förbi fiendens linjer för att sätta ett välriktat hagelskott i nackkotan på närmsta mutantsvin.
Utöver Cloak så finns det massor av andra passiva förmågor att låsa upp genom att knäppa fiender och klara uppdrag och delta i utmaningar. Defiance har inte bara story-uppdrag och uppdrag direkt relaterade till TV-serien. Kartan är nedlusad med sidouppdrag, time trials, slumpartade händelser och så kallade Arkfalls. Det går snabbt att ta sig mellan uppdragen och det händer alltid något intressant längst vägen som erfordrar din hjälp och (framförallt) ett snabbt avtryckarfinger.
I fallet Arkfalls samlas flera dussin spelare på samma ställe för att tillsammans bekämpa synnerligen besvärliga Hellbugs. De uppstår sporadiskt på kartan här och där och så länge de pågår är det bara att dra dit med fyrhjulingen och delta. Här är det värt att poängtera att jag lirar Playstation 3-versionen. Arkfalls är roliga att delta i, men när alltför många spelare trängs på skärmen så sjunker skärmuppdateringen ibland till riktigt låga nivåer. Att titta på Kenta är ingen vidare angenäm syn under normala förhållanden. Att då behöva se honom hoppa runt i tio bilder per sekund blir riktigt irriterande. Vid flera tillfällen började även flera av ljudeffekterna att försvinna.
Skärmuppdateringen håller sig tacksamt nog mer stabil under spelets co-op-banor och multiplayermatcher. Det går även att delta i något som kallas Shadow War med upp till 64 spelare i varje lag. Ett underhållande läge som jag dessvärre haft en del serverproblem med. Annars gillar jag hur enkelt det är att hitta uppdrag och matcher att delta i. Med några enkla knapptryck på styrkorset kan jag direkt hoppa in i en quickmatch och börja leva rövare med andra spelare. Tyvärr är chattfunktionen inte alls lika optimerad för konsol, vilket lett till att i princip ingen orkar använda den.
Defiance lyser som starkast när jag spelar med andra under vanliga story- och sidouppdrag. Trion Worlds har gjort det enkelt här också; man behöver inte vara med i en grupp eller kasta runt inbjudningar till andra spelare om man inte vill, det räcker med att du stöter på en annan spelare som är på samma ställe och vips kan ni hjälpa varandra.
Några av spelets bästa ögonblick har varit när jag ensam stått inför ett övermäktigt hot och ligger döende på marken, och en annan spelare plötsligt dyker upp och återupplivar mig, varpå vi tillsammans hjälps åt att göra purépudding av fienden. Att dö är dock inte så farligt. Du får starta om en bit längre bort och det enda det kostar dig är lite scrip (spelets huvudsakliga valuta.)
Spelet fokuserar inte på så mycket på att levla din karaktär som det gör på vapenarsenalen och att uppgradera den. Det finns massor av olika vapentyper som gör det möjligt att skräddarsy sin spelstil. Likt andra moderna actionspel går det bara att växla mellan två vapen åt gången. Jag fastnade snabbt för kombinationen hagelgevär och krypskyttegevär. Genom att använda en viss typ av vapen mycket så förbättrar jag mina färdigheter med det vapnet. Det kräver att jag prickar många (många) mutanthuvuden, men sakta men säkert blir jag snabbare på att ladda om min hagelbrakare och kan göra större skada.
Utan alla vapen och uppgraderingar hade striderna lätt blivit enformiga. Fienderna är ofta inte smartare än att de rusar rakt mot dig. Spelar jag i lag eller i större grupper är deras brist på artificiell intelligens ingenting jag reflekterar över, men lirar jag ensam blir det desto mer påtagligt. Ofta ser de inte längre än tio-femton meter framför sig och när jag skjuter dem så utstöter de alltid samma sorts dödsläte.
Jag har varit kluven inför vilket betyg jag ska sätta på Defiance. Det har problem med bilduppdateringen, en del lagg, allsköns grafikbuggar och serverproblem i samband med Shadow War. Handlingen berättas slarvigt och karaktärerna irriterar. Å andra sidan kan man åtgärda mycket av det tekniska strulet med framtida uppdateringar och handlingen har potential att växa när TV-serien drar igång.
Rent spelmässigt är det desto roligare, trots en del trista miljöer och fantasilösa designval. Kontrollen är följsam och det är smått beroendeframkallande att köra runt på sin fyrhjuling, ta sig an uppdrag med andra spelare och spreja hagelbly i banditanleten, alltjämt som jag uppgraderar mina vapen. Det fungerar smidigt att hoppa in i multiplayermatcher och det finns alltid, alltid något att göra och något nytt att upptäcka på kartan.
Det blir en svag sjua. Jag är nyfiken på att se hur spelet kommer att integreras med TV-serien. Binder man ihop det snyggt och åtgärdar en del teknikstrul så har Defiance potential att växa till något större. Just nu känns det något för oslipat.