Dead Island 2

Efter ett väldigt intensivt intro befinner jag mig på ett flygplan på väg mot säkerheten tillsammans med en milt sagt brokig skara personligheter. Zombieapokalypsen har slagit till i Los Angeles, som här ofta refereras till som Hell-A istället för klassiska LA. Jag väljer att spela som den manliga strippan Ryan, som i spelet beskrivs som en tank-karaktär, väl medveten om att flygturen inte lär bli fullt så lugn som det för stunden kan ge sken av.

Som jag skrev i min förtitt hade det ju varit något av ett antiklimax om spelet efter ett sällan skådat utvecklingshelvete bara bestod av ett intro som tog mig till säkerheten varpå äventyret var över. Flygplanet hinner alltså nätt och jämt få luft under vingarna innan det kraschar. Ryan överlever lyckligtvis, och stämmer träff hemma med en överlevande LA-kändis i Bel-Air - där äventyret tar sin början.

I stora drag märks det verkligen inte hur hårt utvecklarna fått kämpa med spelet, som ju studsats runt mellan olika studios som en basketboll. Det är verkligen Dead Island, ett spel jag lirade ganska flitigt när det begav sig, och mycket känns omgående igen. Vi har semesterparadiset som invaderats av odött patrask, vi har gameplay-upplägget där jag samlar alla möjliga tillhyggen för att använda som vapen, färdigheter som kan låsas upp, uppgradering av utrustning, rage-läget som kan aktiveras och en värld med överlevande som behöver din hjälp.

Redan tidigt visar det sig att Ryan tycks vara immun mot zombiebett, vilket får honom att tro att han kan vara till hjälp för att skapa ett vaccin, något som i sin tur blir startskottet på en resa genom otaliga ikoniska landmärken från Los Angeles. Dessutom tycker jag att Los Angeles, i synnerhet dagtid är oerhört läckert avbildat och jag har flera gånger kommit på mig själv med att vara sugen på att boka en ny LA-resa efter att i gassande solsken ha krossat zombie-skelett längs palmbeprydda boulevarder.

Men, från första stund är det något som skaver för mig. Och det är att jag har svårt att skaka av mig att Dead Island 2 känns lite gammalt och är bättre anpassat för PC med sug och tangentbord än en vanlig handkontroll. Det förstnämnda problemet är större och beror på flera olika saker, men en av de mest graverande är att utvecklarna inte bjuder på någon bra spelmässig variation. Du kommer få leta efter otaliga minimala föremål för att komma vidare med en spelkontroll som känns lite för styltig.

Just denna typ av uppdrag känns oerhört föråldrade och pusslen består oftast av att du klickar på något och får reda på vad du behöver (ett batteri, en vattendunk, en nyckel eller liknande) varpå du måste hitta detta och kan gå vidare. Ibland vankas det dock lite klurigare utmaningar, där du exempelvis måste använda vatten för att leda elektricitet till något. Du får dock genomgångar av allt sådant här, så det blir egentligen aldrig direkt klurigt. Medan du letar dyker det regelbundet upp zombies som du mellan varven måste ta itu med, och förhoppningsvis hittar du även en massa material längs vägen som du senare kan använda för att antingen reparera och/eller uppgradera dina tillhyggen. Jag är dock inte alls såld på konceptet att i varje rum ha flera föremål att kunna plocka upp. Så kul är det inte att samla råmaterial, och variationen på dem är dålig. Utan musens precision händer det ofta att jag misslyckas med att plocka upp de metallrester eller elektronikskrot jag så gärna vill ha, något som gör att jag måste stanna till och sabba spelets känsla av tempo och rytm.

Lyckligtvis är striderna desto mer underhållande. De dräller nämligen av olika sorters fiender i spelet, och det gäller att ha rätt utrustning och rätt färdigheter. Utvecklarna har skrutit mycket om hur man kan slå fienderna sönder och samman, något som faktiskt fungerar närmast chockerande väl. Tidigt i äventyret valde jag regelbundet att hugga av mina motståndares ben så de med benpipor stickande ut ur benstumparna kom hasandes efter mig istället för att snabbt attackera i grupp. Den här funktionen förblir fiffig hela spelet igenom (det blir aldrig trist att nästan helt slå av en käke så den hänger och dinglar), även om den blir lite mer av en gimmick på svårare fiender vars kroppsdelar jag inte lika lätt kan kapa.

I striderna finns även ett pareringssystem som gör att man får chansen att snabbt kontra fiendens attacker. Det känns dock inte helt vattentätt då spelsystemet är lite för klumpigt för att det ska kunna användas med den precision jag som fightings-spelare är van vid. Ofta finns dessutom fällor att nyttja för spektakulära dödsfall, som att hälla vatten i närheten av lösa elledningar eller nyttja bensin till att förvandla zombies till vandrande brasor. Inget av det här känns särskilt unikt eller för den delen extraordinärt bra, men det fungerar ändå mer än väl och känns underhållande. Undantaget är väl bossfighterna som är av det mer opersonliga slaget, där utvecklarna lagt fram övertydliga fällor du kan använda dig av för enklare segrar.

Konceptet att vapnen slits av strid är något jag ofta tycker förstör mer än det tillför. Jag fattar att utvecklarna vill skapa en extra utmaning och förlänga speltiden genom att jag kontinuerligt måste leta material för reparation, men att en kofot blir obrukbar efter att ha krossat några halvt upplösta zombieskallar känns bara tramsigt. Dessutom får man här så mycket material att du aldrig kommer behöva slänga dina favoritgrejer, som även kan repareras oändligt antal gånger. Det gör att slitaget mest blir ett irritationsmoment. Att uppgradera vapnen vid de arbetsbänkar du hittar är dock smidigt och kul. Att kunna ge sin golfklubba eldegenskaper är märkligt tillfredsställande.

Att level-trädet bytts mot ett Skill Deck uppskattas dock, och är ett mycket flexibelt system som gör att du får välja vilka egenskaper du vill ha aktiverade vid varje givet tillfälle. I takt med att du spelar kan du ha allt fler samtidigt, samt får såklart även ett större urval. Själv satsade jag hård på crowd control-egenskapen, vilket ofta kändes användbart.

Dead Island 2 bjuder på en trovärdig värld som lämnats i sticket. Överallt finns spår av att folk levt sitt vanliga liv innan zombieapokalypsen smällde till. Det är spännande att gå igenom folks hem och i flera fall kunna ana vad som hänt. Flera föremål kan dessutom plockas upp och bidrar till en större historia. Det finns även några fina exempel på samhällskritik jag tycker mig uppfatta, som du dock ska få upptäcka själv.

De överlevande jag stöter på ger mig ofta sidouppdrag med varierande belöningar. Jag har gjort otaliga av dessa, men det är få jag skulle vilja kalla bra, eller ens minnesvärda. Ofta handlar det om att gå till en plats och sedan slå ihjäl en massa zombies, ibland med en twist som att de måste dödas med eld eller kastas utför en hög kant. Karaktärerna som ger uppdragen är sällan särskilt välspelade och har nästan provocerande platta personligheter, som den influencer du tidigt stöter på och som vill spela in content i form av att du dänger zombies. Här hade mycket mer kunnat göras.

Sammantaget är Dead Island 2 ett underhållande äventyr, i synnerhet om du har någon att spela co-op med. Det är köttigt, långt och bitvis riktigt snyggt. En slags udda Los Angeles-semester om du så vill. Men det är också så troget originalet att det i princip helt saknar överraskningar och känns strukturellt gammalt. Lyckligtvis var originalet ett mycket bra spel, och det är även detta, om än inte riktigt på samma nivå.