Cygni: All Guns Blazing

Jag älskar 1942, Geometry Wars, DoDonPachi, Crimzon Clover, Radiant Silvergun och Ikaruga. Jag älskar "top down shoot 'em ups" och även om genren i stort hör dåtiden till, är det inte för intet som jag jublar lite extra när vi i form av nysläppta Cygni får chans att återbesöka denna ljuvliga spelform. För det kommer alltid att vara något väldigt speciellt att röra sig oskadd ur ett kulhelvete, allt medan frontkanonerna på ens lilla rymdskepp plockar ned tio gånger större fiendefarkoster till tonerna av tempotokig midirock med helt rätt japansk touch. Jag tror inte ens att jag överdriver om jag påstår att jag lagt 200 timmar i framförallt Ikaruga under årens lopp.

Sägas ska dock att denna genre alltid kommer att vara det ultimata beviset på att jag inte är någon egentlig "power player". För jag har trots all speltid i Treasures ikoniska klassiker aldrig nått slutet i vare sig Silvergun eller Ikaruga. Jag har försökt, dock. 1000 gånger. Är Cygni lika svårt? Nej. Är det trots detta tillräckligt utmanande för att under den gångna veckan fått mig att skrika rätt ut? Absolut. Välkommen till Cygni Prime, världens mest ogästvänliga planet.

Utvecklarna Keelworks gör ingen hemlighet av att de med det här spelet vill återuppväcka en död genre. Den gamla arkadspelformen "top down shooter" hyllas och hedras både brett, högt och lågt här och det går att hitta inspiration i Cygni från såväl R-Type som Gradius och Treasures ovan nämnda klassiker. Det finns dessutom en story som jag tycker fungerar väl som inramning. Ditt namn är Ava, du är en topptränad stridspilot och din hemplanet Cygni Prime har precis invaderats av en ytterst kapabel, utomjordisk fiende. Ava är en Orca Starfighter-pilot i en flotta som agerar första försvar mot de invaderande rymdskurkarna och naturligtvis är hennes jobb att panga ned så många av dem som det bara går.

Medan framförallt Ikaruga gjorde en (smart) sak av att du som spelare kunde skifta skepnad mellan svart skepp och vitt, och därmed absorbera fiendernas kulor (så länge de var av samma färg som den sida av skeppet du vänt uppåt, mot himlen) lägger Keelworkls fokuset i Cygni på dynamiken mellan luftburna mål och fiender på marken. Ava måste panga ned rymdskepp av olika storlek och typ samtidigt som hon även skiftar och bombar markmål vilket skapar en särskild dynamik som jag verkligen uppskattar. Lyckligtvis fungerar skiftandet mellan olika typer av mål sömlöst vilket blir en grundförutsättning en sån här gång, och jag applåderar hur man nyskapar inom vissa rätt snäva ramar här snarare än att försöka återuppfinna hjulet.

Fienderna är smarta, mycket smartare än vad jag först hade förväntat mig. Alla vi som spelat klassikerna inom denna genre vet mycket väl att fienderna sällan gör något annat än att åka efter en förutbestämd "bana", något du som spelare förväntas memorera. Även här bryter Keelworks ny mark då samtliga av de invaderade rymdskurkarna i Cygni utrustats med egen artificiell intelligens som är mycket finurligare än vad jag sett i något annat spel av det här slaget. Fienderna agerar smart, undviker dina attacker om du blottar din strategi för tidigt och de kan ofta flyga ur bild för att hämta förstärkningar, något som även gäller samtliga av bossarna. De är finurligt utformade och inte sällan smarta på en nivå som flera gånger fått mig att flina med hela anletet.

Cygni: All Guns Blazing är dessutom utsökt rent grafiskt. Jag har spelat det till Playstation 5 och älskar allt från den Ikaruga-inspirerade estetiken till det rasande bra flytet som bara en eller två gånger dippat till nivåer där bilden hackat till, en kort mikrosekund (som mest). Tempot är högt, det finns hur många fiendeskepp som helst att skjuta, massor av innehåll och en lyckad inramning om ett rymdkrig som jag får veta precis lagom mycket om. Det finns absolut delar av uppgraderingssystemet som inte hade behövt finnas med enligt mig och delar av spelets soundtrack som inte riktigt passar in, men det är små klagomål på ett spel som på det stora hela underhåller på de kungligaste av premisser.